Pesten och nordosten

Det är första veckan i juni Herrens år 1350. Försommaren är redan inne med ljumma vindar från Mälaren och inlandet. Vi står vid timmerkajen på Vambafjärdingen eller Fiskartorget vid övre Skeppsbron i Stockholm. Här tas varorna in i vårt skepp för transport till Torne marknad. Vårt intresse kommer nu mest att gälla själva resan, hur man seglar och hur fort det går och hur resans hamnar ser ut vid denna tidpunkt.

Lasten består av smidesjärn i osmundar, järnverktyg som yxor och navare, öl och vin i tunnor, salt i kaggar och tunnor från Lüneburg, spannmål från Mälardalen, kläde från Brügge och hampa från Reval. Allt skall säljas vid midsommartid på Björkö eller Svensarö. Kanske kan man även finna avsättning på någon annan plats i närheten, till exempel Kalix eller Kemi. Och även under resans gång efter Norrlandsleden, den krokota seglatsen, som den kallas, kan fiskare få köpa av skutfolket. Det mesta ägs i större eller mindre delar av skutfolket själva, i all synnerhet köpmannen, mäster Thomas.

Visserligen har enstaka sockenfartyg från denna del av inre Botten nått Stockholm redan i slutet av maj eller alldeles nyligen och några har redan hunnit vända och fara tillbaka. Minst lika många har varit vinterliggare och farit med första öppna vatten. Men behovet är stort däruppe och mäster Thomas vet att man från det hållet aldrig gör uppehåll i handeln, om man kan undvika det. Det går således att finna villiga köpare även på tillbakaresan, om inte allt går åt i inre Botten. Returlast av fisk och lappvaror, som horn, skinn, läder eller hudar, är alltid attraktiva i Stockholm. Skutan och dess folk, särskilt Thomas själv, är dessutom väntade sedan åratal som ärade gäster hos flera birkarlafamiljer. Familjefäderna har själva bott hos dem i Stockholm i flera veckor under föregående år.

Den medför dessutom viss korrespondens i karvstockar och ett antal passagerare utan andel i lasten, främst två munkar, en franciskan och lustigt nog en cisterciensare (benediktin). Tids nog lär vi känna något om dem. Därtill finns två bönder från inre Botten. De har har farit med nybyggda furubåtar till Stockholm och sålt dem här för nästan en månad sedan och är nu på hemväg. För skutfolket gäller det, i synnerhet i köpmannens fall, för saltets skull, att vara ute något före karelerna, som kommer punktligt vid midsommartid och har salt från Vita havet i lasten. Men de kan inte förväntas ha några stora mängder i sina smala roddbåtar. Deras väg går ju i skogslandet över Ule älv och i någon mån Kemi älv. Fyra andra segel har just lämnat fjärden på samma stråt, fast det går långsamt, och det är nu hög tid.

För svag vind lotsas nu fartyget med sitt stora råsegel hissat ut från Stockholms redd. På babords sida passeras den stora ön Lidingö. Vid rodret står en ledsagare från Vätö socken, som därmed köper sin egen hemtransport. Ledsagaren är bara 15 år men väl sjövan. Han har själv seglat sockenskutan till Stockholm några gånger. Leden är inte heller särskilt svår. Det friskar i strax före Stegsundet norr om Rindö. Här har just lagts ut en stockkedja vilken något försinkar passagen.

Vinden för skutan snabbt över Koggdjupet, Träl- eller Esthavet, även kallat Virasund, förbi sundet vid den norra Stendörren och Djäknesäcken vid Stavboudden, där det står ett märke i form av en stav i ett kummel.

Skeppar Jon är nere och kontrollerar vattnet i hålskeppet. Det är ingenting som är direkt oroande, men skutan läcker en hel del. Han vet att de måste använda den nyligen installerade alpumpen hela tiden. Både passagerare och besättning får arbeta med den. Och även om nåten tätnar så småningom av sig själva så måste det göras förbättringar under resan om vädret blir hårt.

Färden går obehindrat vidare för de spända vadmalsdukarna, som nyligen kantats med lärft från Hälsingland. Skeppet går förbi Oxlösund och Bockelsund mitt för Krampesundets mynning, där innerfarleden från Roslagen just släpper ut några mindre stockekor utan segel. Här blir nu vattnen mera öppna, men vindriktningen är från sydväst. Vinden mojnar och börjar plötsligt blåsa från nordost, det vill säga rakt i kosans riktning. Det gäller nu, tycker Thomas, att lägga sig i en lämplig hamn för att invänta en sydlig vind.

