Abstract
This article (draft without illustrations) deals with the Rock Art from South-east Scandia and specially the ship carvings from the island of Bornholm and the south-eastern part of Scania. Comparison is also done with ship carvings from the Blekinge area and from the island of Gotland. Using the concept of style that Wobst (1977) once proclaimed, the author wishes to rise questions about the present Rock Art chronologies in south-east Scandia. I also will argue that the regional variation in specific ships designs in the Rock Art, in one way or another, reflect differences in real vessels for transportation and communication. Using the Wobst concept of style I also argue that the ship styles of the carvings from this area reflect different degree of interaction between different groups in this area during the Early Bronze Age. English summary.
Prolog
Sjung, o gudinna, om vreden, som brann...
Som
ett manifest över ett av sina stordåd lät Ramses III, vars regenttid förmodas ha infallit mellan
1194-1162 f Kr, hugga in en relief i den norra muren till sitt självhelgade tempel i Medinet Habu.
Reliefen avbildar en påbörjad fientlig invasion av "barbarer" från norr i Ramses IIIs åttonde
regeringsår, som via land- och sjövägen ansatte den dåvarande civilisationens centra. Ramses stordåd
bestod i att han kunde avvärja denna attack, men det är inte detta som primärt fångat mitt intresse.
Överst på reliefen ifråga framställs sjödrabbningen och vi kan se hur de anfallande bestod av en
sjöflotta som särskildes mot den egyptiska genom dräkt, huvudprydnader, vapenutrustning och
krigsskeppens utformning (fig 1, ej klar). Genom text och bild upplyses vi även om att den anfallande
flottan bestod av två grupper som även de särskildes via klädsel, vapen, krigsskepp samt sina
hjälmprydnader: dels ser vi en grupp anfallande skepp vars krigare utrustats med behornade hjälmar och
ytterligare en grupp vars hjälmar uppvisar en särpräglad fjäder- eller tagelprydnad. Bägge dessa
krigargrupper ses skydda sig med likartade stora runda sköldar medan egypterna under Ramses IIIs
ledning ses försvara sig med något mindre sköldar som är kvadratiska till formen med rundade hörn
upptill. Nederst på reliefen framträder utgången av sjöslaget. Här ses den egyptiska armén framskrida i
ett triumftåg, fösande den förlorade härskarans krigare, som förnedrade sammanbundits med snören kring
sina halsar, framför sig. Om denna bildframställning kan ge sken av att avbilda en faktisk händelse,
vilket vi kan förmoda även om den i sin ikonografiska framställning tendentiöst framhäver Ramses IIIs
förträfflighet, synes utgången av sjöslaget ha fallit på att egypterna mer förlitade sig på bågen som
stridsvapen medan den anfallande styrkan förlitade sig på långspjut och svärd.
Sandars har påpekat att de anfallande styrkorna avbildats tidigare på egyptiska reliefer, t ex vid Ramses II helgedom i Luxor. Förutom som anfallande styrkor uppträder de även som legosoldater i den egyptiska armén eller t o m som livvakter åt farao själv. Hieroglyfer namnger dem och andra folkgrupper som "shardaner", "sheklesher", "teresher" osv. Deras identifiering och geografiska hemvist vet vi mycket litet om men givetvis har detta varit föremål för akademiska dispyter (se Sandars 1985 s. 35ff, 106ff). Vad som främst intresserade mig i denna framställning är att de olika kombattanterna särskildes genom frisyr, klädsel och vapenutrustning, men även via skeppens utformning. Genom en särpräglad skeppsstil.
Låt oss hålla oss kvar vid skepp och sjöfart, dess ikonografiska avbildning och stanna kvar i Ramses IIIs samtid men lämna medelhavsvärldens förehavanden. Låt oss bege oss till mer nordliga farvattnen...
Inledning
Forskningen kring den sydskandinaviska bronsålderns hällristningar har på senare år genomgått en vitalisering där religionshistoriska tolkningar (Almgren 1927, jfr Jørgensen 1987; Hultkrantz 1989) samt korologiska och kronologiska arbeten (Burenhult 1980; Malmer 1981; Bertilsson 1987) fått stå tillbaka för ett mer symboliskt och maktideologiskt tolkningsperspektiv (t ex Hood 1988; Hedengran 1993, 1995; Kaul 1995; se även Tilley 1991). Även mer könsproblematiserande studier har visat på nya tolkningsvägar inom denna traditionstyngda forskningsdisciplin (t ex Nordbladh & Yates 1990; Yates 1993). Det är min åsikt att de senare perspektiven på ett väsentligt sätt har bidragit och kan bidraga till förståelsen av hällristningstraditionens mening och sociala sammanhang.
Denna artikel utgår ifrån en delproblematik i mitt avhandlingsarbete som behandlar sydöstra Skandia under äldre bronsålder där kontakterna och interaktionen mellan Sydöstra Skåne och Bornholm står i fokus. Avhandlingsarbetet tog från början sin utgångspunkt i en kontextualisering av den sk bornholmsfibulan, men har på senare tid glidit över allt mer mot att diskutera hällristningarnas roll i olika samhällens sociala och ideologiska reproduktion. Anledningen till denna förskjutning i mitt avhandlingsarbete beror delvis på att jag fått ta del av två större inventeringsinsatser som skett i detta område under de senaste åren. Hällristningsmaterialen för Skåne och Bornholm behandlades senast av Burenhult (1980, 1989, jfr Althin 1945) och av Glob (1969). Därefter har enstaka lokaler bragts till kännedom, främst genom en observant och intresserad allmänhet (t ex Strömberg 1985) men även vid en mer målinriktad inventering i sydöstra Skåne i samband med revideringsinventeringen för den ekonomiska kartan. Den senare utfördes i RAÄs regi av de i sammanhanget mycket meriterade inventerarna S-G Broström och K Ihrestam. Inventeringen som varade i en vecka i maj 1996 koncentrerades till området kring de kända hällristningslokalerna kring Simrishamn, Brantevik, Järrestad samt Gladsaxsområdet och omfattade ca 85 km2 (Broström & Ihrestam 1996). För Bornholms vidkommande har inga systematiska inventeringar sanktionerats från ansvarigt antikvariskt håll sedan Glob inledde sitt corpusverk kring Danmarks hällristningar här i mitten av 1940-talet. Detta trots att Bornholm anses utgöra det nuvarande Danmarks mest intressanta hällristningsområde (jfr Glob 1969). Tack vare en intresserad allmänhet har dock Globs arbete förts vidare och främst har detta skett genom Martin Stoltze och Mogens Jensens envetna engagemang i denna sak. Jensen har t ex ensam inventerat fram drygt 90 tidigare okända hällristningslokaler på ön, gett dem en kort beskrivning, fotograferat och ritat av lokalerna samt angett det topografiska läget på karta. Denna insats är värd all eloge, men samtidigt är det av vikt att kunskapsprocessen inte stannar härvid och i detta sammanhang kanske medlemmarna av släktet Homo Sapiens Academicus innehar ett visst ansvar.
Tillsammans har dessa inventeringar markant ändrat hällristningsmaterialets beskaffenhet i föreliggande område. Som framgår av tabell 1 är det främst antalet älvkvarnar och älvkvarnslokaler som ökat men även en del för området nya och intressanta motiv har återfunnits: bl a en lokal med två ramfigurer från Simrishamns stad samt en av nuvarande Sveriges talrikaste förekomster av älvkvarnar på löst block (Broström & Ihrestam 1996). En knapp fördubbling av antalet lokaler med skeppsristningar på Bornholm är även noterbar.
