Ostindiefararen Götheborg

Sista resan

Året är 1743, Ostindiska Compagniet står i full blom. Ostindiefararen Götheborg ligger på redden i Göteborgs hamn för att utrustas inför den långa resan till Kanton i Kina. Tillsammans med Ostindiefararen Riddarhuset utgör hon den elfte i raden av expeditioner och två resor har hon redan hunnit med.

Ostindiska Compagniet

Hindrich König, en av initiativtagarna till Ostindiska kompaniet, fick år 1731 av riksdagen privilegium (handelsavtal) att bedriva sjöfart och handel på Ostindien och på orter öster om Goda Hoppsudden, där andra länder ej hade fri handel. Sverige befann sig vid denna tid i ett dåligt ekonomiskt läge. Det återstod ännu mycket att bygga upp efter vad de långvariga krigen ödelagt och en handel med Ostindien innebar många fördelar. De kinesiska varorna var eftertraktade av européer och grundarna till Ostindiska kompaniet menade att en handel skulle kunna stärka rikets finanser.

Skeppet Götheborg

Götheborg byggdes på varvet Terra Nova i Stockholm år 1738 av skeppsbyggmästare William Macets. Orginalritningarna har länge varit eftersökta, men det har visat sig att det vid denna tiden var vanligare att man byggde skeppen utan ritningar än med. Hon var kravellbyggd, 40,55 meter lång, största bredden mätte 10,3 meter och hon hade en dräktighet på 340 läster, ca 833 ton. Götheborg var ett ståtligt skepp riggat som en fullriggare med tre master, men på grund av att hon var ett handelsfartyg var hon tung och svårmanövrerad i sjön.

Petter Holmertz 

Ombord på Ostinddndiefararen Götheborg fanns en präst vid namn Petter Holmertz. Tack vare honom och hans sentida släkt har den dagbok Petter skrev kunnat bevaras och komma oss tillhanda. Med hjälp av denna dagbok slipper vi gissa oss till hur en stor del av resan företogs.

Tyvärr är dagboken inte komplett, den omfattar i nuvarande skick seglatsen från hemmahamnen Göteborg ända ner till Java samt större delen av den påmönstrade besättningen 101 personer plus tre småpojkar som smugit sig ombord, men det verkar fattas två sidor med fyrtio namn, så troligen gick man till sjöss med 141 mans besättning.

I Petters dagbok får vi en spännande läsning om sjömannens tuffa liv till sjöss, där rutten mat, ohyra, stank, stormar, slagsmål och oändligt arbete var den normala vardagen.

Resan

Skeppet är färdiglastat och höga herrar ifrån Compagniets direktion har kommit ombord för att hålla den officiella påmönstringen. Ungefär hälften av besättningen har seglat på Ostindien förut och hela tjugosju stycken har seglat med Götheborg på hennes tidigare resor. Våra svenska sjömän hade gott rykte om sig att vara sjödugliga och de var till och med eftersökta av europeiska sjönationer som önskade svensk arbetskraft både inom handels och örlogsflottan.

Ostindiska Compagniet var en förhållandevis bra arbetsgivare och deras humana inställning gör sig gällande i lönesättningen. En sjöman i den lägre befattningen tjänade ca 14 daler silvermynt i månaden. Jämför vi detta med en dräng under samma tidsperiod tjänade han ca 17-20 daler silvermynt om året och vi kan konstatera att, om man höll i pengarna, kunde det löna sig att gå till sjöss. Förmodligen var drömmarna om rikedom en av de bidragande orsakerna till att män i massor från hela landet samlades i Göteborg för att ta anställning i kompaniets tjänst.

Den 14 Mars 1743 lyfter man ankare och det stora äventyret kan börja. Prästen Petter Holmertz ber till Gud att han skall välsigna deras långa och svåra resa. Avresan var alltid ett stort skådespel. Stadens alla innevånare var på benen för att vinka av resenärerna. På nya Elfsborgs fästning sköt man salut och hurraropen skallade mellan fartygen när de gick ut till havs. För många blev det ett sista farväl, över 2000 man dog under de 82 år kompaniet var verksamt.

