VÄNERN: Undersökningen har bara börjat

Underskattad skattkammare

Nu i november gjorde Röjdykardivisionen ett spännande fynd i Kinneviken på 34 meters djup. Det var egentligen en tillfällighet. Dykarna skulle undersöka ett annat objekt. Men de råkade komma 10-20 meter fel och hamnade på ett helt nytt vrak i den begränsade sikten, en meters sikt.

PER ÅKESSON 054-19 90 00 / redaktion@nwt.se

Det visade sig vara en skrovhel slup, med en mast och inget bogspröt. Skrovet står nedsjunket till relingen i bottensediment och är lastat med kalk. Att döma av det första intrycket kan fartyget ha förlist i början av 1800-talet. Undersökning återstår, kanske hinns den med nästa år.

Hjälp av marinen

Vrakinventeringen av Vänern görs i samarbete med marinen sedan 1998. Först avsöks ett område med side scan sonar (se faktarutan) av ”Spårö” från marinens 4:e minkrigsflottilj. Då får man en grov ”karta” över stora ytor av havsbotten och kan peka ut det som ser ut som vrak. Därefter kommer Röjdykardivisionens dykare tillsammans med Vänermuseets marinarkeolog Roland Peterson och tittar närmare på de möjliga vraken.

Under den korta tid som inventeringen pågått har Vänern snabbt kommit att omvärderas. Bland både historiker och sportdykare har det funnits en föreställning om att våra stora insjöar inte kunnat bjuda på så många intakta och välbevarade skeppsvrak som exempelvis Östersjön. Man har helt enkelt inte haft en aning om vad som döljer sig under Vänerns yta.

Man kan faktiskt tala om en skattkammare. Inte i form av guld och silver, men i form av kunskap om hur människor levde förr. När man gör välbevarade och kompletta fynd talar arkeologerna om en ”tidskapsel”. Då är det mycket viktigt att platsen får vara orörd tills den undersöks. Varenda liten detalj, alla små föremål, ger ledtrådar. Dels om vardagslivet i gångna tider, dels om skeppsbyggnad. Den gångna säsongen har givit många nya fynd.

Vraket i gubbens hôla

Av lokalbefolkningen hörde Roland Peterson talas om ”vraket i gubbens hôla”. Det var en ”nätfastna”, en sjunken skuta som varit känd av fiskare sedan 1800-talet. Roland började undersöka platsen vid Lurö, strax norr om Stora Hökön. Och i augusti fann han ett stort vrak i en djuphåla på 24 meters djup. Det är drygt 20 meter långt och klinkbyggt med cirka 40 centimeter breda bord, glesspantat och har en överbyggnad i aktern och hel akterspegel. Formen påminner om en medeltida kogg, men ingen datering har ännu gjorts.

Även om sägnen går bak till 1800-talet, kan vraket vara äldre. Lokala sägner kan leva i århundraden. Så var det med flöjtskeppet Anna-Maria som sjönk utanför Dalarö i Stockholms skärgård. Under generationer fördes historien vidare om att fartyget hade brunnit och sjunkit på platsen. Men historien sade att det hände på 1800-talet och vraket var känt av sportdykare sedan 1960-talet. Det var först efter årsringsdatering och arkivforskning som man förstod att det var skeppet Anna-Maria som hade sjunkit år 1709.

Loggboken kvar

Ångaren Sture sjönk 1935 på 27 meters djup nära Hindens rev vid Dalbosjön. I många år var vrakplatsen okänd. Nu har det sjunkna fartyget återfunnits och undersökts. Det visade sig vara mycket välbevarat i det kalla söta vattnet. På bryggan ligger loggboken kvar, med sidorna fullt läsbara efter alla dessa år. I kabyssen står allt kvar efter besättningens sista måltid före förlisningen.

Inventeringen i Vänern går vidare nästa år. Bland annat i Djuphålan (106 m djup) söder om Hammarö.

Spökbilden av ett vrak. Med hjälp av side scan sonar visas detaljerade bilder av Vänerns botten. Ett av sommarens lokaliserade vrak syns här som en rad med spant som sticker upp.

Vraket i gubbens hôla. Den murade eldstaden av tegelsten står kvar.

Riggen har rasat. På Stures däck ligger detta stora block som har rasat ned från riggen.

Fuktigt kök. I Stures kabyss står grytorna kvar där kocken lämnat dem.

Dags för ommålning. Taket i Stures salong skulle behöva ny målarfärg.

FOTO: ROLAND PETERSON