Sammantaget känner jag i skrivande stund 7069 hällristningar från 270 lokaler i det aktuella området vilket motsvarar en ökning av kända hällristningslokaler med ca 79 %, samt en ca 54 % ökning av antalet hällristningar. Diffusa och tvetydiga motiv samt bortsprängda och osäkra uppgifter om olika hällristningslokaler är ej medräknade i dessa siffror som sannolikt kommer att ändras framöver. Hällristningsmaterialet i sig är kanske chimärt och "oansenligt" ur ett kvantitativt perspektiv, t ex i en jämförelse med hällristningar som återfunnits i Bohuslän där antalet räknats till över 40 000 registrerade motiv (Bertilsson 1989 s. 96). Föreliggande material besitter dock den fördelen att det är mer överskådligt samt att övriga lämningar från bronsåldern är väl dokumenterade och lättillgängliga. Detta möjliggör i sin tur ett mer holistiskt närmande till bronsålderssamhället än vad t ex källmaterialet från Bohuslän medger i skrivande stund (jfr Nordbladh 1980; Bertilsson 1987).
I detta sammanhang vill jag främst beröra det aktuella områdets skeppsristningar och presentera en tolkning av deras varierade morfologi. Först vill jag dock i korthet deklarera mina teoretiska utgångspunkter.
Några typer av ristningar återgivna av Axel Nelson.
Stil och kommunikation
Synen på de Sydskandinaviska hällristningarna har varierat betänkligt under dess drygt 250-åriga antikvariska historia. De har ansetts avbilda historiska händelser, religiösa yttringar eller enbart betraktats som ett estetiskt uttryck för bronsåldersmänniskans konstnärsådra. Sedan början av 1900-talet har en religionshistorisk tillnärmning, som liknats vid en tvångströja (Helskog 1993), varit närmast allenarådande och det är först under senare år som mer symboliska och maktideologiska tolkningar har vunnit företrädare. Själv finner jag det föga trovärdigt att försöka rekonstruera vare sig bronsåldersmänniskans estetik, deras religions beskaffenhet eller olika historiska händelser utifrån hällristningarna eftersom både muntliga och skriftliga källor saknas från denna tid. Istället vill jag försöka se på ristningarna ur ett perspektiv där deras stil och komplexitet får vara vägledande för mina tolkningar (jfr Nordbladh 1978, 1980; Bradley 1991; Tilley 1991).
Ett förhistoriskt fenomens komplexitet är dock inget av naturen givet och inte heller avslöjar det något i sig om de förhistoriska samhällenas utvecklingsnivå. Trattbägarkeramik kan t ex betraktas som "finare" ur ett kvalitativt perspektiv än keramik från äldre bronsåldern och får anses som mer komplex i det att den uppträder i fler fyndkontexter och kärlformer, samt i distinkta stilgrupper. Få eller inga arkeologer skulle dock framföra tankar om att trattbägarsamhällena var mer "komplexa" utifrån detta enskilda förhållande. För hällristningarnas vidkommande så är det utan tvekan så att vissa ristningslokaler är mer komplexa än andra och att vissa motiv varieras mer än andra, men vad finns det för bakomliggande orsaker till detta? Inom etnoarkeologin, en forskningsdisciplin som är dåligt företrädd på svenska universitet, har dessa frågor ingående studerats de senaste 25 åren, studier som i detta sammanhang kan äga ett visst intresse. Jag är dock inte intresserad av att finna goda "piece meal analogies" som kan överföras till föreliggande material, utan att finna utgångspunkter för att diskutera detta gentemot bronsåldersamhällenas övriga lämningar.
En studie som kan tjäna som ett sådant medium är Martin Wobst artikel "Stylistic behaviour and information exchange" från 1977. Wobst fastslog där att stilanalyser alltid funnits med i arkeologens diskussioner kring förhistorien utan att stilen i sig tillskrevs någon egentlig mening (Wobst 1977 s. 317). Antingen så togs den som självklar, som intäkt för en kronologisk skillnad, som en intäkt för en rumslig separation av olika grupper i förhistorien och/eller som funktionella skillnader mellan olika artefakter. Wobst själv var skeptisk till detta förfarande i det att stilen sågs som en slutprodukt av "kulturellt beteende" istället för något som bidrog till att konstituera detta "beteende" (jfr Giddens 1990 s. 54):
This derivation discourages us for investigating the articulations of style in the production and in the use life of an artifact... Style then becomes a strangely selfcontained, a-cultural, a-systemic variable within the system that is culture. It relates solely to processes which precede its sociocultural articulations, so much so, that these articulations are irrelevant to the persistence and change of particular stylistic regularities (Wobst 1977 s. 318).
Wobst problematiserade stilbegreppet och fann att stilen användes till en rad olika ändamål i en rad olika diskurser (Wobst 1977 s. 323, Tab 1, jfr Hodder 1982; Conkey 1990). Senare har t ex Roe (1995 s. 42f) kunnat räkna upp minst 150 etnografiskt belagda orsaker till att stilistiska skillnader uppträder och i samma anda har Richard Bradley påpekat att R Morris kunnat listat 104 alternativa tolkningar till de 24 motiv som uppträder inom hällkonsten på de brittiska öarna (Morris 1989 efter Bradley 1995). Wobst fastslog dock att det finns en gemensam underliggande princip till dessa orsaker och frågan varför stilistiska skillnader uppträder och reproduceras i ett samhälle. Främst i det att han menade att den stramhet och/eller komplexitet som stilen uppvisar är översättningsbar till den informationsmängd som människorna bakom huggandet av en hällristning t ex ville förmedla via bruket av olika symboler (Wobst 1977 s. 319ff). Wobst ansåg att den materiella kulturens stilistiska komplexitet kan relateras till en social praxis där komplexiteten kan anses öka med antalet inblandade parter och det publikum av presumtiva mottagare av den information man avsåg att förmedla. Detta kan även antagas accentueras vid platser och händelser där människor som inte har kontakt på en daglig basis möts (Wobst 1977 s. 322ff, fig 2, jfr Bradley 1991). M J Morwood har i en studie av aboriginerna och deras fascinerande och ännu praktiserade hällkonst konstaterat att det även finns en överensstämmelse mellan hällristningarnas stil och den mening som är möjlig att tolka in i en symbol. Ju enklare ett motiv eller hällkonstlokal utformats ju fler meningar var/är det möjligt att tillskriva denna och ju mer varierad och komplex stil ett specifikt motiv eller hällkonstlokal hade, desto färre möjligheter till en mångtydig tolkning av dess meningsinnehåll förelåg (Morwood 1984 s. 82f efter Layton 1992 s. 11). En symbols mening kan därmed antagas bli mer specifikt formulerad med dess ökade stilistiska komplexitet och dess relation till andra symboler. Det senare är enligt min mening jämförbart med den maktdiskurs som hällristningen producerats och ingått i. Den materiella kulturen, här hällristningarnas stil, kan därmed antagas ha spelat en annorlunda roll i interaktionen inom och mellan olika grupper (Wobst 1977 s. 327, även Hodder 1982). Utifrån detta kan hällristningar betraktas som ett medium som prepositionerade och definierade olika sociala grupper i deras sociala re/produktion.
