Evert Taube Biografi med tyngdpunkt på ungdoms- och genombrottstiden Uppgifterna huvudsakligen hämtade från bildbiografierna När jag var en ung caballero och Kom i min famn, av Inga-Britt Fredholm .Bakgrundsmusik: Inbjudan till Bohuslän

Barndom

Axel Evert Taube, poet, kompositör, författare, trubadur, konstnär. Född den 12 mars 1890, död den 31 januari 1976. E.T. som var det fjärde av tretton syskon växte upp på Vinga, där fadern, sjökaptenen Carl Gunnar Taube var fyrmästare fram till 1905. Därefter flyttade familjen till Göteborg, där fadern blev överlots. 1906 flyttade familjen till disponentbostaden på Kustens Varv, numera kulturminnesmärke, vilket kom att bli deras hem i ett halvt århundrade.

Skolgången skedde huvudsakligen på Vinga och i Göteborg, men läsåret 1904-05 bodde E.T. hos släktingar i Malmö där han var elev i Malmö Borgarskola och "visade goda insikter i Svenska språket och litteraturen". Han sjöng visor för kamraterna och sjöng även solo till kör och orkester i S:t Petri kyrka i Malmö. Han tecknade och målade till motiv från Öresunds stränder och det skånska landskapet. 1905 skrevs han in vid Latinläroverket i Göteborg och började samtidigt konfirmationsläsningen. För konfirmationsläraren berättade han att han tänkte bli konstnär.

När Evert, som hade goda betyg i språk, geografi och litteratur, fick underkänt i matematik, lät fadern honom sluta skolan och gå i lära hos teatermålare Andrésen vid Stora Teatern i Göteborg. På kvällarna tog han lektioner för Carl Wilhelmson vid Valands målarskola.

Ungdomstid

1907 lånade han pengar av en vän till familjen och reste till Stockholm för att försörja sig som konstnär. Första natten sov han på en bänk vid Bellmans grav på Klara kyrkogård och senare sov han ibland under ekarna på Djurgården och på ateljégolven hos olika konstnärer. Han fick teckningar publicerade i flera dagstidningar och blev god vän med målaren och skalden Olof Thunman (Vi gå över daggstänkta berg) som undervisade Evert i arkitektur, konst och poesi, samt uppmuntrade honom att söka in på Konstakademien.

Evert sökte upp prins Eugen på Waldemarsudde och visade honom sina alster. Prinsen ansåg att Evert hade anlag och skrev en hälsning till Gustaf Cederström som var direktör för Konstakademien. Cederström lovade Evert att bli elev om ett år, "om det blev ordning på hans förhållanden." Everts far ville dock inte understödja sonens konstnärsplaner utan ställde ultimatum: Antingen skulle han studera vidare vid internatskola eller gå till sjöss! Evert valde att gå till sjöss och mönstrade som jungman ombord i Rederi AB Transatlantics s/s Australic, ett av Sveriges då modernaste ångfartyg. Resan gick till Sydafrika, Australien och Ceylon.

Vid återkomsten till Europa rymde Evert i North Shields i England, på grund av att han blivit felaktigt blivit anklagad för oegentligheter. Senare fick han hyra ombord i s/s Noreg av Bergen med vilken han gick till Spanien, där man firade jul, samt till Tunis och Sicilien. På våren 1909 mönstrade han av i Hamburg och tog hyra på s/s Verdandi av Råå, som lastade plank och bräder i norrlandshamnar.

I juli kom han åter till Stockholm där han återknöt kontakterna med konstnärskretsarna och började på nytt att själv teckna och måla. Under den följande vintern bodde han i London och studerade på National Gallery. Pengarna räckte dock inte till och "år 1910, på våren i april", gick han ombord på hjulångaren Princess of Wales som ställde kosan från Dover via Bahia do Brazil till Buenos Aires i Argentina. Det skulle nu dröja nästan fem år innan han återvände till Sverige.

Argentina

Vid denna tid utfördes i den argentinska statens regi väldiga anläggningsarbeten på Pampas för att förhindra de översvämningar som då var regelbundet återkommande. Evert Taube tjänstgjorde största delen av sin tid i Argentina vid byggandet av dessa kanaler och bevattningssystem. Han arbetade bl a som assistent och beriden adjutant, varvid han tjänstgjorde som arbetsledare och skötte korrespondensen åt cheferna, samt förde journaler och gjorde mätningar. Under tiden i Argentina lärde han sig spanska, samt även italienska och franska av en vän och arbetskamrat. Argentina var vid denna tid ett invandrarland och en smältdegel för många nationers människor. Han lärde sig också att spela gitarr och sjunga många av de då populära tangomelodierna, som han senare med framgång använde eller inspirerades av till egna melodier och visor. En tid prövade han även lyckan som tecknare och journalist i Buenos Aires. Han blev även argentinsk medborgare.

