Datering av fynd eller plats till bestämt årtal eller intervall. Detta kan åstadkommas med dendrokronologi, kol-14 eller daterbara föremål exempelvis mynt.
Australasian Institute of Maritime Archaeology
Stor runt keramikkärl använt för att transportera och lagra livsmedel. Användes från antiken fram till omkring 1500-talet. Amforor i vrak kan ofta tala om vrakets ålder och ursprung. Mer info.
Teknisk analys av ett fynd kan t ex omfatta klassifikation (vad är det för slags föremål) och datering (hur gammalt är det).
Kunskapen om människan genom studiet av hennes lämningar, exempelvis artefakter.
ArtefakterAlla föremål tillverkade av människor.
Äldre navigationsinstrument. Man mätte höjden till solen eller andra himlakroppar för att räkna ut på vilken latitud man befinner sig. En stor samling (fler än 10) finns utställd i Museu de Marinha i Lissabon. Foto av astrolab från Batavia, från Western Australia Maritime Museum. Bild av användningen.
Vanligt dryckeskärl av keramik under 16- och 1700-talet. Bilden av
ett krus från Vergulde Draeck (1656) ritad av Jeremy Green,
Western Australia Maritime Museum.
De flesta dykare har ren luft komprimerad i sina flaskor. Vid dykning ned till ca 40 m djup förekommer även Nitrox, där luften berikats med extra stor andel syrgas. På större djup än 40 m används Trimix, som är en blandning av syre, helium och kväve.
Det är den tid då brons användes men ännu inte järn. I Mindre Asien och kring Medelhavet var det ca 3300-1200 f Kr. I Norden började den ca 1800-1500 f Kr och slutade ca 500 f Kr.
Blandning mellan sötvatten och saltvatten. Östersjön är världens största hav med bräckt vatten. Under de senaste 20 åren har dock Östersjöns salthalt minskat, med risk för att torsk och andra fiskarter utrotas. Ref Svenska Dagbladet 27 januari 2002.
Farkost för att färdas på vatten. Är den liten, smal och öppen kallas den båt; är den stor, kraftig och däckad kallas den skepp. Gränsen är flytande. Allting kortare än 10 m brukar kallas båt; det som är längre än 20 m brukar kallas skepp, och det mellan 10 och 20 m är antingen eller, beroende på vem man frågar.
Grav där en båt eller ett helt skepp ingår i graven. Kallas ibland för skeppsgrav om ett stort fartyg ingår i graven. I Norden har det förekommit enklare båtgravar där den döde/döda lagts i en stockbåt och mer storstilade, där ett helt vikingaskepp placerats i en gravhög. Ibland har skeppets konturer markerats på marken med stenar, så att det liknar en skeppättning. Svenska exempel är Vendel och Valsgärde utanför Uppsala. Nordiska exempel är Ladby, Storhaug, Oseberg, Gokstad och Tune. Mer info om båtgravar.
Gammal landningsplats för båtar längs nordiska kuster. Ser ut som två eller fler rader med stenar ned mot vattnet. Ref Peter Norman: Sjöfart och fiske (Riksantikvarieämbetet 1995)
Liksom linje- och rutsökning är detta en enkel metod för dykare att avsöka ett bottenområde. Dykaren utgår från en fast punkt. Vid den fästs söklinan. Sedan görs cirklar med sträckt lina. För varje varv slackas denna söklina.
Boplats på sjö i Irland och Skottland. Mer info.
Det är ett sätt att datera träföremål genom att jämföra årsringarnas mönster. Bördiga år ger grova årsringar och magra eller kalla år ger smala ringar. På så vis kan en timmerstock uppvisa ett mönster som stämmer mot exakta årtal. Mer info.
Redan på 1530-talet beskrivs dykarklockor i Italien. På 1600-talet arbetade dykare i väldiga klockor. I överkanten fanns en luftficka och nedåt fanns fritt arbetsrum mot vraket. Omkring 1650 bärgades flera av Vasas kanoner av dykaren Hans Albrecht von Treileben. På 1690-talet förbättrades idén av Edmond Halley, den engelske astronomen. Och på 1700-talet förbättrades konstruktionen i Sverige av Mårten Triewalds. Då gick det även att sänka ned tunnor med frisk luft.
EkolodKallas sonar på engelska. Det är ett enkelt system för att finna vrak. Är billig och kan installeras i en vanlig fritidsbåt. Moderna system kan kombineras med GPS. Splitscreen-funktion ger möjlighet till detaljstudier av botten samtidigt som man behåller översiktsbilden. Det finns även bottenpenetrerande ekolod, som visar vad som finns under en lös botten. Bilden av ett vrak kommer från SMAS.