Den normala avresetiden var i december - januari, så Götheborg kom sent i väg vilket senare skulle få konsekvenser.

Göteborgs destination var Kanton. Kursen ställdes norrut och man rundade Shetland och Skottland och så vidare ner till Spanien. Den första anhalten på resan var Cadiz där man under en månads tid förnyade proviantförråden och sålde de svenska exportvarorna, järn, trä, hampa och tjära.

För varorna fick man betalt i det nödvändiga spanska silvret som var det betalningsmedel som kineserna helst ville ha. Götheborg lastade här över fem ton silver.

Efter uppehållet i Cadiz väntade den svåraste seglatsen på hela resan. På grund av osämja (konkurrens) mellan de olika ostindiska kompanierna och rädsla för militära övergrepp samt sjöröverier, var man tvungen att utan något stopp på vägen segla ända till Java, en resa som i detta fall tog ca tre månader. För manskapet ombord var det ett hårt liv med arbete dag och natt. De var indelade i vaktlag som tjänstgjorde fyra timmar åt gången och förutom detta skulle skeppet underhållas och skador repareras efter stormarna. Under denna långa seglats blev maten snart dålig. Vattnet ruttnade och trätunnorna fylldes med maskar.

Vid ekvatorn kunde man komma in i stiltjebälten och bli liggande utan vind i flera veckor.

Undernäringen gjorde sjömännen utmattade och mottagliga för epidemier. Febersjukdomar härjade i den tropiska värmen och det var många som dog i rödsot, feber, skörbjugg, svält, törst och drunkning. Petter är orolig för besättningens hälsa och ber till Gud om hjälp. Han är också mycket besvärad av den styggelse som går i svang ombord. Besättningen led inte bara av fysisk undernäring utan led också av psykisk undernäring. Man levde tätt inpå varandra med lite mental och social stimulans utan möjlighet till kroppskontakt. Manskapet tappade ofta tålamodet och gav sig på varandra och det var inte helt ovanligt med tidelag dvs sexuellt umgänge med djur.

Den 28 augusti 1743 når man äntligen Java. Det tar så lång tid att reparera fartyget och återvinna krafterna att man inte hinner upp till Kanton innan monsunvindarna sätter in med full kraft. Efter mödosamma försök att i stark motström, stark värme och motvind ta sig till Kina är man tvungen att vid ön Sapatou ge upp och vända tillbaka till Java och där vänta ut monsunvinden.

I början av juni 1744 bör man ha nått Kanton, men det första belägget för att man säkert nått fram till Kina är från den 8 september. Väl framme i Kina väntade en hektisk tid för officerare, manskap och superkargörer (handelsmän). Götheborg skulle än en gång och underhållas för att vara i så god kondition som möjligt vid hemresan. På ön Wampoa byggdes skjul för godset och hus för vaktmanskapet. De flesta av manskapet fick dock vara kvar på skeppet under hela uppehållet i Kanton. Superkargörerna de viktigaste männen ombord skulle nu fullgöra sitt arbete. Deras uppgift var att skapa goda handelsförbindelser så att Sverige kunde få hem varor med kvalitet till ett rimligt pris. Det mest lönsamma att frakta var siden, men det man köpte mest av var te. Ombord på Götheborg lastade man över 366 ton te för compagniets räkning.

Förutom dessa varor köpte Götheborg i Kanton:

• 6056 tackor Tuttanego, en metall som köptes in för att tjäna som barlast men som sedan såldes på auktionen i Göteborg att användas för tillverkning av silverliknande prydnadssaker. 
• 289 kistor, 12 tunnor och 2388 buntar porslin 
• 3,4 ton pärlemor 
• 1,8 ton peppar 
• 11,4 ton Gallingal, en ingefärsliknande krydda som användes till att krydda punch med 
• 2,3 ton rotting 
• 2677 kistor te 
• 19 kistor siden 

Längst ned i rummet packade man Tuttanego och porslin som var de varor som bäst tålde vatten, över detta packade man teet och allra överst det dyrbara sidenet maximalt skyddat från fukten som av slagvattnet alltid trängde in mellan drev och bordläggning. 