Åter till Sverige

Efter första världskrigets utbrott reste Taube våren 1915 hem till Sverige för att göra värnplikten. Väl hemkommen till Göteborg, sökte han till kavalleriet, eftersom han i Argentina hade så gott som bott på hästryggen. Han blev tilldelad plats vid rytteriet i Skövde, men fick ett års uppskov på grund av att det för tillfället var fullberidet. I stället började han åter arbeta på sin karriär som författare och bildkonstnär. Han försökte sommaren 1915 med klent resultat sälja teckningar och reseskildringar till Göteborgstidningarna.

Debut som författare

I november reste han till Stockholm och fortsatte att måla och teckna. Han fick nu också sin första berättelse publicerad i Albert Engströms tidskrift Strix.
Med sin exotiska och sydländska framtoning, blev Evert Taube snabbt en känd och omtalad person i Stockholms konstnärskretsar. Genom sina erfarenheter från Argentina och som sjöman var han en spännande och intressant person i sällskapslivet. Att han var musikaliskt begåvad och hade lätt för att improvisera, både verbalt och musikaliskt gjorde ju inte saken sämre. Till julen 1915 blev han inbjuden att fira jul hos Albert Engström, Sveriges vid denna tid mest populäre författare och tecknare.

Läroår hos Albert Engström

E. T. blev god vän med Engström som blev hans mentor under några år. Han bodde även tidvis hemma hos familjen Engström i Grisslehamn. Genom Albert Engström lärde Taube känna många av tidens kända författare och konstnärer. Han var under en tid även förlovad med Engströms dotter Malin. Engström uppmuntrade Taubes skriverier och hjälpte honom att sälja sina texter och teckningar till tidningar och förläggare.

Militärtjänst

Eftersom E. T. hade sjömansbok så återkallades hans kavalleriplacering och han blev istället inkallad till flottan, där han under tiden mars 1916 till mars 1917 gjorde sin värnplikt som skrivare, avståndsmätare, prickskytt och kartritare.

Första visan

I juli 1917 skrev han sin första publicerade visa, Resan till Spanien eller En sjömatros i blåa kläder, melodin var en bearbetning av en melodi han hört och upptecknat under tiden i flottan. Han skickade visan till Hasse Z., som betalade bra och tryckte den i sin tidskrift Söndags-Nisse.

E. T:s skriverier hade nu börjat uppmärksammas och han fick i uppdrag att göra ett reportage i Norge för Svenska Dagbladets räkning. I och med detta hade han nu även blivit tidningskorrespondent. Han började få ett gott namn som journalist och vistades en tid i Smögen för att skriva och måla. Här hade han också sitt första offentliga musikaliska framträdande, den 1 februari 1918 i Smögens Godtemplarloge. E. T. reciterade och sjöng till en lånad gitarr förutom visor av Bellman, Sehlstedt och Albert Engström, även två egna visor, Karl-Alfred och Ellinor och Resan till Spanien.

1918 utkom debutboken Inte precis om kvinnorna, som innehöll noveller och prosaskisser av vilka en del redan varit publicerade i olika tidskrifter. Det är berättelser med brokigt innehåll, bland annat från Taubes sjömansliv, från Argentina, Sydafrika , England och Bohuslän. E. T. har en frisk och mustig berättarstil som säkert inspirerats en hel del av Albert Engström. Boken fick ett hyfsat mottagande, men blev inte någon ekonomisk framgång för förlaget.

Cabarésångaren

E. T. flyttade åter till Stockholm. En tid fick han bo i jungfrukammaren hos den kände Bellmanssångaren Gunnar Bohman. Där skrev han Den sköna Helén eller Flickan i Peru, som första gången framfördes vid en soaré hemma hos Bohmans. Nu gjorde han också sin scendebut på Restaurang Gillet, där han lånade Gunnar Bohmans luta och sjöng Karl-Alfred och Ellinor. Framgången blev så stor att han från och med nu, egentligen ofrivilligt, kom att betraktas som vissångare i stället för författare. Han uppträdde också på Cabaret Läderlappen där han sjöng egna visor och gjorde stormande succé.

Under 1919 utkom hans andra bok, Mina damer och herrar, som handlade om artistlivet i Köpenhamn. Boken blev ingen framgång och förlagen var ointresserade av den roman som Taube ville skriva. I stället begav sig nu Taube till sin vän, målaren Kurt Jungstedt, på Skagen i Danmark, där de tillsammans färdigställde visboken Sju sjömansvisor och Byssan Lull med visor av E.T. och bilder av Kurt Jungstedt. Boken utkom 1919 och blev en stor framgång i hela Skandinavien. I konstnärskolonin på Skagen fanns en ung kvinna som kallades Skagens ros, som E. T. hade en kärlekshistoria med. Hon födde 1920 en dotter som E. T. var far till.

