På vårkanten -97 kände jag att det var dags att göra ett besök i Spanien igen. Det som lockade mest då var, förutom att få klara sig på språket igen, det okända, vilda och ödsliga nordväst. De övriga delarna av landet (utom Kanarieöarna) hade jag till viss del redan varit i tidigare.
Jag tänkte först ta tåget ner, mest för att det ger "mer känsla" att resa landvägen än att flyga, men det bidde flyget till slut ändå. Tågpriset kändes lite högt, och när jag bara på måfå snubblade över ett schysst (och betydligt lägre) pris på Ticket och dessutom inte hade så mycket tid att vinka på blev det den billigaste - och snabbaste - vägen jag tog. Fast det kändes lite konstigt att stiga upp vid vanlig tid på morgonen, hänga på ryggsäcken och via ett kortare stopp på Heathrow landa i Bilbao strax efter lunch, utvilad och pigg. En sån skillnad från de maratonflygningar jag var van vid!
Rutt 27 maj till 14 juni 1997 (2½ vecka):
De nordvästra delarna av Spanien är - och är mån om att vara - speciell och olik de övriga. Fast det förstås: i princip hävdar alla provinser i hela landet att de är speciella och unika. Det som blev min rutt gick igenom fem olika provinser: Flyg in och ut via Bilbao som ligger i Baskien, buss till Santander i Cantabria och Llanes i Asturias, byte till tåg i Oviedo över bergen till León i provinsen Castilla-León och vidare till Vigo och Santiago i Galicien, buss igen till La Coruña och El Ferrol (fortfarande Galicien) där jag bytte till ett tåg som följer kusten tillbaka till Oviedo och där, eftersom tåget var försenat och jag missade en anslutning, fick det bli buss till Santander igen. Tidiga morgonbussen till Bilbao, en taxi till flygplatsen (ont om tid) och så hem.
Provinserna Baskien, Asturias och Galicien har egna språk. Riksspanska kan alla men ofta är vägskyltar och anslag på det lokala språket (men inte kartor!) vilket kan få en på fall ibland. Med något enstaka undantag kan ingen säga ett enda ord på utrikiska. Ingen svenska, franska, engelska eller nåt. Ett ypperligt tillfälle att träna sin spanska således! Och oftast är folk jättetrevliga och tålmodiga med en besökares stapplade dialekt. Utländska turister är sällsynta, finns knappt alls väster om Oveido förutom vid katedralen i Santiago.
Jag har inte hittat så många fotografier så här i efterskott. Kanske tog jag få eller så ligger de i nån okänd låda nånstans. Istället har jag utökat med lite vykort här och där. När det är en snygg ram runt bilden som på vykort är det ett vykort! :-) Men från några ställen (t.ex Bilbao) har jag inte hittat nån bild alls. Får ta/köpa fler på nästa runda.
Åh just ja: Från Orense (ö. Vigo) kommer både smörsångaren Julio Iglesias och släkten till Fidel Castros, och militärbasstaden El Ferrol (n. La Coruña) är diktatorn Francos hemstad (samt en av Spaniens kommunistledares).
Llanes är en liten - bitvis turistisk - by, inklämd mellan bergen och havet nån timmes bussresa väster om Santander. Något tusental invånare, gissar jag, med en liten fiskhamn med 5-7 fiskebåtar. När jag säger turistisk menar jag inte av Mallorcamått, men här finns ett par-tre mindre hotell, en campingplats och några små pensiónes. En badstrand finns lite österut, men överlag är det som synes bergigt och vilt.
León gillade jag. Kändes som en "normal spansk stad", om än med lite mer norrkänsla jämfört med sina sydligare kusiner. Jag gick kors och tvärs genom den, både planerat och på måfå. Som så ofta här är det byggt tätt-tätt till stadsgränsen där det bara pang-bom slutar och blir direkt stora åkerfält. Snubblade över universitetet som ligger vid åkerkanten och är byggd i 80-talig "framtidsstil" med glas, stål och pastellfärger. Kändes som att hamna på Månbas Alfa efter alla dessa gamla hus och kyrkor. När jag klev på tåget i Oveido var det hett och soligt så jag hade shorts och sandaler. I León var det regnigt och 13 grader... Brrrr!
Vy från tågstationen in mot centrum.
En av gågatorna i centrum efter regnet.
Katedralen i León. Maffig.
Katedralens insida.
(vykort)
Tydligen kan det bli rätt kallt i de här trakterna på vintern...
Vigo gillade jag ännu mer. Tyvärr hade jag så lite tid kvar, men efter att bestämt mig att kapa bort det mesta av stoppen på väg tillbaka till flyget i Bilbao kunde jag i alla fall stanna några dagar till. Vigo har en definitiv "Islandskänsla": vilt, kargt och isolerad vid världens ände. Lite kärv men spännande. Varvindustrin dominerar längs stranden. Staden ligger vid en vik som skär djupt in i landet och på andra sidan ligger byn Cangas vars ljus blinkar tjusigt om natten.
Det är sällan man ser en ny kyrka under uppbyggnad. Den här är ännu inte riktigt färdigbyggd och byggs av en privat byggfirma. I bakgrunden på andra sidan viken kan man ana Cangas.
Fartyg under byggnad.
Trålare i väntan på skrotning (hoppas jag).
Det här är (eller i alla fall var) faktiskt den tredje heligaste staden i hela kristendomen, efter Jerusalem och Rom. Under den stora katedralen finns ett rum med ben från (som det sägs) en av Jesus kusiner. Enligt legenden var han den som införde kristendomen till Spanien. När sedan de muslimska morerna erövrade större delen av den Iberiska halvön under vikingatiden (allt utom proviensen Asturias, där Llanes ligger bl.a) återuppstod han och blev en stor kämpe. Legenden hävdar att han under ett slag år 844 ensam dödande 60.000 morer. Dessutom var han inblandad i minst 40 slag de närmaste 600 åren, även i nord- och sydamerika. Mirakel minsann. Under hans höjdpunkt (1100-talet) kom runt en halv miljon pilgrimmer hit per år, vandrandes Camino de Santiago - Vägen till Santiago - som börjar vid ett kloster i sydfrankrike. Världens första kända guidebok handlar om den och leden är populär än i dag, även om flertalet "går" den m.h.a bussar eller mountainbikes.
Säckpipemusikanter utanför katedralen försöker få ett bidrag. En bit bort sålde kollegor/konkurrenter kassettband med sin keltiska musik. I Galicien och Asturias, de två provinserna längst upp nordväst, är man mäkta stolta över sitt keltiska ursprung och musik liknande de irländska Pogues är mycket populärt.
Lite turistiskt är det nog ändå vid katedralen. :-)
Foto taget från en park i en kyrka. I mitten den stora katedralen.
La Coruña är den största stan i området. Också en gammal stad men har inte så många äldre byggnader utan är mer modern. Många av de (ökända) spanska trålarna i norra Atlanten har La Coruña som hemmahamn.
Ett praktexempel av min bild av det varma, äkta andalusiska Spanien. Så skojigt då att den är från det kalla, regniga och keltiska Galicien. Men så är det ett vykort också.
Fast av orginalfyren finns det inte en sten kvar. Allt revs och byggdes om på 1700-talet
Mäktig bild från hamnen.
Tillbaka till reseindex!