Allt som allt forslades mellan 650-700 ton varor ombord. Förutom varorna tillkom provianten som kunde uppgå till ca 80 kubikmeter vatten och ca 110 ton mat. 

Hemresan 

De uppgifter som finns för Götheborgs hemresa är få men enligt uppgifter från Riddarhuset tyder allt på att man seglade hela resan hem tillsammans. Riddarhuset och Götheborg lämnar Kanton den 10 januari 1745. Enligt anteckningar från Riddarhuset vet vi att de i indiska Oceanen överraskades av en storm som blev svår, främst för Riddarhuset som var för tungt lastad. Den 12 maj 1745 siktar skeppen Godahoppsudden. Riddarhuset är läck och sargad av stormarnas krafter. På Sankta Helena lyckades man få tillstånd att provisoriskt reparera fartyget för att kunna fortsätta resan. Trotsande stormar, sjukdomar, hunger och sjörövare lyckas man segla hela afrikanska spanska och franska kusten upp tills räddningens klippor vid Dover siktades. Under denna strapats fick 32 av Riddarhusets 100 man sätta livet till. Vi vet inte med vilka vedermödor Götheborg gick igenom stormen men förhållandena torde vara liknande Riddarhusets. Den 6 september 1745 löper båda fartygen in i Dovers hamn och för 80 pund anlitade man varsin lots som visade vägen hem till Göteborg.

Göteborg

Den 12 september 1745 seglar de båda fartygen med Götheborg i täten in i Rivöfjorden. Vid höjd med Vinga tar man ombord lotsen Casper Mattsson från Brännö, för den sista sträckan in till Göteborg. Med alla segel satta och med en besättning yr av glädje att vara hemma händer något som ingen kan förklara. Götheborg seglar rakt på undervattensgrundet Hunnebådan och katastrofen är ett faktum. Bogen reser sig upp ur sjön, hårt berg knäcker hennes köl och bordläggningsplankor, vattnet rusar in och hon börjar sjunka. Istället för en festlig stämning med salutering från Elfsborg och hurrarop tar en febril aktivitet vid för att rädda så mycket som möjligt av lasten. Dyksociteten i Göteborg engageras och under 1746 utför dykerifullmäktige Samuel Bagge med medarbetare ett mästerstycke av dykeriarbete. Detta arbete resulterade i att ca 30% av lasten räddades och det räckte för att resan skulle gå med 14% vinst. Vraket lämnades därefter åt sitt öde. Därutöver har ytterligare tre bärgningar gjorts, varav två på 1800-talet och en så sent som 1906-07.

Marinarkeologiska Sällskapet, Göteborgskretsen (MASG) kommer in i bilden. Den 9 december 1984 dyker några medlemmar ur MASG vid Hunnebådans grund och finner massor av porslinskärvor spridda över ett stort område. Detta blir upptakten till en av Sveriges mest omfattande marinarkeologiska undersökningar.

Förutsättningar

Året efter att Ostindiefararen Götheborgs förlisningsplats återfunnits, påbörjade medlemmar ur MASG en intensiv arkivforskning. Parallellt med denna gjordes en första undersökning av bottnen på förlisningsplatsen, Undersökningen avsåg en preliminär uppskattning av förekomst av skeppskonstruktioner och föremål på bottnen och nere i leran. Med hjälp av Side Scan Sonar och ett bottenpenetrerande ekolod registrerades en större förekomst av föremål såväl på ytan som nere i leran. En försiktig sticksondering i leran bekräftade dessa uppgifter.

