![[MAS]](minilogo.gif)
Artikel från Marinarkeologisk Tidskrift, 1-1993
Bulverk och borgarav Marcus Lindström
Den slaviska sjöborgen Behren-Lübchin i Tretow (Schuldt 1988:93) 1992 framlades trebetygsuppsats med ovanstående titel vid Stockholms universitet. Detta är en sammanställning för att delge intresserade resultaten av uppsatsen. Uppsatsens syfte var att utröna huruvida Bulverket i Tingstäde träsk på Gotland är unik till formen eller om konstruktionsformen har motsvarigheter annorstädes i Östersjöområdet under 1120-talet och om likheterna i sådant fall kan förklaras med att vara kulturellt eller socialt samhöriga. Frågeställningen löd: Finns det i Östersjöområdet under 1120-talet befästa anläggningar vars form kulturellt eller socialt kan knytas till Bulverket och dess byggherre? Analysmaterialet utgjordes av 13 st befästa anläggningar:
BakgrundDe skriftliga källorna som till stor del fortfarande ligger till grund för uppfattningen om 1100-talets förhållanden (bl.a. Saxo ”Grammaticus” ”Gesta Danorum”) är sekundära skildringar (Weibull 1964:-177). Gutasagan intar här en särställning då den berör förhållandet på Gotland mindre än 100 år efter det att Bulverket uppfördes och bl. a. anknyter till den hedniska tiden på ön (Lindkvist 1983:470). 1120-talet utmärks av att gammalt stod mot nytt och Bulverket byggdes under en osäker politisk situation (Rönnby 1992:26). För att bättre förstå Bulverket och Gotland under 1100-talet bör man skapa sig en bild av de befästa anläggningarnas utveckling i tid och rum, se till Bulverkets samtida företeelser och betrakta de folkgrupper längs Östersjön som låg inom gotlänningarnas verksamhetsområde under 1120-talet. Fornborgarna fyllde troligtvis även under tidig medeltid funktioner som försvarsanläggningar och refugier. Det finns över 1000 fornborgar registrerade i Sverige och endast ett fåtal av dessa är daterade (Engström 1984:87). Ödman poängterar att det inte finns några daterande faktorer för ”1100-talskastalerna” och han menar att: ”... argumentationen för en datering av de svenska kastalerna till 1100-talet (är) inte helt övertygande, och bygger framför allt på de danska kastalernas dateringar. Betraktar man medeltidens borgbyggnadsperioder i Danmark i jämförelse med Sverige, finner man ingen synkron utveckling” (Ödman 1987:159-160). Den danska motsvarigheten till Nordens fornborgar är vallanläggningarna (Engström 1984:91). Den danske arkeologen Engberg har nyligen påvisat att tio anläggningar, som har daterats till 1100-talet, ej kan kopplas till konungen. Dessa borde följaktligen betraktas som danska privata befästa anläggningar från 1100-talet (Engberg 1992:15 ff). Trelleborgarna, som är uppförda under slutet av 900-talet, skiljer sig från de vanliga vallanläggningarna. Regelbundenheten i dessa ringborgars uppbyggnad gör att man velat se en övergripande planläggning för alla dess befästningar: d.v.s. att de uppförts på order från den centralmakt, som bidrog till riksbildning i Danmark (Sjöberg 1992:54). Liksom i Sverige och Danmark var även 1100-talet i Västeuropa en tid av stora förändringar.
Intrycken från det första korståget år 1096 innebar en renässans för borgbyggandet i Europa
(Hannestad 1966:17). Tomborgar och motteanläggningar dominerade i de tyska områdena och
tornborgarna var i åtskilliga fall kopior av de anläggningar som korstågsfararna i början av
1100-talet byggde i det Förlovade landet efter därstädes befintliga förebilder (Piper Venderna går aldrig urVenderna, som under vikingatiden bedrev plundringståg mot de skandinaviska länderna, uppförde såväl höjdborgar, låglandsborgar som träsk/sjöborgar (Hermann 1982:72). Den arabiska handelsmannen Ibrahim ibn Jacubs skildring från 1000-talet av de slaviska folken är intressant i sammanhanget:
I Finland finns fornborgar belagda sedan yngre järnålder (Kivikoski 1964:253 ff). Där finns även en rad tidiga odaterade borgar som kännetecknas av raka sten- eller jordvallar (Tuulse 1952:99). Sedan mitten av 1000-talet uppflörde finska stammar vallanläggningar i Sydostbaltikum (Sedov 1982:237) men det var först genom den svenska erövringen på 1150-talet som den finska medeltida borgperioden begynte (Linna 1914:202). Finns det en funktionell förklaring till formen?Man kan anta att befästningsverk anläggs topografiskt på den mest försvarsförmånliga och skyddade platsen eller som fast punkt för skydd av en nyckelled. Befästningens form styrs delvis av anläggningens funktion (taktiska syfte). Man kan förutsätta att en anläggning byggs av det i området och för terrängen lämpligaste och lättåtkomligaste byggnadsmaterialet.
