Totalt blev det c:a 6 månader i Malaysia (varav 4,5 i Penang), 4 månader i Indonesien, och 2 månader i Thailand.

Under detta år tog jag sex rullar film med min lilla automatkamera: tre vanliga och tre dia (mina första dia någonsin). Bilderna är alla från papperskopiorna, ännu har jag inte lyckats läsa in en diabild med någonlunda resultat med min flatbäddskanner.

Klicka på bilderna för att få upp en större version.

Inuti en av pendelbåtarna som trafikerar Mae Nam Chao Phraya, huvudfloden som slingrar sig genom den västra delen av centrala Bangkok.

Motorerna i flodbåtarna är oftast gamla bil- eller lastbilsmotorer, komplett med gaspedal, koppling och växelspak. Mannen i förgrunden gjorde som nästan alla resande aseater gör: somnar direkt.

En "hoppiland-kalle" bak i båten dirigerar föraren med en visselpipa när båten (oftast med full fart) backar in till hållplatserna. För det mesta är det rätt mycket raceråkning bland båtarna på floden. Och bland bilar och motorcyklar på land med. När det inte är kö, vill säga.

Tomma pråmar ligger vid strandkanten och väntar på nästa last.

En del av stranden Mae Hat på ön Koh Phanggan. Jag kom dit i juni och det var totalt öde. När jag kom var det jag och en schweizisk dykguide på 70 bungalows. Snacka om 'off season'... Jag bodde i hyddan i mitten, ovanför restaurangen.

Utsikt från hängmattan. Utanför revet var det mycket trevlig snorkling. Så gott som varje dag simmade jag iväg och hälsade på min "vän": en blåprickig stingrocka som nästan alltid fanns på samma plats. Han var lätt att hitta eftersom svansen stack ut från stenen han gömde sig under och den lyste som en neonblå pinne. På förstorningen syns även kanalen som man simmade ut genom revet i. Om inte den fanns skulle man behöva gå i knädjupt vatten över de vassa korallerna och det är inte kul. Speciellt inte när vågorna slår så du tappar balansen.

Efter att under några nätter hört ovanligt konstiga ljud tog jag mig en titt under hyddan. Djungeln är nästan tyst under dagen men på natten är det ett väldigt tjatter och med stön och brak då och då. Titten gav vissa indicier på djurliv även under dagen... När jag flyttade in var de på sin höjd någon vecka gamla och hade ännu inte öppnat ögonen.

När jag flyttade ut tre veckor senare kunde de både morra, klättra och bitas. Vad som hände med dem efter att jag for vet jag inte. Risken finns att det är bäst att inte veta heller. Mamman kom i alla fall från grannrestaurangen, men försökte ofta sno åt sig lite mat från andra restauranger också. Något som deras hundar ofta inte gillade.

Gatukök på Lebuh Cintra i Georgetown, Penang, Malaysia. Just den här är en av mina favoriter och anses vara en av Penangs bästa. Gå dit och beställ "kueitiow tjit poa" d.v.s "en tallrik nudlar" på hokkien, den kinesiska dialekt som dominerar bland kineserna i Penang. Denna tallrik består av wokade nudlar (välj bland tre olika sorter) och räkor och musslor och annat gott. Spetsa med soja och vitpeppar. Mycket gott! Kostar 7 kr.

Effektiv musfälla: plywoodbit med gummiklister och kinesisk kaka.

Utsikt från mitt "hem" i Penang under monsunregn. Just blandningen av det gamla koloniala brittiska, kinesiska, indiska och malajiska gör att de äldre delarna av Georgetown får en speciell och trevlig stämning. Wan Hai Hotel är ett av de ställen där långtidsresenärer samlas. Många åker iväg några veckor eller månader (eller år), kommer tillbaka, träffar gamla bekanta, far iväg en tid igen, osv. Efter några veckor i den sovsalen har man en ganska bra koll vart man just då hittar de billigaste och bästa platserna i asien.

Exempel på långtidsresenär: Reggie, 74, lämnade England 1964 och har sedan dess haft taxifirma i Sydney och Auckland, varit frilansande försäljare i Indien, m.m. Växlar sedan många år mellan tre månader i Bangkok och tre månader i Penang (tre månader är det maximala visumet han kan få). När han är i Penang drygar han ut sin magra pension med att sälja begagnade böcker åt läslystna backpackers. Drömmer om att köpa husbil och leva av jakt och fiske på Nya Zeeland.

Ett annat bra ställe att få info: receptionen. Loh, t.v., var en klippa. Steffen, t.h., passade på att åka jorden runt under det år hans flickvän jobbade på en tysk forskningsstation på Sydpolen.