Utifrån detta vill jag göra några antaganden för föreliggande studie kring sydöstra Skånes och Bornholms hällristningsskepp. Stilen i den materiella kulturen, här hällristningsskeppen, kan användas för att förmedla information av en mängd olika slag, vars innehåll och mening vi inte kan förvänta oss återfinna. Hällristningarnas stilistiska enkelhet eller komplexitet kan däremot ge oss en hint om det förelåg skilda sociala sammanhang där hällristandet ingick som en viktig del i en social praxis. Hällristningslokalernas och deras motivs komplexitet kan utifrån detta användas som ett medium för att diskutera olika hällristningslokalers sociala funktion. Vi kan t ex förvänta oss en större ristningskomplexitet och variation i motiven där en större grupp människor som inte träffades på en daglig basis ingick. Här kan alltså val av motiv och motivkombination samt även val av plats vara viktiga saker att belysa. En hällristnings och/eller hällristningsytas komplexitet står utifrån detta i ett förhållande till den maktdiskurs den ingick i. Ju mer komplex ett motiv eller en ristningsyta är desto mer direkt formulerad är ristningarnas meningsinnehåll och ju enklare motiven utformas desto större frihet och möjlighet att tolka in ett mångtydigt meningsinnehåll. Detta kan möjligen jämföras med utformningen av olika kristna altartavlor: Ett enkelt kors kan beroende på kontext tillskrivas en mängd olika meningar - röda korset, förnekande eller bejakande av en kristen identitet osv. Kombineras denna symbol med en jesusfigur synes i vart fall kopplingen till röda korset att blekna. Adderas sen ytterligare en törnkrona, Maria och Maria Magdalena, de 12 lärjungarna, Pontius Pilatus, de två rövarna osv synes den information, mening och symbolik som avses att förmedlas framträda allt klarare för en invigd i den kristna mystiken - den tidigare meningspluralismen reduceras betänkligt.
I ett något längre perspektiv blir det givetvis av vikt att diskutera hällristningslokalernas förhållande till den samtida bebyggelsen och andra lämningar från bronsåldern, men även enskilda ristningsytors beskaffenhet. Utifrån detta kan sedan olika sociala (re-)produktionsrum i landskapet urskiljas och diskuteras närmare.
Skeppsristningar i sydöstra Skandia
Att de sydskandinaviska hällristningsskeppen avbildar samtida inhemska farkoster har länge ansetts både troligt och verifierat (t ex Marstrander 1963 s. 79-166; Glob 1969 s. 47; Strömberg & Strömberg 1983; Rausing 1984 s. 36ff) även om vissa tvivel rests i denna sak (jfr Althin 1945 s. 49ff). Almgren (1927 s. 76) ansåg t ex att skeppsristningarna avbildade farkoster från medelhavsområdet och Glob (1969 s. 177, 195) har emellanåt hävdat att vissa av skeppsristningarna avbildar kultföremål likt fynden från Grevensvænge och Fårdal (även Burenhult 1991 s. 188ff, jfr Hedengran 1993). Oklarheten i denna fråga återgår givetvis på avsaknaden av skeppsfynd från den egentliga bronsåldern från skandinaviska farvatten som motsvarar våra uppställda förväntningar (jfr Wright 1990), även om vi kan förvänta oss att några enstaka stockbåtar härrör från denna tid. Själv finner jag dock inga svårigheter i att ansluta mig till åsikten att hällristningsskeppen på ett eller annat sätt avbildar samtida farkoster (senast Kaul 1995), vilket dock inte motsäger att de även fyllt en viktig roll som symbol för samhällets eskatologiska uppfattning och dess ideologiska reproduktion (jfr Larsson 1994; Artelius 1996). Åsikterna för och emot denna sak har alltsom oftast vilat på analoga paralleller till medelhavsvärldens skepp, Hjortspringsbåtens trovärdighet i sammanhanget och/eller jämförelser med kända skinnbåtar med nordlig hemvist. I detta sammanhang vill jag ta upp en diskussion kring stilistiska särdrag i hällskeppen från sydöstra Skandia som ett argument för att de på ett eller annat sett avbildar specifika drag hos samtida reella farkoster.
På Bornholm och i sydöstra Skåne återfinns det 247 mer eller mindre distinkta skeppsristningar från 32 lokaler (tab 1). Av det totala antalet hällristningar utgör de ca 3.5 % och ca 32 % av de sk figurmotiven. Av dessa är några utförda på ett sådant sätt så att det inte går att klassificera olika stilistiska drag. Dessa är medtagna men diskuteras inte närmare i denna studie trots att det går att påvisa att detta inte alltid beror på bevaringsförhållandena utan är ett helt avsiktligt resultat och i samklang med "ristarens" intentioner (jfr Layton 1992 s. 12). Jag har dock valt att bortse från dem i detta sammanhang och endast diskutera de mer distinkta hällskeppen eftersom de förra kräver ett eget utrymme och en längre diskussion som faller utanför ramen för min presentation här.
För att kunna värdera de båda områdenas hällskepp har även en axel i NO riktning lagts ut där skeppsmotiven i Blekinge och på Gotland inkorporerats i analysen (fig 3). Sammanlagt inbegriper denna analys 371 hällskepp från 40 lokaler. Av figur tre framgår de olika undersökningsområdenas belägenhet samt en uppskattad färdtid mellan de olika områdena. Denna baseras på en uträkning av en medelhastighet om 6 nautiska mil i timmen (Blomqvist 1989). I sammanhanget kan det vara intressant att nämna att experiment utförda under ledning av Sven Österholm med en melanesisk kanotmodell med fyra paddlare lyckats färdas från Gotland till Öland på ca nio timmar (Österholm 1997 s. 170).
Skeppens stil...
När det gäller en kategorisering av olika hällristningar är det svårt att finna givna mallar för att urskilja vilka kriterier som bör beaktas som viktigare än andra (Nordbladh 1978 s. 74). Detta tror jag beror på att en mening med själva hällristandet är att de motiv som vanligen höggs skulle vara associativa (t ex Hauptman Wahlgren 1995; Hedengran 1995). Olika kategoriseringsförsök blir därför rent subjektiva och bör först och främst ses som ett medel för att urskilja variabler som kan vara signifikanta för en tolkning. I föreliggande fall kan en klassificering göras rent intuitivt efter de olika områdenas skeppsstil (fig 4a-d) eller genom att bygga på en strikt logisk och typologisk indelning som Mats P Malmer (1981 s. 13, fig 5a-b) föreslagit (tab 2). Resultatet blir i bägge fallen en klart påvisad variation av hällskepp från de här behandlade områdena. Analysen bygger på en preliminär genomgång av skeppsristningarna utifrån det material som finns tillgängligt via olika artiklar och större samlingsverk. Ett 30-tal skeppsristningar från 7 lokaler är därmed ej medtagna i denna studie.
I figur fyra återges de mest framträdande särdragen från respektive område tillsammans med respektive skeppsristnings procentuella andel (jfr Glob 1969; Burenhult 1973). Det bör påpekas att de flesta otydligt utförda skepp och att små skillnader, som om skeppen har två, tre eller fyra stävar markerade gör att det intuitiva intrycket av skeppens varierade stil tonas ned i tabell två. Detta innebär t ex att ett svagt rundat streck som minner om ett skeppsskrov får en benämning som BIIIc1 - det vill säga en enskrovig skeppsristning utan markerade stävar, manskapsstreck och skrovdekoration (jfr fig 5a-b).