Traditionellt djupmått. Är lika med 1,8 m eller 6 engelska fot.
Kan vara ett hjälpmedel att datera ett vrak. Före 1810 blåstes flaskor för hand. Senare göts de i form. Mer info.
Ingenjören som blev arkivforskare (foto). På 1950-talet sammanställde han en lista över sjunkna örlogsfartyg i Östersjön från tiden 1600-1800, som skulle kunna hittas. Det visade sig att han tänkte rätt. 1958 hittade han Vasa och 1980 hittades Kronan.
En tunn beklädnad av fartygets skrov för att förhindra växter eller skadedjur. Bestod ofta av plåtar av koppar eller bly. Foto av blyförhydning in situ, från Angra D wreck, foto av Paulo Monteiro.
Global Positioning System är ett system för navigering med hjälp av satellit. Dygnet runt kommer signaler från särskilda navigationssatelliter i rymden. Mottagaren beräknar sökfartygets position med hög precision.
Nordiska bronsåldershällristningar finns ofta på hällar som legat nära
vatten före landhöjningen.
Det kanske var klotter av forntida sjömän, ingen vet. Ristningarna visar ofta båtar. Hur dessa
båtar har sett ut i verkligheten vet man inte heller. Det är som ett svart
hål i den marinarkeologiska kunskapen. De drevs förmodligen av åror och kan ha sett ut som Hjorspringsbåten.
Enligt arkeolog Li Winter linkar dessa bilder grekiska skepp från samma
tid, vilket tyder på möjliga kontakter. Mer
info.
Nordiska hällristningar från historisk tid är också intressanta. Väderöarna vid svenska Västkusten och Gäddtarmen
utanför Hangö i
Finland har mängder med inristat klotter som sjöfarare
gjort sedan 1500-talet.
International Journal of Nautical Archaeology, publicerad av Nautical Archaeological Society fyra gånger per år.
Institute of Nautical Archaeology, Texas, USA
Enkel visuell besiktning av rapporterat fynd. Syftet är att klassificera och bedöma vad det kan vara och hur gammalt det är. Inspektionen kan bli beslutsunderlag för eventuell undersökning. En inspektion kan även vara en del av själva undersökningen.
Undersökning av ett bestämt område som man inte vet så mycket om. Det kan exempelvis vara ett
bestämt stycke sjöbotten som senare ska bebyggas eller muddras.
Inom sportdykarklubbar görs egna projekt där lokala platser inventeras eller lokala vrak
dokumenteras. Det är fullt tillåtet så länge man inte rör något. Information om hur man gör finns
från Svenska sportdykarförbundet.
Alla vattenytor på svenskt territorium motsvarar en tredjedel av Sveriges yta. Nästan inga av
dessa områden har inventerats, så mycket återstår att göra.
Äldre navigationsinstrument. Man mätte höjden till solen eller andra himlakroppar för att räkna ut på vilken latitud man befinner sig. Ersattes senare av kvadranten, oktanten och sextanten. Teckningen ur Practical Navigation av John Sellers (1672), finns även återgiven i Manuskript om navigationens udvikling av Jens Kusk Jensen (Köpenhamn 1913, manuskriptet finns i Handels & Søfartsmuseet på Kronborg). Foto.
Om föremål av järn tas upp ur havsvatten bör de placeras i sötvatten så fort som möjligt. Nedbrytningen börjar redan efter 10 minuter i luft.
Den tid då järn användes. I Mindre Asien och kring Medelhavet brukar man mena från ca 1200 f Kr fram till den klassiska antiken dvs fram till ca 600-300 f Kr. I Norden däremot räknas järnåldern från ca 500 f Kr fram till slutet av vikingatiden (ca 1050 eller 1100 e Kr). Grovt räknat slutar järnåldern och börjar medeltiden med kristendomens införande.
Detta uttryck används av sportdykare för mycket välbevarade vrak. I Kalle Anka, Tintin och andra serietidningar framställs sjunkna träfartyg ofta helt intakta med stående master och seglen i trasor. Verkligheten är en annan. I de flesta av världens hav bevaras endast fragment och arkeologin är ett detektivarbete. I Östersjön och andra söta eller bräckta innanhav finns dock chansen att gamla trävrak är välbevarade.
Kanonfynd kan ofta identifiera ett vrak, men inte alltid. Bronskanoner togs ofta i strid och återanvändes. Ibland kunde en kanon vara 100 år gammal redan vid förlisningen. Mer info.