En av snabbåtarna som varje dag åker mellan Penang i Malaysia och Belawan (nära Medan) på Sumatra. Det går två båtar per dag, sex dar i veckan, som forsar fram i över 30 knop under de 5-6 timmar som det tar om allt går som det ska (dvs. den inte går sönder :). Den här båten är från Bahagia Ekspres, "Den lyckliga expressen". Kostar 220 kr enkel väg och 380 kr t.o.r så det är förhållandevis rätt dyrt. Det kan också ta en halv evighet att komma in i Malaysia om man har otur. Det finns gott om indonesiska svartjobbare i Malaysia (där lönerna är minst det dubbla) så immigrationspolisen är misstänksam och frågar mycket. Står man långt bak i kön tar det sin lilla tid. Mitt personliga rekord är 1,5 timme. I en trång, gungande båt med avslagen luftkonditionering. Ugh.

Utsikt från Gunung Sibayak på Sumatra i Indonesien. Vid husen nere till vänster finns det badhus med varmt vatten direkt från vulkanen. Lite Island över det hela. Berastagi i bakgrunden.

Insikt i Gunung Sibayak. Sibayak är en vulkan och vulkaner är det gott om i Indonesien. Spåren på botten är rester från en scoutkår som kom upp just före oss, komplett med marscher, flagga och uniformer. Det var en lördag och på helgerna kommer många upp från det värmekvava Medan till sina sommarstugor i det svala Berastagi (1300 m.ö.h).

Gunung Sinabung är ytterligare en vulkan bara några kilometer bort. Något högre med sina 2451m än Sibayaks 2300m. Ett moln har fastnat på toppen och "rinner" sakta över. Mycket vackert.

En ganska normal blandning var vi som besteg Sibayak den dagen. Förutom jag var det, fr.v, Aaron (Kanada), Florian och Lydia (Tyskland), Stanislaw (Frankrike), Rohan (Australien) och Margaret (också Australien, saknas på bilden).
Aaron hade tagit ett sabbatsår från universitet, Flo & Lydia gjorde sin första större resa, Stanislaw hade just gjort klart sin militärtjänst vid franska ambassaden i Colombia och tidigare gjort en fyra-månaderstur runt större delen av sydamerika, Rohan "drev runt lite" i Indonesien och lärde sig språket. Margaret, 44 år, gift med en kanadensare hon träffade i Indien för många år sedan, bor sedan 15 år i Quebec. Hon hade inte rest sedan dess och njöt av vaje sekund. Hon hade bestämt att när hon kom hem efter detta halvår skulle hon ta med sin man på en ny resa så att även han skulle få lite nya influenser. För 15-20 år sedan blev hon sjuk av malariamedicinen hon då åt (den är numera helt förbjuden) och tappade allt hår. När det till slut växte ut igen var det kritvitt.

Äldre långhus där det fortfarande bor familjer. Av tradition står de flesta husen på styltor för att dels få svalka från vinden genom golvet, dels hålla djur och insekter borta, och dels p.g.a översvämningar som det lätt blir under monsuntiden. Moderna (västerländskt inspirerande) i städerna är oftast byggda av betong och står direkt på marken.

Ett annat långhus där en kung över ett litet kungadöme norr om Tobasjön bodde. Hans undersåtar gillade till slut inte att han samarbetade med holländarna och gjorde uppror. Han överlevde inte och kungadömet upplöstes. Överhuvudtaget har batakerna, som bor runt Tobasjön, ägnat mycket kraft åt att slåss inbördes och har haft ett tämligen blodtörstigt rykte. Det lustiga är att acehneserna i norr har lagt ner mycket möda genom historien på att omvända batakerna till islam (ofta med svärdets hjälp) från deras traditionella tro utan att lyckas, men när sedan holländska missionärer kom hade de närmast inga problem alls att få kristendomen att slå rot. Idag är de flesta protestanter.

Ingången till "slottet". Observera staven man använder för att dra sig uppför trappen.

Bild från just innanför ingången. Till vänster finns två eldstäder och i "kojan" till höger sov kungen. I stora rummet bakom den utsmyckade gången i mitten bodde flera familjer med små eldstäder mellan britsarna. Golvet består av tjocka stammar med glipor mellan som underlättar för en svalkande vind att hitta in.

På väg ner från bergen till Tobasjön. Byn vid sjökanten är Tonggin där jag senare bodde några dagar. Det finns bara ett ställe att bo på, och enligt dem var jag den första västerlänning på en månad som hade hittat dit, trots att det går både båtar och bussar till Parapat och Tuk-Tuk där västerländska och indonesiska turister samlas. Sålunda ett bra ställe att träna sin indonesiska. På helgerna gott om familjer från Medan som fiskar i småbäckarna.