Astri

På våren 1920 började reselivet att komma igång igen efter kriget och svenska författare och konstnärer kunde åter resa ner till kontinenten. Evert Taube reste för att skriva reseberättelser till svenska tidningar och träffade i Paris två unga konstnärinnor som följde med honom till San Remo i Italien där han fått låna en villa av en bekant. Den ena av flickorna var Astri Bergman, en ung skulptris som var dotter till hovkonstgjutaren Herman Bergman. Astri och Evert blev kära, men eftersom Astri redan var förlovad, blev det stor skandal och fadern kallade hem dottern, som förbjöds att träffa Evert i fortsättningen. Berättelserna från resan gavs ut i boken På böljan blå, i städer och på land, 1920, där Astri förekommer som fröken Blåklint.

Grammofonsångaren

I januari 1921 gjorde E. T. sina första grammofoninspelningar på Hotel Continental i Stockholm. Vid denna tid fanns ännu inga elektriska mikrofoner, utan inspelningen skedde akustiskt med hjälp av en stor tratt som vidarebefordrade ljudet till ett membran som med ett stift ritade ett spår i en vaxskiva. Från denna gjöts den form som användes att pressa de färdiga 78-varvsskivorna.

Karl-Alfred och Fritiof Andersson var de första titlarna som spelades in med "sång till luta av cabaretsångare Evert Taube", som det stod på etiketten av märket His Masters Voice.

Vishäftet Flickan i Havanna samt ett par visor till, utkom 1922 som uppföljare till Byssan Lull. Nästan alla visorna blev snabbt inspelade på grammofon.

Den Gyldene Freden

Omkring 1920 var det aktuellt att riva fastigheten där den anrika källaren Den Gyldene Freden låg. Själva huset var i ett miserabelt skick och krogen hade råkat i vanrykte på grund av det klientel som numera frekventerade den. På grund av sina gamla anor och på grund av att Bellmanssällskapet brukade ha sina sammankomster där, tyckte flera av tidens kulturella personligheter att det var ett helgerån att riva huset. Den berömde målaren Anders Zorn som också var medlem i Bellmanssällskapet, bekostade renovering och ombyggnad av huset och skänkte det till Svenska Akademien. Ombyggnaden leddes av arkitekten Torsten Stubelius som var en släkting till Evert Taube som på så vis fick följa arbetet på nära håll. Renoveringen tog lång tid och Zorn hann inte själv uppleva den nya Freden, som öppnade på nytt 1922.

Under sommaren 1922 seglade Taube, som skeppare på kosterbåten Ellinor, tillsammans med vännen Kurt Jungstedt som "styrman" och den yngre brodern Gösta som "gast", från Stockholms Ström till Kosterfjorden. Evert skrev och berättade på prosa, med många inflikade visor och Jungstedt illustrerade med teckningar i boken På kryss med Ellinor, som utkom 1923.

E. T. blev under flera årtionden en av Den Gyldene Fredens främsta stamgäster och hjälpte till att göra den till det populäraste tillhållet för konstnärer och författare bland Stockholms krogar. Zorns luta fanns i lokalen och Taube underhöll ofta gästerna med vissång till luta. Det var där många av hans visor diktades och fick sina första publika framföranden. Vishäftet Den Gyldene Freden utkom 1924.

Bland gästerna på Freden märktes även Astris far, hovkonstgjutaren Herman Bergman. E. T. tycks så småningom ha kommit på god fot med denne eftersom han till slut fick gifta sig med Astri. Bröllopsfesten gick stilenligt av stapeln på Gyllne Freden i januari 1925 och finns poetiskt beskriven i Bröllopsballader och rosenrim som utkom samma år.

Det definitiva genombrottet som svensk "nationalpoet" fick Taube 1931 med insjungningen av Calle Schewens vals. Valsen blev snabbt enormt populär, spelades ofta i radio och sjöngs snart vid varenda fest eller tillställning. Det sades att det bara fanns två personer i Sverige som inte kunde texten till Calle Schewen, nämligen ärkebiskopen och Taube själv.

Fritiof Andersson och Rönnerdahl

I Evert Taubes tidigare visproduktion förekommer sjömannen Fritiof Andersson i många visor. Ibland är Fritiof hjälten i visan, som kamrat till berättaren och ibland är han själv berättaren. Man ska kanske akta sig för att sätta likhetstecken mellan Fritiof Andersson och Evert Taube själv, även om han själv har gjort det vid många tillfällen. Fritiof Andersson är en diktad figur som till stor del har lånat drag från personer som Taube har mött eller hört talas om och till en mindre del fått drag av Taube själv eller hans egna upplevelser. Fritiof verkar vara en idealgestalt som Taube i yngre dagar gärna själv identifierade sig med.