Har man tur, berättar skepparen, kan man för en sådan ihållande vind nå fram till inre Botten på sex till tio dagar och nätter. Detta är emellertid mycket sällan fallet. Det händer, att man bitvis kan få sova ombord under gång. En enda gång har skepparen som ung själv varit med om det. Det var då ombord på en större farkost än denna. Kanske hade det då tagit jämnt åtta dygn eller så upp till Bjurön, men det hade då varit längre fram på sommaren, då stabilare förhållanden brukade råda till sjöss. Just nu är han extra glad, säger han, för att komma iväg från staden. Det ryktas, att en svår pest är på väg från Norge, och sådana är alltid svåra att bemästra inne i en stad. Sjövindar verkar alltid välgörande mot de inpyrda dofterna från land. De blåser väck sjukan, kan man säga.

Vinden tar nu i med sådan styrka, att man snabbt vänder vid Köpmännens holme. Det går så snabbt att några av dem som står på däck förlorar fotfästet och måste börja springa baklänges för att återfå det. Vändningen går bra, och man ankrar upp i en liten vik i skydd för nordostan. Den är lagom stor för några mindre skepp. Det är samma vik, finner man, där norrlandsfarare ofta brukar rasta eller sova över natt på väg ned till Stockholm. Hälsingar är särskilt kända för det. Det finns inget annat att göra än att vila.

Hit kommer även i kvällningen flera finländska storbåtar från östra sidan Botten med färska nyheter. I den sydvästliga vårstormen för någon vecka sedan har många fartyg förlist mot västra Ålandsöarna och i skärgården utanför Åbo. Rykten har förmält att även trafiken på Visby har drabbats. Detta har skepparen också hört sägas i staden. 

Finländarna har sitt eget finska namn på holmen. Fastän de nu talar svenska kallar de den Tampeleipe pois. Det betyder, förklarar de, ungefär "Farväl till barkbrödet". Det är tydligt, att de unga männen väntar sig mycket av staden. Särskilt en av dem som heter Pekka är mycket frågvis. Han talar mycket med sin namne broder Petrus. Pekka är uppvuxen i ett skogland i öster. Hans enda kontakt med båtar har varit aspbåtar som bränts till snipform över öppen eld. Intressant, tycker skutfolket, men primitivt.

Det anses lugnast att tills vidare invänta bättre bör, fastän vinden nu verkar svagare. På natten tar skepparen och ledsagaren lillbåten och begår trojeborgen, där de spottar var och en över axeln utan att se på varandra. De vill vara säkrare på radbandets gunst. Cistercienserbrodern Olaus läser tre böner vid korset och välsignar skutan med vigvatten från gråmunkarnas kloster på Kidaskär (Riddarholmen). Han har tagit med sig en liten kapsel med heligt vatten. Många fagra löften avges nu av skutfolket i mörkret om bara färden går dem väl i händer.

På morgonen blåser sydsydost, nästintill den bästa riktningen av alla. Därtill verkar vinden ganska beständig. Man lättar därför ankar redan strax efter gryningen och uppnår raskt Rudma Revnäs. Här ser man också en rad små skutor sträcka ut mot Österlandet. Den akterliga vinden för nu dikt in mot Björkösund. I sundet skall ledsagaren sättas av. Nu vänder vinden plötsligt mot nord.

Ledsagaren berättar i vändningen, att man förr nog kunde ha följt den gamla färdvägen genom Väddögraven över Kistad och Älmstad. Men nu går det bara att dra mindre båtar över land där, åtminstone i lågvatten. Detta skepp är för stort. Skepparen håller med och säger att det även finns för litet och för svagt folk ombord för att med full last orka ro i Häverleden förbi Singa och mot Söderön. Man kan nämligen i detta väder få ro utan segel hela den långa sträckan. Det betyder gärna olycka att så tidigt vara tvungen att ta till sådana medel. I värsta fall kan man bli fast i den lilla hålan Östhammar, där stockholmsköpmän och dito skeppare är mindre väl sedda. Ölet brukar då betinga ett högre pris än vad som rimligt.

Om man sedan inte kan snirkla sig ut till Medelörs sund eller Kullbåda vik innanför Gräsö och förlora ännu mera tid och arbetslust skulle man därefter endast ha den kortare raka vägen mot Dragedet vid Snäcksundet innanför Kallerö färja. Här får man i så fall lasta ur och rulla fartyget. Men på andra sidan kan man bli vindfast eftersom endast vindar från sydväst är lämpliga att föra en ut på Grepen. Då kan man i värsta fall blåsas hela vägen till Finland om man inte passar sig. Viggan och Gräsölandet är inte nådiga att ha i lä.

Detta var dock menat som ett skämt, tillägger skepparen, som uppger sig aldrig ha hört om en dylik färd för ett riktigt köpskepp. Dragen används nu bara av småbåtar och småfolk i skären – och i viss mån av konungens snäckor. Men hur som helst är sydvästvindar särskilt farliga, säger han med allvar i rösten, och anför som upplysning några än värre tillfällen än de som nyligen relaterades av de finska skepparna. Att driva över till Finland utan att känna kusten! Han korsar sig därvid betydelsedigert.