Resultatet av fältundersökning och arkivforskning publicerades i september 1985. Rapporten överlämnades till Sjöfartsmuseet i Göteborg med ett förslag om att starta en marinarkeologisk undersökning av förlisningsplatsen.

Syftet med den marinarkeologiska utgrävningen var dels att skapa en utbildningsmöjlighet i ämnet, dels att med skeppet Götheborg som utgångspunkt, sprida kunskap om staden Göteborgs historia och Svenska Ostindiska Compagniets betydelse för Sveriges utveckling under 1700-talet.

Efter samråd med Sjöfartsmuseet i Göteborg kontaktades Göteborgs Universitets Historiska Instution, Göteborgs kommun genom museinämnden samt ett tiotal företag från Göteborgs näringsliv. I april 1986 bildade denna grupp Stiftelsen Ostindiefararen Götheborg som skulle ansvara för projektets genomförande.

Stiftelsens första och viktigaste uppgift var att söka medel för genomförandet av undersökningen. Pengar erhölls från sponsorer och fonder. Förutom förbrukningsmaterial från olika företag fick stiftelsen kostnadsfritt disponera teknisk utrustning från byggnadsföretag.

I juni 1986 erhöll Sjöfartsmuseet i Göteborg det första utgrävningstillståndet från Riksantikvarieämbetet. Redan i juli samma år påbörjades det praktiska fältarbetet.

Den grupp sportdykare som återfann förlisningsplatsen utgjorde stommen i organisationen och följande ansvarsområden utvecklades: utgrävningsledare, dykledare, dyksäkerhet, undervattensfoto, undervattensvideo, material, fastigheter, kommunikation, registrering porslin, registrering övriga fynd, konservering, landfoto och föremålsfoto, dokumentation, och teckning, ekonomi, och bokföring samt information och marknadsföring.

För att klara det omfattande praktiska fältarbetet engagerades över ett hundra personer varav de flesta var sportdykare. Kurser anordnades i marinarkeologi, svensk 1700-tals historia och kinesisk porslinshistoria.

Som basläger för det praktiska fältarbetet upplät Marinkommando Väst delar av 1600-talsfästningen Nya Elfsborgs som ligger på en ö i mynningen av Göta älv, bara 900 meter från förlisningsplatsen. I delar av fästningen iordningställdes utrymmen för registrering av fynd, en specialavdelning för porslin, fältkonservering, verkstad och förråd. Även kontor, fältmuseum och föreläsningslokal inhystes i de gamla 1600-talsvalven.

Den marinarkeologiska utgrävningstekniken

Fyndområdet omfattar en avgränsad yta om 1.008 m². Följande tre faktorer bestämde ytans storlek.

1. Den första besiktningen av området visade förekomst av fynd inom ett område som sträckte sig ca 30 meter väster om den undervattensklippa, som Götheborg seglade på. I sidled begränsas området i söder av fortsättningen på grundet och i norr av den farled som muddrades upp på mitten av 1950-talet
2. Arkivhandlingar bekräftade att halva fartyget (ca 40 meter långt) stått uppe på själva klippan. Vad som rimligen kunde finnas bevarat i leran var rester av fartygets akter.
3. Då inga delar av fartyget var synliga ovan botten måste en systematisk undersökning av bottenleran företas. Området delades teoretiskt in i ett rutsystem med rutor om 2x2 meter. Utgrävningområdet avgränsades sålunda till en längd av 36 meter och en bredd på 28 meter. Yta 1.008 m².

Totalt 252 rutor om 2x2 meter. Rutorna numrerades enlig ett koordinatsystem varmed varje ruta erhöll ett identifieringsnummer.

Tio meter rakt väster om fyren på ett vattendjup av 6 meter övergår bottnen från berg till lera. Denna plats blev utgångspunkt för centrumlinan, som drogs i en linje rakt väster ut över fyndområdet. Linan är märkt var fjärde meter med beteckningarna 1 tom 10 och är således 36 meter lång. Områdets yttre avgränsning markerades på samma sätt med märkta linor. För inmätning av utgrävningsområdets exakta läge användes en mätmetod baserad på tre fasta punkter utanför utgrävningsområdet.