Skeppsristningarna från Bornholm och sydöstra Skåne liknar varandra på flera punkter (fig 4). Främst i det att merparten av alla skepp är av Malmers typ A, dvs skeppsristningar med både köl och reling markerade (47 av 56 på Bornholm och 79 av 149 i Skåne). Skillnaderna återfinns i det att de bornholmska dels har något mer rundade kölar, höga markerade stävar, att de i sju fall av 10 saknar manskapsstreck och att skeppsskrovet är indelat med linjer. 31 st är av Malmers typ AIc2. Därutöver återfinns åtta liknande skepp som dock saknar den annars så karakteristiska skrovdekorationen (AIc1). Nio hällskepp utgörs av enlinjiga skepp, varav de flesta betraktas som fragmentariska eller ofullständiga ur våra ögon.
Skeppsmorfologin i det skånska materialet är mer varierad än på Bornholm, bl a är variationen av skrovtyper större vilket tydligast framträder vid jämförelser mellan olika ristningsytor. Vanligast förekommande är Malmers AIa1, en skeppstyp som bl a återfinns på Rörbysvärdet och i Kiviksgraven. Denna typ av skeppsristningar utgör 33 % av materialet och återfinns på de flesta ristningsytor med skepp i Skåne. Endast fyra av 16 ristningsytor saknar denna typ av hällskepp, bland dem den kända lokalen Simris 19. Här har knappt 30 av 47 hällskepp totaluthugget skrov (Malmers typ C). Ett par exemplar av denna skeppstyp finner vi även på RAÄ 85 i Östra Nöbbelöv sn (Strömberg 1985) samt i enstaka exemplar på lokalerna Simris 27 och Järrestad 4 (Burenhult 1973). I övrigt så saknas totaluthuggna skrov i de områden som medtagits i denna studie (tab 2).
Skeppsristningarna från Blekinge är av två huvudtyper. 65 % eller 90 av 138 skepp är av Malmers typ B, dvs enskroviga skepp. Flertalet av dessa har bemanningsstreck och kännetecknande för dessa är att de sitter mycket tätt ihop. 15 av skeppsristningarna anses även ha ett mastliknande streck avbildat (Burenhult 1989 s. 70). Ytterligare ett regionalspecifikt drag är de 15 skeppsristningar (11 %) som består av skepp som endast markeras med reling och köl. Ena änden avslutas vanligen med en huggen cirkel och skeppet har ett tätt linjeindelat skrov. Då besättningsmarkering saknas har jag givit dem klassificeringen AIIIc2 efter Malmers föreslaga terminologi (fig 4). Liknande hällskepp saknas i de övriga områdena.
De gotländska hällristningarna härrör alla från hällristningslokalen i Häggvide i Lärbro sn och skall därför beaktas med en viss försiktighet i detta sammanhang (se Nordin 1911; Burenhult 1973, 1989). Hällskeppen minner här både om de från Bornholm och sydöstra Skåne (fig 4). 17 stycken av 28 eller 61 % är av Malmers typ AIa1 och ytterligare fem, 18 %, utgör skepp av typ AIa2. De senare uppvisar en blandning av de specifika dragen från Skåne och Bornholm, i det att hägvideskeppen både har bemanningsstreck och skeppsskrovet indelat. Sammanlagt rör det sig om sex hällskepp varav fem endast har halva skrovet dekorerat (skeppstyp AIa2 och AIIa2).
Det går alltså att konstatera att samtliga av här behandlade hällristningsområdena har en egen, mer eller mindre uttalad skeppsstil.
Stil = tid ?
Sedan det lyckats med att extrahera kol och andra daterbara pigmentkomponenter på hällmålningar från palaeolitikum i Europa har kronologier som strikt bygger på stilistiska kriterier kraftigt omvärderats inom den internationella hällkonstforskningen. Det talas t o m om en ny "post-stilistisk era" (Lorblanchet & Bahn 1993). Stilistiska skillnader som tidigare apriori togs som intäkt för diakrona skillnader har visat sig kunna vara synkrona fenomen och i de fall där antropologiska nedteckningar föreligger i samband med produktion av hällkonst har det kunnat konstaterats att stilistiska skillnader har ett högst varierat orsakssammanhang (t ex Layton 1992). Enskilda stilar har visat sig ha en mycket lång tillkomsttid och vid geografisk spridning, andra en mer begränsade utbredning i tid och rum. Det har även kunnat påvisas att samma grupp människor använt sig av olika samtida hällkonstlokaler med vitt skild stil, t ex i Arnhem Land i Australien där stilen var relaterad till lokalens funktion samt huruvida denna betraktades som "sakral" eller "profan". I andra fall har det kunnat påvisas en positiv korrelation mellan underlag, motiv och stilval på enskilda lokaler och det har då argumenterats för att det är underlagets beskaffenhet som avgjort vilken stil som använts vid det enskilda tillfället. Även hällristningslokalens topografiska läge har ibland kunnat påvisas ha en inverkan på val av stil och det finns även en groende övertygelse om att den enskilda individens intention har spelat en avgörande roll i detta sammanhang. Enskilda individer har t ex visat sig behärska flera stilar och använt sig av dessa beroende på kontext (Lorblanchet & Bahn 1993 m anf ex och litt).
Liksom i fallet med den palaeolitiska hällkonsten på den europeiska kontinenten (t ex Leroi-Gourhan 1965), har den påvisade morfologiska skillnaderna mellan sydöstra Skåne och Bornholms hällristningar tagits som intäkt för en kronologisk diskrepans. De bornholmska ristningarna har ansetts tillhör yngre bronsåldern (Glob 1948, 1969; Jørgensen & Jørgensen 1973) medan merparten av de förra skulle härröra från bronsålderns äldre skede (Burenhult 1980; Malmer 1981 s. 31ff). Jag har svårt att finna detta trovärdigt utifrån de argument som framförts. I stället tycker jag att det finns mycket som talar för att dessa ristningar är "samtida".
Argumenten för en diakron skillnad i föreliggande fall är som jag förstår saken följande:
- Avsaknaden av yxmotiv på hällarna i Bornholm (Glob 1948 s. 90ff);
- Lille Strandbygårdsristningen där "...et Hjulkors med dobbelt Kontur og to hornformede Protuberanser, der ligner Hornene paa de berømte Bronzehjælme fra Viksø i Nordsjælland" (Glob 1948 s. 88f);
- Det faktum att skeppens stil skiljer sig mot de "skånska" ristningarna (Glob 1948 s. 90);
- Att de höga stävarna på de bornholmska ristningarna liknar avbildade skepp på rakknivar från yngre bronsålder (Glob 1969; Kaul 1995 s. 67, Fig 8), samt;
- Analogier utifrån daterbara arkeologiska fynd och kontexter (Burenhult 1980 s. 101ff; Malmer 1981 s. 31ff).