Rönnerdahl däremot är den mogne Taubes alter ego, vars upplevelser i visorna verkar ha större verklighetsbakgrund i Taubes eget liv. Här möter vi den poetiske familjefadern, den medelålders charmören, den lite naive målaren som sliter med vardagsproblemen och drömmer sig bort i en högre poetisk rymd.

Taube själv har inte gjort särskilt mycket för att räta ut frågetecknen. Snarare har han gjort allt för att vi inte ska veta var gränserna går mellan Evert Taube-Fritiof Andersson-Rönnerdahl. Hans egna berättelser och beskrivningar skiljer sig ofta från gång till gång.

Hedersdoktor

Från mitten av 1950-talet framträdde E. T. som en mycket framstående kännare av medeltida fransk trubadurdiktning och skrev flera böcker och artikelserier i tidningen Vi.

Evert Taube blev på grund av sina många framträdanden i radio, TV och särskilt på Gröna Lunds stora scen, med tiden mycket folkkär och fick även flera utmärkelser, t ex Bellmanspriset. Han blev 1966 utnämnd till filosofie hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Han var vid flera tillfällen aktiv som opinionsbildare i miljöfrågor och lyckades t ex vända opinionen och rädda almarna i Kungsträdgården, samt hindra utbyggnaden av vattenkraft i Vindelälven.

Det drevs i media även en kampanj för att få in Taube i Svenska akademien, vilket dock inte lyckades.

Evert Taube dog 85 år gammal i januari 1976 och ligger begravd på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm.

***

Ur Nationalencyklopedin

Upplevelserna under ungdomstiden har satt rika spår i de vistexter till egna eller lånade melodier som senare växte fram. Så har även Bohuslän, Roslagen och Italien gjort. Som visdiktare fortsatte Taube traditionerna från Bellman. Också Karlfeldt, Strindberg och Albert Engström har spelat en viktig roll för hans vislyrik resp. prosadiktning. Andra inspirationskällor var folk- och sjömansvisan samt den medeltida trubadurtraditionen.

Efter de tidigare uppräknade böckerna följde novellsamlingen Svärmare och stigmän (1925), romanen På gott och ont (1927), Kärleksvisor och sjöballader (1927) och Fritiof Anderssons visbok (1929).

Under 1930-talet kom nya vissamlingar som Ultramarin (1936), Himlajord (1938), Sjösalaboken (1942) och Ballader i Bohuslän (1943), vilka innebar Taubes definitiva genombrott som trubadur, en popularitet som ökade med åren. I hans senare produktion märks nya samlingar som Ballader i det blå (1948), Pepita dansar (1950) och I dina drömmar (1953), flera samlingsvolymer, t.ex. Hjärtats nyckel heter sång (1960; i urval av sonen Sven-Bertil) samt rent litterära volymer som Dikter (1966) och diktsamlingen Septentrion (1958). Ett antal prosaverk tillkom också alltifrån 1950-talet: de båda volymerna med självbiografiskt material Många hundra gröna mil (1951) och Jag kommer av ett brusand' hav (1952), vidare Strövtåg i Ranrike (1966), Västlig horisont (1957), Återkomst (1961) och andra reseskisser.

Taubes sånger hör till den nationella visskatten. Han besjöng den sinnliga livsglädjen, idyllen, naturen och kärleken. En impressionism i Bellmans anda är påtaglig, liksom en charmfull humor. E. T. var i hög grad också en otidsenlig klassicist i många av sina visor och hexameterdikter. Han försvarade den tidlösa, universella harmonin, ordets och tonens ursprungliga förening och en stoisk-epikureisk livshållning ("Så länge skutan kan gå..."). E. T:s litterära betydelse har emellertid blivit åtskilligt omdiskuterad. Från början enbart betraktad som folklig trubadur blev han litterärt uppvärderad genom en essä av Lars Forssell i tidskriften Poesi 1950. Kvar står att hans dikter främst lever som visor genom ett följsamt samspel mellan ord och melodi, inte minst manifesterat genom T:s egen utstrålning som folkkär estradör.

Evert Taube grundade 1936 Samfundet Visans Vänner. Evert Taube-sällskapet, stiftat 1979, utger årsböcker med artiklar om E. T.

Litt.: Rigmor Schill, Evert Taubes genombrott (l984); Georg Svensson: Evert Taube, Poet Musikant Artist (1976), Minnen av Evert Taube (l977); Evert Taube/Inga-Britt Fredholm: När jag var en ung caballero (1970), Kom i min famn (1972), Mikael Timm: Livet som konst, konsten som liv (1998).


Uppdaterad 2000-12-13