Fyren Hunnebådan utgjorde mätpunkt A. Punkterna B och C utgjordes av två 8 meter höga torn som placerats på botten 15 meter norr och 15 meter söder om det avgränsade området. Dessa tre punkters läge mättes in med hjälp av en teodolit ovan vattenytan och ritades in på en karta över området. Med måttband fästa på punkterna A, B och C mättes utgrävningsområdets fyra hörn in.

Utgrävningen 

Det praktiska utgrävningsarbetet utförs inom metallramar av samma storlek som rutorna i koordirdinatsystemet, 2x2 meter. Ramarna sitter ihop två och två och är försedda med justerbara ben i varje hörn. Ramarna placeras på bottnen över det område som skall undersökas. Inmätningen av ramarna sker från centrumlinan, sidolinorna och mätpunkterna A, B och C och justeras in i läge i rutsystemet. Därefter justeras ramarna i vågplan och märks med identifieringnummer. Nästa steg är inmätning av den orörda bottenytan inom ramen. Detta sker med hjälp av ett rutnät som placeras ovanpå ramen. Rutorna i nätet är 0,5 x 0,5 m². I varje hörn av dessa rutor mäts ett lodrätt mått till bottenytan, tillsammans 25 mätpunkter. Överförda till dataprogrammet kan en mer detaljerad bild av bottnen erhållas. Utgävningsarbetet sker skiktvis ner i leran med 20 cm i taget. Efter att ha grävt till 20 cm djup inom hela ramen läggs rutnätet på igen. En ny inmätning sker på samma sätt som tidigare och fynden ritas in skalenligt på ett rutat papper. Bärgade fynd märks med ramens nummer och skiktnivå. Arbetet fortgår ner till fyndlösa skikt eller till ansamlingar av material som förhindrar fortsatt arbete i djupled t ex större skeppskonstruktioner.

Grävningen sker med hjälp av slamsugar (airlift). Genom att föra in luft någon meter före mynningen på en slang, vars ena ände är placerad vid bottnen kommer luften som är lättare än vattnet, att rusa upp i slangen och samtidigt suga med sig vatten och lera från bottnen. Genom att styra luftflödet till slangen kan sugkraften regleras.

Slammet och leran som sugs upp innehåller ofta små föremål som dykaren inte ser under arbetet i vattnet. Därför leds slammet över stora såll, där föremål ner till ett pepparkorns storlek kan sorteras ut. Syftet med utgrävningen är att systematiskt frilägga och dokumentera området för att få en bild av vad som finns kvar av vraket och dess last.

Valda delar av utgrävningsresultatet 

Utgrävningen har under alla år varit genomgående fyndrika, där varje år haft sin specialitet i form av särskilt intressanta fynd eller utgrävningsmetod.

1986 Grävdes de två första provschakten, stora mängder porslin, rester av sönderbrutna tekistor, större delar av skeppskonstruktioner påträffades.

1987 De första hela porslinsföremålen grävdes fram. Olika typer av ammunition. hela sidor av tekistor och föremål som tillhört besättningen bärgades detta år.

1988 Skeppsdetaljer från Götheborgs akterspegel identifierades.

1989 Bärgades de två största delarna av akterspegeln och den första hela bunten porslinstallrikar 13 st påträffades.

1990 Att platsen där akterstäven stått på bottnen och delar av fartygets lösköl påträffades gjorde att fartygets ursprungliga placering på grundet kunde fastställas.

1991 Var en historisk säsong då den första Tuttanego-tackan (German Silver) med en vikt av 21,6 kg såg dagens ljus.

1992 Den sista utgrävningssäsongen. Området närmast fartyget är undersökt och hela utgrävningsområdet täcks med makadam för att markera vilken nivå utgrävningen avslutats på.

