San Pedro de Alcantara 1999
”San Pedro de Alcantara” var ett spanskt krigsfartyg som kom från Peru lastat med bla 150 ton silver och guld från de spanska gruvorna. Det förliste utanför Portugals kust 1786. Förlisningen var en katastrof. Lasten motsvarade nämligen en tolftedel av alla mynt som cirkulerade i Spanien. En rekordstor bärgningsoperation startades och nästan allt guld och silver bärgades. Platsen är utanför den lilla staden Peniche, nio mil norr om Lissabon. Den franske arkeologen Jean-Yves Blot undersöker området på uppdrag av portugisiska kulturministeriet och arkeologiska institutionen i Lissabon. Efter mycket sökande har själva vrakplatsen hittats på botten. Jag deltar under hela säsongen 1999, dvs sex veckor. Vi är en grupp på ca 10 personer som alla bor i en skola som är sommartom.
Kusten här består av vassa klippor som stupar ner i havet. För att nå dykplatsen har vi en specialbyggd linbana. Från klippan åker vi alltså lina ner i vattnet, sittande på en stol. Det är ett pålitligt system konstruerat av bergsbestigare, med 10 mm stålvajer väl förankrad. Tack vare detta system kan vi dyka även i ganska grovt väder då det annars vore omöjligt att ta sig mellan ”stranden” och vattnet. Det är faktiskt skitkul att åka linbana och dingla över klippkanten. Sjön på platsen är ofta ganska grov. Fyra dagar var vågamplituden ÖVER 2 m, då dök vi inte. Då såna vågor träffar klipporna kan det stänka 10 meter upp. Ej hälsosamt att dyka. Några dagar har det faktiskt varit nästan stiltje, dock ständiga dyningar. Dyningarna gör det knepigt att hålla sig stilla även på några meters djup. Man sugs än hit, än dit av vattnets rörelser. Man krockar ofta med vassa stenar och växter med vassa taggar. Alla använder våtdräkt. Om jag hade tagit med min dyra torrdräkt hade den kanske blivit förstörd efter dessa sex veckor. För att hålla mig någorlunda stilla på arbetsplatsen har jag gjort ett litet paket med 4 kg extra bly som ständigt ligger på botten och som jag kopplar på mig vid behov. Tack vare den extravikten blir jag tung nog att stanna på botten.
Jag dyker på en plats på några meters djup. ”Min” plats är endast en liten del av vrakområdet. Sikten är 5-10 m, temperaturen är ca 16-18 grader. Ett dykpass är på 1-2 timmar. Efter en timme i 16 grader brukar det kännas kallt och efter 1½ tim börjar fingrar domna. Men dagar med 18 graders temperatur känns det märkbart behagligare och det går att dyka två timmar utan problem. Sen brukar luften ta slut, om man dyker på flaska. Vi dyker ibland med vanliga flaskor som vi fyller med egen kompressor. Men vi har även en lågtryckskompressor kopplad till en lång slang och två regulatorer. Det innebär att två dykare samtidigt kan slangdyka med obegränsad luft. Om det är varmt i vattnet går det då att göra arbetspass på upp till tre timmar innan man är trött.
När jag kommer till ett nytt område att undersöka måste jag först noga kartera området. Jag ritar en skiss på min skrivplatta, kollar riktningar med kompass och mäter med ett 20 meters måttband på rulle från närmaste fasta mätpunkt. Först därefter får jag börja lyfta på stenar (ibland med spett) och krafsa undan sand. Systematiskt! Fynd positionsbestäms noga med måttband mot vissa fasta punkter. Av fartygets träskrov återstår endast enstaka fragment djupt ned i sanden. Resten har ätits upp av skeppsmasken. Nästan hela lasten, kanoner, mm bärgades ju redan 1786. Så vi söker efter fragment. Som att rekonstruera en flygplanskrasch – eller som Jean-Yves säger, "autopsie d'un spectre", obduktion av ett spöke. Under dessa dagar gjorde vi många fynd. Jag har funnit ett antal fd järnföremål inbäddade i förkalkning och rost, bl a en kanonkula. Själva järnet är dock borta från de flesta av dem, endast ett skal återstår. Bland småföremål har jag funnit en mängd blyplåtar (i stället för bottenfärg på 1700-talet) mynt, fragment av glasflaskor, träfragment, en bit keramik och en stjärnformad förgylld sporre. Alla bärgade föremål placeras först i sötvattensbad, därefter dokumenteras de noga för att sedan sändas till konservering vid institutet i Lissabon. Per Åkesson, dec 1999 Vidare läsning |
Åter till Marinarkeologi