För en eventuell civil eller militär indelning av byggnaderna på Bulverkets längor kan man tänka sig att det är en fördel att anläggningen är fyrkantig. Med bakgrund från Ola Kyhlbergs förslag till tolkning av Bulverket som en rättslig enklav och/eller tingsplats, kan man tänka sig administrativa fördelar med anläggningsformen (Kyhlberg 1991:72). Samma indelning blir ineffektivare, men inte omöjlig, på en rund öppen anläggning. Om man tänker sig Bulverket med det primära syftet att härbärgera största möjliga antal fartyg förtöjda med stäven mot längornas ut- och insidor finner man att det blir en marginell skillnad på antal fartyg som får plats längs Bulverket och den teoretiska cirkelrunda anläggningen. En fyrkantig anläggning har ur förvarstaktisk synvinkel färre döda vinklar att försvara. Hur detta skulle kunna ha utnyttjas är svårt att rekonstruera. Man kan ej i sammanhanget utesluta att det kan ha funnits torn uppförda på längorna. Man kan alltså se administrativa fördelar med en fyrkantig anläggning mot en cirkelrund dito. Fortifikationsanläggningar kan ha olika yttre former under samma topografiska förhållanden; detta borde kunna knytas till anläggningarnas skilda funktioner, men också till anläggningarnas betydelse såsom en byggherres markering att denna tillhör eller vill tillhöra en särskild social och kulturell grupp av människor. ”Budskap om makt, status och försvarsförmåga”Professor Hans Andersson poängterar att en befäst anläggning förutom dess funktionella syften även har andra betydelser: ”Det är lika mycket budskap om makt, status och vilja att hävda sig både i förhållande till sina likar och till den omedelbara omgivningen” (Andersson 1992:87). Den danske arkeologen Jörgen Engberg menar dock att de danska 1100-talsborgarna primärt är uppförda för att ”man her kunne forsvare sig selv och sine” och inte alls som sociala symboler (Engberg 1992:28). Andersson menar att de olika budskapen griper in i varandra och att den militära aspekten inte kan skiljas från viljan att imponera (Andersson 1992:87). Det visade sig att Torsburgen och Eketorp 111 inte var jämförbara med Bulverket.
Eketorp anlades i sin första fas redan på 300-talet e. Kr. och Torsburgens form följer terrängens
utseende (Engström 1984:86-99). Behren-Lübchin och Neu Nieköhr har en lång användningskontinuitet bakom sig; den förra anläggningen med sin ovala yttre form har likheter med polska anläggningar medan den senare anläggningen påminner om de västeuropeiska motteanläggningarna (Higham & Barker 1992:88). Det kan inte uteslutas att Behren-Lübchin var känd för gotlänningarna; därför är det intressant att de inte byggde Bulverket enligt denna teknik. Skofsta skans är ett exempel på att även fornborgar av höjdborgskaraktär kunde vara kvadratiska till formen (Schnell, ATA:dnr 3971/29). Eftersom den saknar datering är en formmässig jämförelse med Bulverket omotiverad. Söborg har troligen förebilder i de nordtyska områdena (Tuulse 1942:346). Det visade sig sålunda att Valgjärv var den befästa anläggningen som uppvisade de största formmässiga likheterna med Bulverket (Selirand 1984:105-107). Kan då dessa likheter vara socialt och kulturellt anknytna till Bulverket? Formmässiga likheter och kulturella olikheterDet svenska och gotländska inslaget och kontakterna med Baltikum tar sig uttryck i likheter i fyndmaterialet i bl.a. gravar och silverskatter. Den äldre forskningen har ofta tolkat detta som tecken på fredligt handelsutbyte mellan de olika områdena, d.v.s. ett kontinuerligt och växelvist kulturellt ”Geben” und ”Nehmen” (se bl.a. Gimbutas 1964). Det finns dock ingenting som tyder på att dessa kontakter skulle vara fredliga. Det kulturella utbytet mellan gotlänningar och balter blir skönjbart först efter ”Bulverksepoken” då bl.a. gotländska byggmästare rekryterades av biskop Meinhard 1185 för byggandet av borgen Yxkull (Tuulse 1952:97-98). Formlikhetema mellan Valgjärvanläggningen och Bulverket kan ej förklaras med att de hade ett inbördes kulturellt och/eller socialt samband eftersom den allmänna bilden talar mot dessa kontakter. Valgjärvanläggningen är, liksom Araisianläggningen, betydligt mindre än Bulverket (Selirand
1984:105 tf) och de har troligtvis fyllt helt olika funktioner. Skillnaderna i funktionerna borde
avspegla skilda sociala och kulturella traditioner. ReferenserAndersson, H. 1992. Makten och borgama. I: Borgar från forntid och medeltid i
Västsverige. Red. Andersson, |
Till hemsidan för Marinarkeologi