Om du har en DVD-läsare kan du hyra film på DVD och spela upp den på en TV eller datorskärm. Om du har en widescreen-TV eller en högupplösande dataskärm bör du vara noga med att du får en DVD-film som är särskilt gjord för widescreen-formatet 16:9. Annars kanske du nöjer dig DVD-filmer gjorda för det gamla TV-formatet 4:3.
En DVD-film är komprimerad enligt standarden MPEG-2 som erbjuder upplösningen 720x576 bildpunkter. Vilken upplösning som kan visas på TV:n eller datorn kan dock bero på TV:ns och datorns begränsningar. Upplösning och skärpa kan dock bli bättre, rent av njutbart, än för vanlig TV-film eller VHS-video (som är begränsade till PAL TV-standard med max 625 linjer och max ca 400 horisontella punkter).
Det går att komprimera en DVD-film ytterligare med t ex DivX så att den får plats på en CD. Upplösningen kan vara upp till 720x576. Eventuellt förlorar man i kvalitet jämfört med DVD, på grund av den kraftiga kompresssionen.
Det finns även filmer på CD som kallas Video CD, då det kan gå åt 2 skivor för en film. Detta är en flera år gammal standard som aldrig slog igenom. Bildkvalitén är dålig med sämre upplösning (352x240 i ett exempel) än DVD eller DivX.
Det finns många sätt att se på film i en persondator. För uppspelning över webben finns Real Player, Quicktime (MOV) och Microsoft Media Player (ASF). För nedhämtning och uppspelning på datorn finns även formaten AVI och MPEG. Filmer i dessa format brukar av olika skäl vara i ganska litet format. Exempel: För att i realtid spela upp en film i 320x240 pixel med 15 rutor per sekund krävs en bandbredd om minst 256 kbit/s, bredband alltså.
Låt säga att du har en VHS-videofilm som du vill digitalisera. En enkel lösning är att skaffa ett TV-kort till datorn (ca 1000 kr år 2000). Sen ansluter du videospelaren till TV-kortets ingång och startar TV-kortets inspelningsprogram. Där väljer du önskad upplösning, rutor per sekund och antal färger. Om du inte har en mycket stor och snabb hårddisk och en snabb processor i datorn, så klarar ditt system max ca 320x240 punkter i 15 rutor per sekund. Den filmfil som lagras på hårddisken blir då okomprimerad, t ex formatet AVI. Räkna då med att det kan gå åt mellan 20 och 200 MB per spelminut film!
Denna film kan sedan redigeras med exempelvis Adobe Premiere (kostar) eller Microsoft Windows Media Tools (gratis).
Filmen kan publiceras med Microsoft Windows Media Tools eller Real Producer. Om du väljer formatet Real Player så kan du gratis hämta Real Producer. Tyvärr krävs ett fasligt klickande på Reals webbsida för att hitta gratisversionen, eftersom de försöker sälja sin betalversion i första hand, men gratisversionen finns där! När du startar programmet kan du välja att skapa en mediafil för en fast bandbredd eller för två valda bandbredder. Om du väljer en fast bandbredd blir den slutliga filen minst, kanske 1% av den ursprungliga storleken. Kompressionsgraden bestämmer du vid ditt val av bandbredd. Det blir en kompromiss mellan storlek och kvalitet.
Om du exempelvis använder formatet 320x240, rekommenderar jag att du producerar för minst bandbredden 256 kbit/s. Du kan välja 56 kbit/s, men då lär du sannolikt få en film som ser hemskt ful ut på grund av kompressionsgraden. Det är av detta skäl som strömmande video ofta är i betydligt mindre format än 320x240.
Om filmen ska sändas strömmande på webben måste dessutom ett serverprogram vara aktiverat. Programmet Real Server finns i en gratisversion, på samma sätt som Real Producer. Gratisservern Geocities erbjuder god hjälp med detta, så att man slipper starta sin egen server.
Alternativt kan du lägga upp filen utan serverprogram. Då tankas den ned först och spelas sedan upp.
Per Åkesson juni 2000
rev jul -12
, Kontakta mig om du vill ha en artikel med liknande innehåll.