Argumenten i sig är inte anmärkningsvärda, de återkommer gång på gång i diskussionen kring hällristningarnas tidsställning (t ex Marstrander 1963 s. 39ff; Almgren 1987), men liknande uttalanden är enligt mitt förmenande så behäftade med cirkelresonemang att de är omöjliga att varken styrka eller avfärda. Det första argumentet är relaterat till de ristningar som inte finns på Bornholm, dvs en negativ bevisföring. Det andra argumentet bygger på en intuitiv analogi som jag finner väl långsökt (fig 6). Det tredje argumentet har redan kommenterats och diskuteras mer ingående nedan men man kan fråga sig varför samtida hällskepp skulle vara lika i dessa områden? Det fjärde argumentet för att hällristningarna i Skåne och på Bornholm är diakrona fenomen finner vi i Globs analoga datering av skeppsstävarnas utformning och skeppsbilder på olika rakknivar. Så låter Glob (1969 s. 55, Fig 33) datera merparten av de bornholmska hällristningsskeppen till per IV genom en analog datering med ett inpunsat skepp på en rakkniv från per IV funnen i Viemose på södra Själland (sic!). Flemming Kaul har framfört en mer närliggande analogi i detta sammanhang i det att han velat se likheter mellan stävutformningen på den i sig atypiska bornholmska skeppsristningen på Storløkkebakken och morfologin på en bornholmsk rakkniv från per V (Kaul 1995 s. 67, fig 7). Enligt min mening kan vi dock inte apriori utgå att det föreligger ett synkront samband mellan ristningar på rakknivar och liknande hällskepp, vilket bl a Kaul förespråkar (även Glob 1969 s. 44 med anf litt; jfr Almgren 1987). Utifrån antropologiska analogier så finns det t ex åtskilliga belägg för att man utformat olika föremål med hällkonst som förebild långt efter hällkonstens tillkomsttid (se Layton 1992 s. 28ff m anf litt), något som ännu sker i vår samtid vilket sortimentet i flertalet av landets museishopar vittnar om. Det sista argumentet berör endast det skånska materialet eftersom det saknas hällristningar med figurmotiv i daterbara arkeologiska kontexter och dito avbildade föremål på Bornholm. I samtliga fall indicerar de senare en datering till äldre bronsåldern, t ex yxbilder av Skogstorp och Nortycken typ från Simris 19 och 27 (Althin 1945 s. 72ff; Moberg 1970 s. 100), dubbelskroviga skepp av Malmers A-typ (Malmer 1981 s. 31ff) eller Kiviksgravens gravgåvor (Randsborg 1993).
Av de ovan anförda argumenten finner jag ringa grund för att skeppsmotiven från Bornholm skulle vara framställda under en annan tidsrymd än de från sydöstra Skåne enbart utifrån en stilistisk olikhet (?). Ytterligare ett argument är, enligt mitt förmenande, huruvida de påvisade kronologiska skillnaderna låter sig bli förståbara gentemot det övriga arkeologiska materialet i ett givet område. I detta sammanhang skall jag endast peka på några faktorer som motsäger den förra ståndpunkten.
Den materiella kulturen under äldre bronsålder uppvisar en likartad regional stil i sydöstra Skåne och på Bornholm. Detta gäller dels förekomsten av enstaka prestigeföremål som de kallhamrade bronskittlar av Östra Marie typ som återfunnits i de två mest framträdande gravarna från sen period II i dessa områden (se Nordén 1942; Aner & Kersten 1977 s. 52, No 1548A; Randsborg 1993 s. 54ff) men främst den sk bornholmsfibulan som dateras från sen period II till övergången mellan period III och IV (Randsborg 1972). I skrivande stund känner jag 48 exemplar av denna fibula varav samtliga exemplar utom två (!) återfunnits inom det diskuterade området: 21 stycken är funna i sydöstra Skåne och 25 på Bornholm (jfr Oldeberg 1933; Fabricius 1994) medan ett exemplar vardera är återfunna på Gotland (Hansson 1927 s. 55, No 109) och i området kring Brandenburg i Tyskland (Oldeberg 1933 s. 254).
Även andra kulturhistoriska förändringar under den aktuella tiden, t ex inom gravskicket, högbyggartraditionen (jfr Aner & Kersten 1977; Håkansson 1985) och introduktionen av brandgravskicket (jfr Jennbert 1993; Fabricius 1994), samt förändringar inom husbyggnadstraditionen (jfr Tesch 1993; Nielsen 1996) måste i dagsläget anses ske parallellt i dessa områden.
Utifrån det ovan anförda har jag svårt att se hur två så närbelägna områden som Bornholm och sydöstra Skåne, som dessutom uppvisar en så stor integration under hällristningarnas förmodade anläggningstid, skulle utveckla en likartad religiös och ceremoniell kult med några decenniers mellanrum. Jag vill alltså förfäkta att de stilistiska skillnaderna mellan hällristningarna i sydöstra Skåne och Bornholm inte är orsakad av en kronologisk diskrepans utan att vi bör söka andra orsaker till denna.
En tolkning härom kan vara att det ikonografiska avbildandet på ett eller annat sätt reflekterar en variation hos "samtida" farkoster. Nu skall inte detta tolkas alltför bokstavligt (jfr Strömberg & Strömberg 1983; Österholm 1997), som att merparten av "skeppen" från Bornholm framfördes utan besättning! Istället tror jag att detta skall förstås som att den enskilde "ristaren", eller rättare sagt "huggaren" av hällskeppen i fråga, medvetet eller omedvetet höll sig till en utformad stil som återspeglade morfologiska skillnader mellan olika farkoster från respektive område. Detta kan dels ha åskådliggjorts genom att reproducera olika gruppspecifika drag i häll/skeppen, t ex höga prydliga stävar på häll/skepp från Bornholm eller runda ändpartier på en del av hällskeppen från Blekinge, eller genom att betona detta vid själva imålningen av ristningarna. Det senare uttalandet bygger på ett antagande om att bronsåldersskeppen varit dekorerade med olika färger vilket givetvis är en ren spekulation men vi vet av en del exempel att hällristningsmotiv varit i/målade och att flera olika färger användes i detta uppsåt (jfr Montelius 1898 s. 201; Johansen 1944 s. 298ff; Marstrander 1963 s. 3f; Anati 1974; Thrane 1984 s. 166f).
När det gäller hällristningsforskningen i stort i Skandinavien så har det tidigare funnits en tendens till att särskilja denna företeelse från bronsålderssamhällenas övriga förehavanden. Forskare som tagit sig an hällristningsproblematiken har snart drunknat i en svårartad djungel bestående av en lång och viskös forskartradition, dilemmat med hällristningarnas kronologi eller bara i den otroliga kvantiteten svårdefinierade hällristningar. Forskningen har alltsom oftast fått rikta in sig på ett delproblem och därmed undvikit ett "holistiskt" närmande till bronsålderssamhällena. I andra ändan av denna linje återfinner vi en rad arbeten som bygger på analyser av hällristningarnas rumsliga spridning men där diskussionen ej förankrats i hällristningars specifika motivvärld. Resultatet av detta har blivit att det i mångt och mycket saknas mer djuplodande analyser av de framkomna resultatens relevans för synen på de samhällen som gjorde och begagnade sig av ristningar och platsen för hällbilder. Hur skall t ex en eventuell tidsmässig skillnad för hällristningarna i de här diskuterade områdena, vilket bl a Glob explicit och Kaul mer implicit förespråkar, förklaras och förstås? Utifrån min tidigare anförda ståndpunkt blir det därför angeläget att fråga sig vad de påvisade skillnaderna mellan olika områdens skepp skulle kunna haft för signifikans i sin "samtid".
...och stiliga skepp
Ett försök att göra den påtalade morfologiska skillnaden förståbar erfordrar möjligen någon slags deklarerad ståndpunkt kring synen på den sociala och ekonomiska utvecklingen i stort under den aktuella tiden. Detta är i sig svårt att leverera här, dels för att det faller utanför mitt uppsåt med denna presentation och dels för att mina analyser ännu befinner sig i presens. Konstateras kan att vi under det andra millenniet f Kr bevittnar en utveckling som skapade ett tämligen nytt socialt och politiskt rum i Europa, där kontroll och monopolisering över råvaror som guld, tenn och koppar, bärnsten, salt, skinn och textilier mm blev viktiga för samhällets sociala och ideologiska reproduktion. Ett nytt handelspolitiskt landskap under ledning av olika "hövdingar" och med Europas floder som kommunikativ bas växer fram och vitt skilda geografiska områden tycks stå under ett direkt inflytande och kontakt med varandra (se t ex Sherratt 1993; Kristiansen 1994). Främst avspeglas detta i spridningen av olika prestige- och kultföremål men även av teknologiskt know how (Vandkilde 1996). Kunskapen om dessa handelsvägar och olika sociala gruppers habitus var troligtvis en esoterisk kunskap och utgjorde en utav de viktigaste grunderna för upprätthållandet av samhällets externa kontakter och för reproduktionen av samhällets interna maktstruktur (jfr Randsborg 1993; Helms 1988). Med tiden kom detta att innebära att en konvergerande kosmologi och livsstil uppstod och spred sig bland Europas högättade (krigar)aristokrati (t ex Treherne 1995).
En sammanhållande länk för denna utveckling var behovet av transporter och kommunikation mellan olika vitt skilda geografiska områden. I detta sammanhang har bl a Thomas Larsson (1994) betonat hur det allt viktigare "skeppet" som praktisk farkost även kom att inkorporeras i en ny ideologi under äldre bronsålder. Skeppssymbolik återfinns dock innan äldre bronsåldern, vilket bl a framgår av begravningar som är associerade med olika former av skeppssymbolik från såväl senmesolitisk, mellanneolitisk som senneolitisk tid (Crumlin-Pedersen & Thye 1995), men det är först från och med den äldre bronsåldern som vi finner skeppet avbildat ikonografiskt (t ex Malmer 1981; jfr Mandt 1991 s. 250ff). Detta avspeglar sannolikt att skeppet som symbol och metafor för människors interaktion och perception blivit viktigare i samhällets reproduktion. I detta sammanhang kan skeppen själva ha blivit en (grupp)metafor vilket även avspeglades i de, mer eller mindre stilistiskt skilda, ikonografiskt avbildade hällskeppen i de här diskuterade områdena. Det är påtagligt lätt att finna paralleller där skeppet som social institution och medel för kommunikation fått en gruppspecifik identitetslegitimerande roll både i historiska källor (Casson 1971; Morgan 1988 s. 131ff med anf ex och litt) som i antropologiska uppteckningar från modern tid (Malinowski 1922; Leach & Leach 1983).
Det är i detta sammanhang påtagligt att de flesta större och mer komplexa ristningsytorna med skeppsristningar återfunnits vid viktiga kommunikativa platser. Detta gäller t ex hällristningarna i Bohuslän (Nordbladh 1980), ristningarna kring Himmelstadlund (Larsson 1993 s. 110ff, 1995) och Hästholmen i Östergötland och kanske även för koncentrationen av hällristningar kring Enköping i Mälardalen (Hyenstrand 1989 s. 174). Detta kan även sägas vara giltigt för de sk jakt och fångstristningrna i norra Fennoskandia (jfr Forsberg 1993; Malmer 1993; Baudou 1993; Helskog 1995). Extra påtagligt är detta förhållande i det föreliggande undersökningsområdet där flertalet utav de största hällristningsfälten är belägna vid det kortaste avståndet mellan Bornholm och Skåne. Det är t ex fullt möjligt att erhålla visuell kontakt mellan lokalerna kring Allinge och Simris/Brantevikområdet en klar dag utan sjödis. Avståndet uppgår till ca 20 nautiska mil vilket betyder att man sannolikt har kunnat färdats mellan områdena ifråga på ca 6-7 timmar om man kunnat hålla en hastighet om 4 knop (jfr fig 3). Även den största hällristningslokalen i Blekinge, Möcklerud, ligger i ett strategiskt kommunikativt läge ute på Torshamnshalvön. Likt Malmer (1993 s. 124) och Helskog (1995 med anf litt) föreslagit tror jag att dessa platser skall betraktas och har betraktats som mötesplatser för såväl den profana världens förehavanden som förehavanden mellan denna och det transcendentala. Mötesplatsen för olika grupper av människor blev även en mötesplats för kontakterna mellan människan och hennes gudar, eller vice versa (?). Det känns nära tillhands att betrakta dessa och liknande hällristningslokaler som regionala kommunikativa platser där begärliga föremål som brons, skinnvaror, bärnsten etc bytte ägare under ceremoniella former men även som platser där nya vanor introducerades (jfr Larsson 1993, 1995; Carlsson 1996).
I detta sammanhang kan det vara belysande att återvända till figur två och fyra samt de påvisade regionala särdragen i hällskeppens stil. Det är påtagligt att stilen aktivt använts för att i varierade grad betona likheter och skillnader mellan de olika områdena. Detta måste enligt mitt sett att se saken avspegla att utformningen av hällskeppen fyllde någon ytterligare mening än enbart en religiös eller estetisk yttring. Skeppens stil tycks ha en regional grupplegitimerande innebörd vilket kan avspegla skeppets roll i den interna sociala reproduktionen samt skillnader i interaktion mellan de olika grupperna.
För hällskeppen från Bornholm och sydöstra Skåne är det tänkvärt att de senare ristningarna är mer varierade än de förra. Jag har redan argumenterat för att detta inte apriori kan tas som intäkt för en kronologisk diskrepans men för den skull kan vi inte bortse från möjligen att de hällskepp som t ex återfinns på lokalen Simris 19 kan vara något äldre än det övriga materialet (jfr Moberg 1970; Burenhult 1980). Samtidigt vet vi att de skeppstyper som det rör sig om återfunnits i kontexter som i högsta grad möjliggör en samtidighet (se Montelius 1898 s. 197, Fig 8; Malmer 1981 s. 31ff, jfr Randsborg 1993 s. 89ff). Kan denna plats innehaft en annorlunda roll i den sociala och ideologiska re/produktionen och därför utsmyckats med en annorlunda hällskeppsstil eller avspeglar detta närvaron av flera konkurrerande (?) grupper; eller platser med olika religiösa innebörder som vid en del australiensiska exempel där en skiljelinje drogs mellan sakrala och profana hällkonstlokaler (t ex Smith 1992 s. 29)? Vi kan dock konstatera att det i övrigt återfinns både särskiljande drag och en viss likhet i hällskeppens utformning. De flesta skeppen är av Malmers typ AI. Stilistiskt skiljer de sig dock åt i och med att de skånska har en rak botten, manskapsstreck och återhållsamma stävar medan hällskeppen från Bornholm har rundade bottnar, skrovindelning och höga stävpar.
Sett gentemot Blekingeområdets hällskepp uppvisar dock dessa mer likhet än olikhet, även om gränsdragningarna här blir flytande om än inte subjektiv. För gotländskt vidkommande så kan vi åter se hur hällskeppen betonar en likhet till de på Bornholm och i Skåne. Det är i sammanhanget noterbart att de områden som tycks betona likhetsprincipen (främst Skåne och Bornholm, men även Gotland) sammanfaller med den ovan beskrivna utbredningen av bornholmsfibulor (Oldeberg 1933), vilket tycks styrka den framförda tolkningen.