Liksom i landarkeologi är keramikföremål ett bra sätt att datera fynd. Keramik kan bevaras i årtusenden och kan ofta dateras typologiskt. Exempel är trefotsgryta, bartmankrus, amforor och terra sigillata.
Magnetiskt navigationsinstrument. Kompassen kom till Europa ca 1190 e Kr, förmodligen från Kina där den använts i århundraden tidigare. Blev vanlig i Östersjön först under 1500-talet. Då blev det även vanligare med skepp som seglade på öppet hav. Tidigare gick trafiken mer kustnära med hjälp av lots.
Krigsarkivet, Stockholm
Dessa tobakspipor var populära under 16–1800-talet. De var bräckliga och hade kort livslängd. Därför är dessa fynd ett bra sätt att datera skeppsvrak med mera. Mer info.
Skapades av John Harrison, den moderna navigationens fader. Kronometern är en klocka som gick tillräckligt exakt för att man skulle kunna fastställa ett fartygs longitud. Redan år 1714 hade en belöning om 20 000 pund utlovats för den som kunde bestämma longituden. Harisson löste problemet 1763 och vann senare belöningen.
Äldre navigationsinstrument som mätte höjden till solen eller andra himlakroppar för att räkna ut på vilken latitud man befinner sig. Föregicks av jakobsstaven. Ersattes senare av oktanten och sextanten. Teckning ur Practical Navigation av John Sellers (1672), som även finns även återgiven i Manuskript om navigationens udvikling av Jens Kusk Jensen (Köpenhamn 1913, manuskriptet finns i Handels & Søfartsmuseet på Kronborg).
är viktigt både inom marinarkeologi och för allt man läser på webben (som denna text). Tro inte blint på det som påstås och försök få tag på den ursprungliga källan för en uppgift.
Liksom cirkel- och rutsökning är detta en enkel metod för dykare att avsöka ett bottenområde. Dykaren utgår från två fasta punkter. Mellan dessa spännes en söklina. Efter ett svep, parallellförflyttas de två punkterna i sidled.
eller maritim arkeologi, specialiserat forskningsområde inom arkeologin med syfte att studera maritima lämningar från förhistorisk och historisk tid. Mer info.
Marinarkeologisk tidskrift, utgiven av Marinarkeologiska sällskapet.
Det var den sista perioden av stenåldern, just före bronsåldern. Människorna hade fasta boplatser och hade lärt sig lantbruk. I Mellanöstern var det ca 9000-3300 f Kr. I Norden var det ca 4000-1800 f Kr. Under sen neolitisk tid lärde sig vissa kulturer att använda koppar men ännu inte brons. Dessa kulturer kallas kalkolitiska.
Det var vanligt under järnåldern att offra i sjöar och vattendrag. Ibland offrades fiendens vapen till gudarna. Vid sådana offergåvor brukade man böja svärden och slå sönder vapnen innan de sänktes i djupet. Exempel på offerfynd är Nydamsbåtarna och offerfyndet i Finnestorp.
Skelettanalys.
Förkortning för polyetylenglykol. En konserveringsmetod för gammalt vattendränkt trä. Förstörda träceller fylls ut med denna lösning. Därmed ersätts det cellulosa som försvunnit ur cellerna. Utan denna behandling spricker och krymper träet då det torkar. Ett exempel på behandling med PEG är skeppet Vasa. Mer info.
Kan poesi användas inom arkeologi? Tja, läs dikten.
Det
är en dator som på sin skärm noggrant ritar hur ett sökfartyg
färdas. Position får den från GPS-mottagaren. Tack vare GPS med
plotter kan man använda side-scan-sonar effektivt. Man går med svep
fram och tillbaka. På dataskärmen visas var man redan har varit. På
så sätt kan ett stort område avsökas.
Filmen Jurassic Park kan ha gjort mer för paleontologin än något annat under senare år. På samma vis kan marinarkeologi tjäna på att populariseras. Ett ökat intresse från allmänheten kan i slutändan ge mer resurser åt forskningen.
För att kunna lokalisera ett stort järnvrak används ibland en protonmagnetometer. Den mäter det naturliga magnetfältet på havsbotten. Ett stort järnföremål stör det fältet och kan därmed upptäckas med instrumentets sensor, ”fisk”, som släpas efter båten. Mer info.
Se spärrar.
Rekonstruktion är ett steg i arkeologisk undersökning. Man försöker göra sig en bild av hur det en gång har sett ut i sitt sammanhang. Man försöker närma sig den forntida människan. Ibland kan rekonstruktionen vara en teckning eller en modell. Ibland byggs marinarkeologiska rekonstruktioner eller repliker i full skala.
