Stalinmuseet

21 - 30 november 1986 åker jag på charterresa till Georgien med Finnsov Tours, en finsk resebyrå. Först åker jag med finlandsbåten till Helsingfors. Där samlas gruppen och åker buss till Leningrad. Vid själva gränsen är den fruktade spärrzonen. Där måste alla gå ur bussen medan passagerare och bagage kontrolleras av soldater och knarkhundar.

Därefter kör vi genom den grå trista gamla svenskstaden Viborg. Väl i Leningrads flygplats blir det några timmars väntan i en trist terminal utan kiosker, kafé eller någonting, bara ett stort rum. Att flyga med Aeroflot är sen riktigt skoj och spännande. Vi sitter i tältstolar med fällbara ryggar (så att det kan göras till militärplan) och flygvärdinnan serverar te och kex.

Efter några timmar landar vi på Tbilisis lilla flygplats i Kuraflodens dalgång. Jag får bo i det gamla hotellet Tbilisi på Rustavieligatan. Under de följande dagarna besöker jag bl a revolutionsmuseet och den gamla kungastaden Mtscheta.

Det sägs att många georgier fortfarande är stolta över Stalin, trots att han terroriserade georgier lika illa som andra folk. ”Han kanske var hemsk, men han var vår.” I Tbilisi kan jag se spår av Stalin lite här och var. Ett Univermag-varuhus har ett porträtt på väggen. Stadens park heter fortfarande ”Park Kulturi Imena I. V. Stalina” dvs Stalinparken. Dock inga statyer. På kvällarna provar jag det söta rödvinet Kindzmarauli, som sägs ha varit Stalins favoritmärke.

Till slut, en dag får vi besöka Gori, Stalins födelsestad. Där står Stalinstatyn fortfarande på torget! Det sägs att det är den enda Stalinstatyn kvar i Sovjet.

Museet

Sen går vi till resans ”höjdpunkt”, Stalinmuseet. I själva museet har man byggt in Stalins födelsehus, ett gammalt ruckel. I övrigt består museet av en rad rum. Första rummet visar de typiska propagandistiska retuscherade fotografierna över hans ärorika liv. Från avhoppad präststudent, till bandit, till diktator.

Andra rummet innehåller en samling kitschiga presenter han fått vid olika födelsedagar, från fjäskande sympatisörer i olika länder. Det kunde vara vaser, skålar, tallrikar, plaketter, mm. Härligt osmakligt fula presenter!

Det tredje rummet är det allra heligaste. Belysningen är dämpad. I mitten ser man en gipskopia av den store diktatorns dödsmask. Personkultens andaktsrum! Här kunde man visa sin sorg. Och för en del kan sorgen ha känts äkta. Min rysklärarinna i Sverige var själv en skolflicka i Sovjet när Stalin dog. Självklart grät hon den dagen 1953. Det gjorde alla – man visste inget annat.

Därmed har vi fått nog, och går ut i solljuset.

Några år senare skulle Sovjetunionen vara borta. Men tyvärr inte sekter och fanatism.

Per Åkesson, okt 1997
  

Fakta

Josef Vissarionovitj Dzjugasjvili växte upp som en georgisk stråtrövare och gangster. Han kom in i kommunistpartiet och tog snart ledningen, där han fick utlopp för sitt människoförakt. Eller som Kristian Gerner skriver i SvD den 9 februari 2000 ”nazismen och stalinismen hade mer gemensamt med varandra än vad var och en av dem hade med fascismen”. Mer fakta finner du i Dagens Nyheter 30 april 2000. De här vidrigheterna har även beskrivits av Arthur Koestler, Isaac Babel och många andra.

Bonus 1

Spela Sovjets nationalsång.

Bonus 2

Ändra sidans bakgrundsfärg så att det passar tyrannen!

”Leve kommunistpartiet!”

Josef Stalin 1879-1953

Josef Stalin 1878-1953

Stalinstatyn ännu kvar.

Stalinmuseet

Stalins födelsehus.

Hjälp! Släpp ut mig härirån!

rev maj-10