Ledung och Lotsar

1. En krigsflotta som kunde inkallas vid krig.
2. Kustbevakning längs farleden.

Varje härad längs kusten var skyldigt att hålla ett krigsskepp. Att många härad i Roslagen än idag kallas för skeppslag är en kvarleva av detta. Varje skeppslag ansvarade tör sitt kustområde. Möjligen var man skyldig att i fredstid patrullera sitt område. I så fall bör skeppslagen ha avlöst varandra, så att vart och ett bara behövde vara ute omkring en månad per segelsäsong. På vintern seglade man inte. Även Norge och Danmark hade en ledung. Norge hade under 1100-talet över 300 indelta skepp. Sverige kan ha haft lika många, men här finns det inga skriftliga belägg. 
Om fienden hotade kallade kungen samman ledungen. I Norge skulle ledungen vid krigsfara, på kungens befallning, segla ut fram till landets gränser för försvar. I Sverige var det förmodligen på samma sätt. Men dessutom hade den svenske kungen rätt att varje år kalla samman ledungen om han ville starta ett krigståg österut. Om det inte blev krigståg ett visst år tvingades de ledungsskyldiga i Sverige att betala ledungslame – en skatt för att de slapp kriga. För norrmännen däremot var det frivilligt att delta i anfalls- och erövringskrig. 
I den svenska skärgården finns än idag flera kungshamnar och kungsvikar som platsnamn. Man tror att de var hamnplatser för kungens skepp, d v s ledungen. Om kungen kallade samman ledungen skulle skeppen samlas och rustas i närmaste kungshamn. När fienden sedan kom kunde man varna med vårdkasar. En känd vårdkaselinje är från Stockholm till Birka. En av dess vårdkasar fanns i nuvarande Stockholmsförorten Vårby (=Vårdby). 
Under 1200-talet började nedgången för ledungssystemet. I Centraleuropa förändrades både handels- och krigsfartygen efter kompassens och krutets införande. I Sverige fortsatte allmogen att bygga den enda skeppstyp de kunde. Båtarna såg antagligen ut som vikingaskepp och blev allt mer gammalmodiga. Den sista gången som den svenska ledungen kallades till strid var 1429. Fienden var en hanseatisk flotta, som rapporterade sin förvåning över hur primitiv den svenska flottan var. Svenskarna fick storstryk och förlorade förstås. Därefter hade Sverige knappast någon flotta att skryta med innan Gustav Vasa skapade en modern flotta med tyska lån.

Lotsar

Under ledungens tid skedde lotsning av sjöfarare mot betalning. Lotsarna var förmodligen ingen del av ledungen, men ett komplement för säker sjöfart. Ledungen hade inte fungerat utan lotsar. Ledungsskepp kan ha lotsat, men det vet vi inte. Man tror att de platser som nämns i Kung Valdemars jordebok från 1200-talet, varit lotsplatser där man bytte lots. Antagligen fanns ett liknande lotssystem redan på vikingatiden. 
Man kan säga att dagens lotsar är nutida arvtagare till ledungen. Lots hette på fornsvenska ledsaghi = ledsagare, d v s en person som säger var leden går. Man sade även ledsman som sedan blev lotsman. På ryska heter lots än idag lotsman. Lotsar har antagligen alltid funnits i någon form. Från början fanns det kanske kunnig skärgårdsbefolkning som visade vägen mot betalning. Sedan kom ledungen och slutligen lotsverket. 
Början till dagens officiella lotsverk skapades av Gustav Vasa. Han gav order om att ledkunniga personer skulle finnas på vissa platser längs kusten. Det var delvis samma platser som nämndes i Kung Valdemars jordebok. Flera av desa platser har förblivit lotsstationer in till modern tid. Man kan alltså tala om en lång obruten tradition. Dagens lotsar är anställda av det statliga Sjöfartsverket. För den som vill veta mer har Sjöhistoriska museet i Stockholm ett bibliotek som är öppet för allmänheten.

Per Åkesson, 1993

Detta är ursprungligen en studentuppsats
publicerad i Sportdykaren 1/96 och på webben 1996.
Denna sida är rekommenderad av Länkskafferiet.

Källor:

• Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka, 1085.
• Landskapslagarna från 12- och 1300-talen.
• Gerhard Hafström: ”Ledung och marklandsindelning” (1949).
• Adolf Schück: ”Ledung och konungshamn” (Sjöhistorisk årsbok 1950).

Vidare läsning:

Forntida sjöfart