Remote Operated Vehicle kallas på svenska för sjöuggla. Det är en obemannad undervattensfarkost. Lämplig exempelvis på stora djup. Mer info.
Liksom cirkel- och linjesökning är detta en enkel metod för dykare att avsöka ett bottenområde. Metoden påminner om linjesökning. Man utgår från en rektangel med fyra fasta punkter med bojar till ytan. Mellan de fyra bottenpunkterna går fyra spända styrlinor längs rektangelns sidor. Vid två motstående linor fästes söklinan. Efter ett söksvep, parallellförflyttas söklinan i sidled längs styrlinornas färtpunkter.
Den
kan liknas vid ett ”sidotittande ekolod”. Den sänder och tar
emot ultraljudsignaler vinkelrätt åt sidorna från en
”släpfisk” som bogseras under vattnet. Ljudsignalen är bred
i sidled och smal i färdriktningen. På så vis kan instrumentet
”se” en ny smal remsa av botten för varje ljudpuls. På en
bildskärm eller på ett löpande papper (bilden) ritas en
konturtecknad bild av hela botten upp till några hundra meter på
varje sida. Normalt arbetsavstånd är 100-200 m för att få god
upplösning. Ljudfrekvenserna kan vara t ex 100 eller 500 kilohertz. Det
är viktigt att kunna hålla en rak kurs, därför måste sjön vara
lugn. På grunt vatten blir det lätt störningar från olika
temperaturskikt. När allt fungerar som det ska kan man se dyner på
sandbotten och enstaka spår efter trålar som släpat i botten. Exempel
på fina sonogram är Paula Faulbaum, S7,
Nedjan och Hertha.
Mer info.
Kallas även styråra. Antikens fartyg hade två sidoroder. Vikingaskepp hade ett, placerat på styrbords sida (höger). Mer info.
Avståndsmått till sjöss. Det är en bågminut av jordens omkrets. Motsvarar ca 1852 meter.
Obemannad och fjärrstyrd undervattensfarkost. Lämplig exempelvis på stora djup. Mer info.
I antiken var detta det vanliga sättet att bygga fartyg i t.ex. Egypten,
Grekland och Rom. Först sammanfogades skrovet, sedan stabiliserades det med spant.
I norra Europa är detta det vanliga sättet att bygga klinkbyggda fartyg. Först läggs kölen.
Sedan reses stävarna. Sedan nitas bordplankorna samman. Först
därefter läggs spanten in.
Vanligt sätt att bygga kravellbyggda fartyg. Stävar och spant reses innan bordplankorna sätts på. Vanligt från medeltiden och framåt.
Se båtgrav.
Grav med stensättning i form av ett skepp. Dessa gravar innehåller inget skepp, skeppet är alltså symboliskt, kanske för resan till dödsriket. Exempel är Anundshög nära Västerås och Ales stenar. Som regel kan man säga att de från bronsålden har stenarna placerade tätt, och de från järnåldern har stenarna placerade glesare. Detta kan jämföras med båtgravar.
Marinarkeologi kan presenteras redan på grundskolenivå. En svensk resurs för undervisning är Skoldatanätet. Läs mer om skolresurser på engelska.
Kallas även för mammutpump. Det är ett brett rör som sticks ned till vraket. In i röret leder man luft via en slang från ytan. Luften bubblar upp i röret och skapar ett sug. I rörets övre ända forsar vatten, slam och föremål ned på ett såll eller en uppsamlings- och sorteringsplats på däck. Foto.
Arkeologiskt fynd som består av flera föremål som deponerats vid ett och samma tillfälle på samma plats. Det innebär t ex föremålen i de flesta skeppsvrak.
Utan de vanliga dykarna skulle den officiella marinarkeologin inte få många fynd rapporterade. Inom sportdykarklubbar görs egna projekt där lokala platser inventeras eller lokala vrak dokumenteras. Det är fullt tillåtet så länge man inte rör något. Information om hur man gör finns on Svenska sportdykarförbundet.
Användes i forna tider för att hindra fartyg att passera vissa platser. Den vanligaste typen var pålspärrar, som hittats bl a utanför Birka och i Hallarumsviken i Blekinge. Mer om spärrar.
Statens sjöhistoriska museer, främst Sjöhistoriska museet i Stockholm.
I en sydd båt är bord, spant eller andra skrovdelar snörda
samman, dvs sammanfogade med vidjor eller något slags snören. Det
finns två typer:
A – Plankbåtar. Ett tidigt fynd är från brittiska North
Ferriby (c 1700-1500 f Kr). Äldsta nordiska fynd är Hjortspringsbåten
i Danmark (c 300 f Kr). Ett svenskt exempel är båtgrav
nr 75 i Badelunda. I Finland, Ryssland, Karelen och Estland har det
funnits en tradition med sydda båtar. Fynd av båt sannolikt från
1600-talet har även gjorts 1894 på Skeppargatan i centrala Stockholm.