1993 Lades de fynd som inte skulle konserveras tillbaka och täcktes över. Det utgrävningsmaterial som fanns kvar på platsen plockades upp och den övriga utrustningen magasinerades på Nya Elfsborgs fästning.

Sammanfattning

Av utgrävningsområdets 1008 m² har tom 1991 års utgrävningssäsong 420 m² undersökts och mer än 5000 fyndposter registrerats. Fynden har varit av varierande art där det vackra blåvita porslinet varit mest framträdande. Förutom porslinet återfinns många andra intressanta fynd såsom exempelvis olika former av porslinsfiguriner, stora mängder te och galinggal (en ingefärslikliknande krydda), emballage, kryddor, kackerlacksägg, bibelpärm med guldtext, kritpipor, skor, sidentyg, pärlemor och skeppsdetaljer bla ett flertal träblock i mycket fint skick. 

Fyndmängden och fyndens fördelning över det undersökta området ger en bild av fartygets placering på grundet och den nedbrytning som skett genom åren. Variationen i fyndmassan ger en god bild av lastens innehåll och även hur den varit förpackad.

En stor del av fyndmassan, drygt 8940 kg, utgörs av porslinsskärvor och drygt 398 hela porslinsföremål har bärgats. Porslinsfynden finns redovisade i boken ”Porcelain from the East Indiaman Götheborg”.

Konserveringen av fynden har skett kontinuerligt under utgrävningens gång varför merparten av föremålen nu är slutkonserverade.

Under 1993-1994 utarbetades den vetenskapliga utgrävningsrapporten. Parallellt med detta pågick arbetet med en större populärvetenskaplig bok om Ostindiefararen Götheborg.

I januari 1995 övertäcktes hela utgrävningsområdet med 300 m² mudder.

Resultatet av denna marinarkeologiska undersökning, forskningen och den utåtriktade verksamhet som bedrivits under projektets gång, har i avsevärd utsträckning ökat intresset för Sveriges 1700-tals historia och den handel med Kina, som i stor omfattning bidragit till den ekonomiska välståndsökningen i Sverige.

Ostindiefararen Götheborg återskapas

Göteborgarna kommer ingalunda att få möjligheten att glömma bort vår kära Ostindiefarare. Då detta skrivs i februari 1995 håller man som bäst på att färdigställa den nya varvet Terra Nova i Göteborg, där "Götheborg" skall byggas. I januari 1997 har man börjat att resa spanten. 

Alla som är intresserade av att ta del av det spännande arbetet är hjärtligt välkomna att besöka eller kontakta Terra Nova, tel 031-779 34 50, fax 031-779 34 55. Med fulla segel är det tänkt att "Götheborg" skall företa samma resa till Kanton i Kina precis som hennes föregångare, fast denna gång skall hon återvända till hemmahamn utan att gå på grund.

MASG

Marinarkeologiska Sällskapet Götheborgskretsen (MASG) är en lokalavdelning till MAS som återupptar arbetet med att leta vrak och i föreningens nya tappning har en inventering efter vrak/fornlämningar i samarbete med Länsstyrelsen och museer startats. Kurs i praktisk marinarkeologi hålles varje sommar, runt vecka 27. Den västsvenska kusten är full med intressanta vrak och det finns alla möjligheter för er som är intresserade att vara med i föreningen och deltaga i verksamheten. För mer information om MASG kan du kontakta Christer Larsson.

Litteratur

• ”Porcelain from the East Indiaman Götheborg”, av Berit Wästfelt, Bo Gyllensvärd och Jörgen Weibull; Wikens förlag, ISNB 91-7024-985-7
• ”Ostindiefararen Götheborg, Berättelsen om den sista resan, silvret, porslinslasten och utgrävningen”. 
• ”Ostindiska Kompaniet”, av T Kjellberg 
• Ostindiefararen Götheborgs rapport, 1985.

Vidare läsning

• Officiella hemsidan för "Götheborg"
• Tidigare projektlednings hemsida för "Götheborg"

© 1995, Lena Holmgren

Här är fler fynd: