av Yvonne Lux När man talar om ledung, menar man dels det härnadståg till sjöss, som konungen utbjöd och dels de skyldigheter som bönderna hade i samband med detta. Dessa skyldigheter var att:
Ledungsplikten gällde främst landskapen vid Östersjökusten, men verksamheten fanns såväl i Norge som i Danmark. När konungen kallade till ledung, var man tvungen att ange hamn där skeppen senare skulle samlas. Man skulle också namnge en styreman (skeppshövding), samt manskapet som man faktiskt på den tiden kallade för håsätar. Troligtvis var styremannen alltid densamme, medan roddarna växlade från gång till gång. Efter konungens kallelse hade bönderna 14 dagar på sig att förbereda allting. De år då konungen inte utkallade häruppbådet, utkrävde han istället utskyldigheterna ”in natura”, samt en del utav bondgårdarnas avkastning. Detta kallades för laga ledung (fornsvenskans lagha leðunger). Ibland förekommer i detta sammanhanget också orden ledungslame (leðungslami) eller skeppsvist (skipsvist).
Byarna delades in i attungar. En attung innebar en åttondels by per hamna. Totalt sett består en by alltså av 4 attungar, medan 2 byar (en hamna) består av 8 attungar. Ledungsskyldig var man om man ägde en attung eller mer. (Vi talar här endast om plikten att själv fara ut). Mellan dessa ledungspliktiga bönder gick skyldigheten att fara ut på ledung i tur. I Landskapslagarna kan man om detta läsa att ”Den skall fara som är äldst till färd”. Med det menas att den som har suttit längst hemma skall fara ut på ledung. Om flera bönder tillsammans ägde en attung, lottade dessa sinsemellan om vem som skulle iväg. Hade en bonde dock 2 attungar, så skulle han givetvis också fara ut på ledung två gånger. I realiteten var indelningen nog inte fullt så schematisk. Den berodde snarare på sammansättningen av byar och gårdar, samt hur stora de var. Indelningarna påverkades säkert också av särskilda överenskommelser. För att någorlunda rättvist fördela ledungsbördorna skedde troligen en slags utjämning av Sveriges jord. Detta gjordes genom den s.k. marklandsvärderingen. Det innebar att man på ett speciellt och någorlunda rättvist sätt delade in Sveriges jord. Det finns olika teorier om varför man gjorde detta, men marklandsvärderingen uppkom troligtvis för att tjäna som underlag för skatteintäkten. Ledung bjöds i regel bara ut vart fjärde år, såvida inga fiender närmade sig landet. Vanligtvis påbjöd konungen ledungen på Kyndelsmässoting som är i början av februari. 14 dagar efter det, dvs. första söndagen i fastan, bjöd konungen ut flottan. De andra bönderna satt dock inte sysslolösa utan de utfärdade ledungen genom att vakta och iakttaga horisonten vid kusterna. Till sin hjälp hade de s.k. vårdkasar, eller bötar. VårdkasarnaVårdkasarna bildade den yttersta kedjan i bygdeförsvaret. De var troligen 10 – 12 meter höga, men detta varierade nog från område till område och berodde kanske på hur pass viktig den var. Bötarna bestod av trästockar eller torkat kärnfuru som var fyllt med kåda. Inne i kasen fanns det möjligtvis annat brännbart material som tjära, och liknande. Allt detta gjorde att dessa bötar var väldigt lättantändliga. De viktigaste stod uppställda längs fartlederna på höga berg och bra utsiktspunkter vid kusten. Vårdkasarna fanns till för att alarmera ledungsflottan och lokalbefolkningen. Bötarna ingick i en bevakningskedja bestående av ett antal vårdkasar inom synhåll från varandra. När fiendens skepp eller flottor siktades, tände man på vårdkasen. Det hela måste ha fungerat som ett dominospel. Från inlandet kom då snarast vapenföra män för att hjälpa till med bevakningen. Vårdkasarna sträckte sig längs hela Östkusten, samt över Åland, Gotland och Öland. T.o.m. inne i Mälaren hade man ett system av vakttorn. Ordet för vakttorn var skälv och det finns idag många skälv- eller skäl-namn på orter som vittnar om detta. Ex. Skälsmara som ligger öster om Saltsjöbaden, samt Skälevik som ligger vid Påskallavik. Minnena av vårdkasarna lever också kvar i de många namn på böte, vilket förövrigt betyder ”en framsläpad hög av ved eller timmer”. Ex. Lemböte som ligger på Åland, sydost om Mariehamn och Böta som finns mellan Mönsterås och Högsby. Detta är förövrigt ett bra exempel på en vårdkase som funnits till för att varna lokalbefolkningen, eftersom den kan ha legat lite längre in mot land. Det fanns i samband med vårdkasar, 3 olika slags vakter. Bötevakter, strandvakter och byvakter. Bevakningen var männens angelägenhet. Kvinnor och löskemän (icke-bofasta) fick inte utses till vakter. Om någon vakt slarvade med vakthållningen måste han böta. Den som hittade en försumlig vakt blev målsägande och hade såmed rätt till en del av böterna. Böterna blev ännu värre om fienden lyckades ”komma igenom” p.g.a. den försumlige vakten. Dock slapp han om han hade vittnen som styrkade att han ropat en varningssignal 3 gånger. Om ingen skada skett blev han också fri från böterna. När anfallet kom, skulle skeppslagen ta emot den första stöten. Skeppslagen var organiserade i små och lättrörliga enheter. Livet ombordDet råder fortfarande tvivelaktigheter om vad man använde för skepp, men allt tyder på att man, åtminstone i ledungens barnaår, for ut med, det som vi kallar för vikingaskepp. Dessa långskepp kallades även för ledungssnäckor och beredde plats åt ca 40 håsätar och en styreman. Jag skulle kunna tänka mig att det inte fanns så mycket utrymme för 41 män på en sådan snäcka, för att inte tala om privatsfär. Det måste ha varit svårt för alla dessa olika själar att samsas efter att förut ha skött sig själva på sina gårdar, där hemma. Det är då ganska förståeligt att man upprättade strängare straff ombord än på land. Man kallade detta för ledungsrätt, eller roðarrätt (fornsvenska). Full ledungsrätt var det då skeppet befann sig ”utom vård och vaka”. Med detta menas, då man befann sig utanför de yttersta skären, där vakt hölls (vårdkasar), alltså i öppna sjön. Manskapet hade på skeppet sina bestämda platser. Om någon
begått någon brottslighet, måste denne betala böter. Detta delades upp mellan
styremannen, målsäganden (offret) och roddkarlarna. |
|||
| – stjäla för mindre än en halv mark | 3 marker | ||
| – stjäla för en halv mark eller mer | 9 marker | ||
| – slå någon | 6 marker | ||
| – slå någon och inget blått eller blodigt syns | 3 marker | ||
| – hugga eller dräpa någon | 40 marker | ||
| – med vilja kasta någon överbord | 3 marker | ||
| Ett ledungsskepp var troligen ute i ca 8 veckor, eftersom det i Gutasagan ( del av Gutalagen) framgår att gutarna skulle ha med sig 8 veckors skeppsvist, men ej mera. Man misstänker att det existerade två olika ledungsuppbåd under varje ledungsår. Detta kan jämföras med Norge som hade en vårledung och en höstledung. Två olika ledungsuppbåd skulle i så fall förklara vad som menas med att en styreman svarade för ledung under 16 veckor, som det heter i Upplandslagen. Det kan bara betyda att samme man skulle agera skeppshövding under både första och andra ledungen. Förövrigt verkar det som om bönderna underhöll styremannen. Han skulle få 16 skäppor siktat mjöl och därtill lika mycket kost som mjölet vägde. Vidare fick han 1 mark till brynjopenningar (rustningen), 1örtug malt, 1 örtug havre samt sköld och spjut. I stort sett var ledungsplikten likadan i alla Sveriges landskap, med undantag för vissa områden som rådde under Hälsingelagen. Det handlar om de människorna som bodde i Umeå, Bygdeå och de som bodde norr därom. Bygdeå ska ha varit den yttersta utposten mot norr för den ordnade svenska bosättningen, på den tiden. Bortom fanns inga kyrkor eller tingsplatser och kristnandet hade troligen inte nått glesbygden där ännu. Folket i Umeå och Bygdeå var befriade från ledungen till sjöss. De skulle istället stanna hemma och försvara sitt land. Varje hamna skulle ha följande vapen: sköld, svärd, spjut, järnhatt, harnesk eller pansar, handbåge och tre tolfter pilar (1 tolft = ett dussin). Detta gällde såväl sjöfolk som landsfolk. SkatterDet fanns på ledungstiden två olika skattesystem. Det första innebar den s.k. höst- och vårledungen som jag hittills skrivit om. Vi kan kalla det för naturaprestationer. Bönderna skulle bygga och underhålla ledungsskeppen. De skulle sammanskjuta skeppsproviant och själva fara ut. Om de försummade något hade de att räkna med, för den tiden, hårda böter. En hamna som försummat ledungen skulle böta 3 marker. Detta drabbade mest den som var äldst till färd. Det andra skattesystemet avlöste så småningom den personliga ledungsplikten. Istället övergick man nu till att betala skatt som mer och mer kom att likna vårt skattesystem. Första skeppsvisten bestod av 8 pund av fläsk eller kött och 8 spann av säd. Andra skeppsvisten omfattade 5 pund av fläsk/kött och 5 pund av säd. Detta varierade väldigt, beroende på vilket landskap det gällde. I Ångermanland och Medelpad måste man, jämte annat, också bidra med olika dyrbara skinn, såsom hermelin eller blåräv. Troligtvis fördelade man skattebördorna efter personliga enheter, alltså efter mantal och jordinnehav (marklandsvärderingen). Då konungen tog in utgärderna (skatterna), skulle styremannen från varje skeppslag eller länsmannen finnas tillhands för att se till att allt gick som det skulle och för att styrka om någon hade försummat skatten. Styremannen var folkets förtroendeman medan länsmannen var konungens förtroendeman. I alla Landskapslagar återkommer uttrycket; ”konungens visthus skall stå öppet…”. Med visthus syftar man förmodligen på husby, som fungerade som en by eller gård med administrativa funktioner. Dit skulle alltså bönderna gå, för att lämna matvaror och liknande i skatt. Där skedde förmodligen också någon form av bokföring som uträttades av konungens uppbördsman. Bönderna var dock inte skyldiga att föra skeppsvisten utom landet, alltså utom landskapet. Så gånge konungens utgärder fram.
SammanfattningFör att fräscha upp minnet lite kan man sammanfattningsvis säga följande om ledungen: Då konungen bjöd ut till ledung, var de bönder som ägde mest jord i en by, tvungna att personligen fara ut med ledungssnäckorna. De skulle tillsammans med de andra bönderna lägga samman mat till skeppsprovianten. De bönder som inte följde med, spanade längs kusterna efter fientliga flottor. Till sin hjälp hade de vårdkasarna som ormade sig längs kusten från Bygdeå ända ner till Blekinge. Så småningom tog man ett steg i vår riktning och vår tid genom att ersätta detta personliga skattesystemet med att ta in en viss del av avkastningen i skatt. Vare sig man talar om den gamla eller den nya ledungen, så måste det ha varit en stor börda för bönderna. Man vet inte hur gammalt ledungsväsendet är, men den är säkerligen en frukt av förhållandena under vikingatiden och möjligtvis ännu äldre tider. Ju längre bakåt man går i tiden, desto längre bort kommer vi från vår tids civilisation. Jag måste hela tiden fundera på att vikingarna inte bara kan ha glömt att de en gång var fruktade sjörövare på hela Östersjön. Därför tycker jag att det finns skäl till att tro att ledungen inte bara användes i försvarssyfte. Den kan mycket väl ha använts i motsatt syfte, inte minst till att försöka kristna folk som man fortfarande tyckte var barbariskt. Vad betyder ledung?Ordet ledung, även leding, betyder troligtvis ”härnadståg till sjöss”. Man tror att det är upptaget från fornsvenskans leðunger, som betyder härnadståg med därtill hörande utrustning. I forndanskan hittar man motsvarande förklaring till ordet leding och i isländskan leiðangr. Man tror att ändelsen -angr kommer från gagn, vilket betyder redskap, utrustning. I de östnordiska språken har det här ordet sedan antagit formen -ung, -ing. Inom fornisländskan finns även ordet leið, som betyder följe, led. En annan teori kan vara att ledungen härstammar från fornsvenskans ledhsaga, som betyder visa vägen, leda, föra. Det skulle kunna jämföras med medeltidstyskans leitsagen, danskans ledsage och isländskans leiðsaga. Man borde också lägga märke till fornsvenskans ledhsagi, vilket betyder lots. Hjalmar Falk, som skrivit boken ”Fornnordisk sjöfart”, påpekar att den som i besättningen var mest lokalorienterad och erfaren, användes alltid som lotsare, vilket på fornsvenska hette ledhsagari. Källförteckning
Yvonne Lux, Nybro, mars 1998 Vidare läsningForntida sjöfart |
|||
![[drakskepp]](../mar/img/vikskepp.gif)
Hur fördelades bördorna
då? Sverige var på den tiden inte bara indelat i landskap, som man kanske kan tro,
utan man använde sig av en avancerad men krånglig indelning. Ett landskap var indelat i
ett antal hundare. Dessa i sin tur delades in i hamnar. Man vet att en hamna utgjorde 2
byar. (Ex. I Södermanland fanns det på den tiden 16 hamnar. Det skulle alltså betyda
att totalt 32 byar var ledungsskyldiga.)
Åter till Marinarkeologi