B – Skinnbåtar. Exempel är den irländska coracle,
som tillverkats in i 1900-talet, samt eskimåernas kajaker. Skinnbåtar har sannolikt endast
förekommit i begränsad omfattning i forntida skeppsbyggnad. Moderna
exempel på skinnbåtar är de hopfällbara kajakerna från Klepper och
andra fabrikat.
Ett välbevarat slutet fynd i sin ursprungliga kontext kan kallas för en tidskapsel. Om den undersöks varsamt och försiktigt kan vi lära oss mycket, som om forna tiders människor talade till oss.
Efter att ha dokumenterat (beskrivit det man ser utan att värdera) ett fynd är det dags att tolka. Då gäller det att komma fram till vad fyndet egentligen är, eller har varit, och vad det har haft för funktion. Ibland blir tolkningen en gissning. Ibland prövas tolkningen med en rekonstruktion.
Rödfärgat hushållskärl med tre ben, i enkel keramik. Vanlig på 16- och 1700-talet.
Det ökande trålfisket hotar att förstöra gamla trävrak. Ett olyckligt exempel är "Holländaren".
En undersökning av arkeologiska lämningar brukar följa vissa steg. Något
förenklat blir det så här: 1. Arkivforskning,
2. Sökning, 3. Planering, 4. Preliminär besiktning
& kartering (inventering eller ”survey”),
5. Utgrävning & dokumentation, 6. Konservering,
7. Analys, 8. Tolkning
& Rekonstruktion, 9. Publicering.
Ofta publiceras först en preliminär rapport, som kan kritiseras och revideras
inför den slutliga rapporten.
Ibland upptäcks platsen eller vraket som ska utgrävas under sökningen eller besiktningen. Andra
gånger är platsen eller vraket redan rapporterat och känt, kanske även
inspekterat innan beslut tas om undersökning.
Inom sportdykarklubbar görs egna projekt där lokala platser inventeras eller lokala vrak
dokumenteras. Det är fullt tillåtet så länge man inte rör något.
Kallas även exploateringsarkeologi. Det är en mycket vanlig typ av arkeologi i Sverige och flera andra länder. Kulturminneslagen (fd Fornminneslagen) kräver att en plats inventeras (undersöks) innan den exploateras (bebyggs) och att byggherren bekostar undersökningen. Det innebär exempelvis att byggföretaget ger uppdraget till enskilda arkeologer eller till ett museum att göra undersökningen. Därmed sker undersökningen utan att kosta skattepengar. Detta är vanligare i landarkeologi än vid arkeologi under vatten.
Utgrävningen är den ”fysiska delen” av undersökningen av arkeologiska lämningar.
Slutet av den nordiska järnåldern, från ca 800 till 1050 eller 1100 e Kr.
VOCVerenigde Oostindische Compagnie (Nederländska ostindiska kompaniet), grundat 1602. Mer info.
Frivillig oavlönad deltagare i arkeologiskt projekt. Behövs ofta för
att budgeten i officiella undersökningar ska gå ihop.
Inom sportdykarklubbar genoförs även egna projekt där lokala platser
inventeras eller lokala vrak
dokumenteras. Det är fullt tillåtet så länge man inte rör något. Information om hur man gör finns
från Svenska sportdykarförbundet.
Denna typ av musslor tycks vara skadlig för vrak i de nordamerikanska stora sjöarna.
Se dendrokronologi.
Efter undersökning täcks fyndplatsen åter över. Det spar pengar (konservering och magasinering är dyrt) och det bevarar förhoppningsvis materialet för framtida arkeologer, som kanske har bättre undersökningsmetoder. Så skedde vid undersökningarna av Marstrands hamn 1997-1999. Mer info finns från Bohusläns museum. Andra exempel är vraken BZN10 och Madrague de Giens.
Östersjön är ett ovanligt tacksamt område för marinarkeologin. Tack vare det bräckta, kalla, mörka vattnet bevaras sjunkna vrak i århundraden. I bräckt vatten finns nämligen inte skeppsmasken som äter trä. Östersjön har kallats världens största marinarkeologiska museum. Mer info.
Se återdeponering.
Per Åkesson, 1999
För mer termer, se Arkeologisk ordbok av Olof Möller (Arkeo-förlaget 1985)
rev jul -12
Åter till Marinarkeologi