Utifrån den ovan inslagna linjen är det min mening att samma "skepp" som förband olika områden under äldre bronsåldern även användes för att symboliskt särskilja dessa från varandra och att detta på ett eller annat sett kom att återspeglas i samhällenas ikonografiskt avbildade hällskepp.
Avslutande kommentar
I denna artikel har jag främst strävat efter att ifrågasätta och problematisera tidigare hällristningskronologier som berört skeppsristningar från sydöstra Skandia. Tidigare intäkter om att skild stil på hällskeppen är kronologiskt betingat har ifrågasatts, bl a med hänvisning till att respektive region i det aktuella området uppvisar en mer eller mindre uttalad skeppsstil. Det har antytts att hällskeppens ikonografiska avbildning möjligen kan reflektera drag i olika regioners farkoster vilket bör relateras till något mer än enbart ett gruppspecifikt religiöst och/eller estetiska uttryck.
Joakim Goldhahn 1997, Umeå universitet
Denna artikel utgör det föredrag med samma titel som delgavs på det femte NordicTAG-mötet i Göteborg 2-5 april 1997. Den tillägnas Hedvig, en mycket liten kvinna vars tapperhet förbryllar...
English summary
Ship and style, and ship with style: Rethinking stylistic variation in the the Rock Art from south-eastern Scandia
This article deals with the Rock Art in South-East Scandia, and specially the ship carvings from South-east Scania and the island Bornholm. Comparison is also done with ship carvings in the Blekinge area and from the island Gotland (fig 3). The author rejects an earlier stand that the stylistic differences in the Rock-Art in the area, a priori is caused by chronological differences, and with references to Wobst's (1977) style concept it is argued that the iconographic depicted ship carvings indirectly reflect differences in real vessels and the interaction between the mentioned areas (compere fig 2-5 and tab 2). Between Bornholm and Scania there are clear differences but also a large degree of similarity in the ship carvings. With references to other archaeological material these similarities are interpreted as if the area stood in close contact with another. The most pronounced differences are reflected with a comparison with the Blekinge area which probably stood in a more regular contact with South-east Scania and Bornholm than Gotland. It is obvious that the similarity is most pronounced within the own group and with distant groups that not stood in a regular contact (e g Hodder 1982). It is argued that the differences should been explained an understood in terms of social interaction and group identity rather than differences caused by a chronological, religious or aesthetic divergence.
Referenser
Almgren, O. 1927. Hällristningar och kultbruk. KVHAAH 35. Stockholm.
Almgren, B. 1987. Die Datierung Bronzezeitlicher Felszeichnungen in Westschweden. AMAS 6. Uppsala.
Althin, C-A. 1945. Studien zu den Bronzezeitlichen Felszeichnungen von Skåne. I-II. Lund.
Anati, E. 1974. Metodi di rilevamento e di analisi dell'arte rupestre. Brescia.
Aner, E. & Kersten, K. 1977. Die Funde der älteren Bronzezeit des Nordischen Kreises in Dänemark, Schleswig-Holstein und Niedersaschen. Bd 3. Neumünster.
Artelius, T. 1996. Långfärd och återkomst - skeppet i bronsålderns gravar. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar Skrifter 17. Varberg.
Baudou, E. 1993. Hällristningar vid Nämforsen - datering och kulturmiljö. Ekonomi och näringsformer i Nordisk bronsålder. Red. L. Forsberg & T. B. Larsson. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 3. Umeå.
Bertilsson, U. 1987. The Rock Carvings of Northern Bohuslän. Stockholm Studies in Archaeology 7. Edsbruk.
Bertilsson, U. 1989. Bohuslän. Hällristningar och hällmålningar i Sverige. Red. S. Jansson, E. B. Lundberg & U. Bertilsson. Helsingborg.
Blomqvist, L. 1989. Megalitgravarna i Sverige. Theses and Papers in Archaeology, New Series A 1. Stockholm.
Bradley, R. 1991. Rock Art and the perception of landscape. Cambridge Archaeological Journal 1.
Bradley, R. 1995. Rock carvings and decorated monuments in the British Isles. Perceiving Rock Art: social and political perspectives. Red. K. Helskog & B. Olsen. Oslo.
Broström, S-G. & Ihrestam, K. 1996. Skåne. 1996 års inventering av hällristningar på Österlen. (Opubl. rapport hos RAÄ, stencil).
Burenhult, G. 1973. The Rock Carvings of Götaland (excluding Gothenburg county, Bohuslän and Dalsland). Part II Illustrations. Acta Archaeologica Lundensia Series in 4deg., Ndeg. 8. Lund.
Burenhult, G. 1980. Götalands Hällristningar. Del I. Theses and Papers in North-European Archaeology 10. Stockholm.
Burenhult, G. 1989. Skåne, Blekinge, Öland och Gotland. Hällristningar och hällmålningar i Sverige. Red S. Jansson, E. B. Lundberg & U. Bertilsson. Helsingborg.
Burenhult, G. 1991. Arkeologi i Sverige 2. Höganäs.
Carlsson, T. 1996. Objects and attitudes: the Lusatian impact on the material and mental culture in south-eastern Sweden in the Late Bronze Age. Journal of European Archaeology 3.
Casson, L. 1971. Ships and seamanship in the ancient world. New York.
Conkey, M. W. 1990. Experimenting with style in archaeology: some historical and theoretical issues. The uses of style in archaeology. Eds. M. W. Conkey & Ch. Hastrof. Cambridge.
Crumlin-Pedersen, O. Thye, M. B. (eds) 1995. The ship as a symbol in prehistoric and medival Scandinavia. Studies in Archaeology and History Vol 1. Copenhagen.
Fabricius, K. 1994. Lokale variationer i Bornholms ældre bronzealder. Aarbøger 1992.
Forsberg, L. 1993. En kronologisk analys av ristningarna vid Nämforsen. Ekonomi och näringsformer i Nordisk bronsålder. Red. L. Forsberg & T. B. Larsson. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 3. Umeå.
Giddens, A. 1990. A contemporary critique of historical materialism. (2nd ed). London.
Glob, P. V. 1948. Bornholms helleristninger. Nationalmuseets arbejdsmark 1948.
Glob, P. V. 1969. Helleristninger i Danmark. Jysk Arkæologisk Selskabs Skrifter Bd VII. Odense.
Hansson, H. 1927. Gotlands bronsålder. KVHAA 37:1. Stockholm.
Hauptman Wahlgren, K. 1995. Om hällristningar och tolkningsperspektiv. Samhällsstruktur och förändring under bronsåldern. Red. M. Larsson & A. Toll. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar Skrifter 11. Norrköping.
Hedengran, I. 1993. Att synliggöra människor figurer eller gestalter? Ekonomi och näringsformer i Nordisk bronsålder. Red. L. Forsberg & T. B. Larsson. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 3. Umeå.
Hedengran, I. 1995. The ships wrecked and their rescuer. The ship as a symbol in prehistoric and medival Scandinavia. Eds. O. Crumlin-Pedersen & M. Thye. Studies in Archaeology and History Vol 1. Copenhagen.
Helms, M. W. 1988. Ulysses sail. New York.
Helskog, K. 1993. Fra tvangstrøyer til 90-åras pluralisme i hellristningsforskning. Nordic TAG. Report from the third Nordic Tag conference 1990. Eds. Ch. Prescott & B. Solberg. Bergen.
Helskog, K. 1995. Maleness and femaleness in the sky and the underworld - and in between. Perceiving Rock Art: social and political perspectives. Eds. K. Helskog & B. Olsen. Oslo.
Hodder, I. 1982. Symbols in action. Cambridge.
Hood, B. C. 1988. Sacred pictures, sacred rocks: ideological and social space in North Norwegian Stone Age. Norwegian Archaeological Reivew 25.
Hultkrantz, Å. 1989. Hällristningsreligion. Hällristningar och hällmålningar i Sverige. Red. S. Jansson, E. B. Lundberg & U. Bertilsson. Helsingborg.
Hyenstrand, Å. 1989. Uppland. Hällristningar och hällmålningar i Sverige. Red. S. Jansson, E. B. Lundberg & U. Bertilsson. Helsingborg.
Håkansson, I. 1985. Skånes gravfynd från äldre bronsålder som källa till studiet av social struktur. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8deg., No 14. Lund.
Jennbert, K. 1993. Changing customs. Reflections on grave gifts, burial practices and burial rituals during Period III of the Bronze Age in Southeast Scania. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1991/1992.
Johansen, E. 1944. Nyoppdagete jordbruksristninger med spor av maling. Naturen 1944.
Jørgensen, L. B. & Jørgensen, M. S. 1973. Helleristninger på Bornholm. Roskilde.
Jørgensen, O. B. 1987. Billeder og myter fra Bronzealderen. Jysk Arkæologisk Selskabs Skrifter XIX. Aarhus.
Kaul, F. 1995. Ship on bronzes. The ship as a symbol in prehistoric and medival Scandinavia. Eds. O. Crumlin-Pedersen & M. B. Thye. Studies in Archaeology and History Vol 1. Copenhagen.
Kristiansen, K. 1994. The emergence of the European world system in the Bronze Age: divergence, convergence and social evolution during the first and second millennia BC in Europe. Europe in the first millennium B.C. Eds. K. Kristiansen & J. Jensen. Sheffield Archaeological Monographs 6. Somerset.
Larsson, T. B. 1993. Vistad. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 4. Umeå.
Larsson, T. B. 1994. Skeppet under bronsåldern. Odlingslandskap och fångstmark. Red. U. Bertilsson, L. Gren, R. Jensen & L. Klang. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.
Larsson, T. B. 1995. Maktstrukturer och allianssystem i östgötsk bronsålder. Samhällsstruktur och förändring under bronsåldern. Red. M. Larsson & A. Toll. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar Skrifter 11. Norrköping.
Layton, R. 1992. Australian Rock Art - a new synthesis. Cambridge.
Leach, J. W. & Leach E. (eds) 1983. The Kula. New perspectives on Massim exchange. Cambridge.
Leroi-Gourhan, A. 1965. Préhistoric de l'Art Occidental. Paris.
Lorblanchet, M. & Bahn, P. (eds) 1993. Rock Art studies: the post-stylistic era. Oxbow Monograph 35. Oxford.
Malinowski, B. 1922. Argonauts of the Western pacific. London.
Malmer, M. P. 1981. A chorological study of North European Rock Art. KVHAA Antikvariska serien 32. Stockholm.
Malmer, M. P. 1993. Bronsåldershandelns struktur och sociala funktion. Ekonomi och näringsformer i Nordisk bronsålder. Red. L. Forsberg & T. B. Larsson. Studia Archaeologia Universitatis Umensis. 3. Umeå.
Mandt, G. 1991. Vestnorske ristninger i tid og rom. Bd 1-2. Bergen.
Marstrander, S. 1963. Østfolds jordbruksristninger, Skjeberg. Oslo.
Moberg, C-A. 1970. Comments on Rock Carvings in Østfold, Skjeberg. Norwegian Archaeological Review 1970.
Montelius, O. 1898. Ett märkligt fynd från Södermanland. Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift 29.
Morgan, L. 1988. The miniature wall paintings of Thera. Cambridge.
Morris, C. 1989. The prehistoric Rock Art of Great Britain: a survey of all sites bearing motifs more complex than simple cup marks. Proceedings of the Prehistoric Society 55.
Morwood, M. J. 1984. The prehistory of the central Queensland Highlands. New York.
Nielsen, F. O. 1996. Forhistoriske intresser. Rønne.
Nordbladh, J. 1978. Images and messages in society. New directions in Scandinavian archaeology 1. Eds. K. Kristiansen & C. Pauldan Müller. Copenhagen.
Nordbladh, J. 1980. Glyfer och rum kring hällristningar i Kville. Göteborg.
Nordbladh, J. & Yates, T. 1990. This perfect body, this virgin text: between sex and gender. Archaeology after Structuralism. Eds. I. Babty & T. Yates. London.
Nordén, A. 1942. Kiviksgraven. KVHAA. Stockholm.
Nordin, F. 1911. Gotlands första kända hällristning. Fornvännen 6.
Oldeberg, A. 1933. Det nordiska bronsålderspännets historia. KVHAA 38:3. Stockholm.
Randsborg, K. 1972. From Period III to IV. Copenhagen.
Randsborg, K. 1993. Kivik. Archaeology & Iconography. Acta Archaeologica 64.
Rausing, G. 1984. Prehistoric boats and ships of Northwestern Europe. Från forntid och medeltid Ndeg. 8. Lund.
Roe, P. G. 1995. Style, society, myth, and structure. Style, society and person. Eds. Ch. Carr & J. E. Neitzel. New York.
Sandars, N. K. 1985. The sea peoples. London.
Sherratt, A. 1993. What would a Bronze-Age world system look like. Journal of European Archaeology 1.
Smith, C. 1992. The articulation of style and social structure in Australian Aboriginal art. Australian Aboriginal Studies 1.
Strömberg, M. 1985. De ristade grunt i hällen. ALE 1985.
Strömberg, H. & Strömberg, M. 1983. Båttyper på hällristningar i Kville. Bohusläns Årsbok 1983.
Tesch, S. 1993. Houses, farmsteads, and long-term change. Lund.
Thrane, H. 1984. Lusehøj ved Voldtofte. Fynske Studier XIII. Odense.
Tilley, Ch. 1991. Material culture and text. London.
Treherne, P. 1995. The warrior's beauty: the masculine body and self-identity in Bronze Age Europe. Journal of European Archaeology 3.
Vandkilde, H. 1996. From stone to bronze.Jutland Archaeological Society Publications XXXII. Aarhus.
Wobst, H. M. 1977. Stylistic behaviour and information exchange. For the director: research essays in honor of J. B. Griffin. Ed. C. Cleland. Ann Arbor.
Wright, E. 1990. The Ferriby boat. Seacraft of the Bronze Age. London.
Yates, T. 1993. Frameworks for an archaeology of the body. Interpretative archaeology. Ed. Ch. Tilley. Exeter.
Österholm, S. 1997. Forntida båtar - ett försök med experimentiell arkeologi. Ajvide och den moderna arkeologin. Red. G. Burenhult. Falköping.
Publicerad hos Marinarkeologi med vänligt tillstånd juni 2000. Tack till Axel Nelson för hällristningsbild.
Åter till Marinarkeologi