Nu beslutar man sig för att ligga still. Eftersom vinden är nordlig kan man inte heller gå tillbaka och ta sig runt Björkön och ut på andra sidan vid Samnäset, i avvaktan på att vinden skall vända. Dylikt är annars inte okänt bland otåligt sjöfolk, särskilt de från öster, och som har flera resor att göra på kort tid. Förr ansågs dock detta vara ett farligt ställe, där köpskepp kunde bli rövade och plundrade. Nu är det lugnare i området. Men det är, som skepparen påpekar, ett kritiskt ögonblick, och det gäller att inte förivra sig.

Man ankrar därför upp i den lilla viken på Björköns östsida och inväntar bättre väder. Här finns en liten ölstuga, för tillfälligt bemannad av gråbröder som villigt ber för en god seglats mot en allmosa. De är på väg till fisket på Mörskär (Kökar) och Åland, där de skall predika och tigga, och de skall korsa Ålands hav med första båtlägenhet.

Detta är ett kritiskt ögonblick, känner alla. Sällskapet är bara i början av sin långa resa. Ingen tycker väl att man skall låta sig påverkas i onödan av sin uppenbara otur. Men det får inte fortsätta så här!

Vinden är nu mycket ostadig. På eftermiddagen samlas alla för avfärd, men den nordliga vinden tilltar, och man får gå iland igen. Det går ännu ett dygn, med brädspel och öl. Tredje dagens morgon seglar en österbottenssskuta förbi mot vinden, för att ta ut steget över till Marsund på östra sidan. Den tycks klara passagen ännu bättre ute i gattet. Där tycks nu vinden vrida på öst och skutan sticker av mera på nord. Här verkar också strömmarna ibland i rätt riktning.

Det finns nämligen en led, säger mäster Thomas, längs Åland upp genom Marsund till den hamn som kallas Lökan i Vackafinland. Den används dock sällan av folk från västra Botten. Då måste man tillbaka över öppet hav och vet inte säkert var man får landkänning igen.

Skepparen beslutar nu att ro ut skutan över till Arnholmen, där vägen blir friare nordvart. Plötsligt blåser det stadigt från ost och seglet hissas omgående. Skutan rätar hastigt upp sig med vinden från sidan och löper upp i den Norra Armen, i Väddögattet, där denna vind är väl avvägd för att man skall kunna följa kusten. Från en liten vik ger sig just en skjutsskuta iväg över Ålands hav. Troligen är den i konungens tjänst att döma av färgerna i bogen. Det verkar vara vant sjöfolk vid rodret.

De långa Björkö- och Väddölanden i väster försvinner snabbt i det porlande kölvattnet. Vinden tar nu i kraftigt och skepparen fattar därför beslutet att löpa in i Fogdösundet för att gå inomskärs innanför Singan. Här är vinden redan svagare, men den bär fortfarande. En Singabonde kommer ombord på läsidan för att ledsaga färden mot norr och hans lilla skötbåt görs fast i aktern. Det är här delvis farliga farvatten, många grund under ytan, och ledsagning behövs åtminstone upp till Grepen. Han säger att detta gäller även den yttre farleden. Där har många redan dyrt fått umgälla att de löpt vidare utan ledsagares hjälp.

Färden går utmärkt ända in i sundets smalaste del, men här blir det plötsligt stopp. Just när Grepen öppnar sig kommer en våldsam körare i rakt nordlig riktning. Trots att den hastigt lägger sig är det knappt att man efter ytterligare någon bit kan ta ned seglet och ro och varpa in fartyget i Långviken på västra Gräsölandet. Vädret övergår på ett ögonblick i rent nordlig storm.

Det blir att övernatta ombord i den trygga viken. Men först skall skutan tätas. Alla får hjälpa till att ösa och pumpa den läns, och så stjälper man den med hjälp av trossar som har fästs i martallarna. En läckande bord tätas med tran och trasor. Sedan skutan ånyo ligger på kölen skall den myras. Den lutas ånyo något. En myrstack bärs ned på en bår från skogen och strös ut under vattenlinjen från skeppsbåten. Den sugs snabbt in i sprickor i babords bord ovan vattenlinjen.

Singabonden stannar också, eftersom han är rädd för en hemfärd i detta väder. Natten blir kall och blåsig. Skutan som är läck myras omsorgsfullt, tätas med tjära och pumpas hela natten. På morgonen äntrar två Gräsöbor fartyget för att köpa salt. Några yxor och lite hampa avyttras också mot färsk sjöfågel, sältran och en halvtunna saltad strömming.

Vid middagstid ses flera isflak glida förbi in i viken. Något senare blir hela Grepen vit av is. Den nordliga stormen har fört ihop all den bottniska isen, som fortfarande finns kvar efter den ovanligt långa vintern, inne i Grepens väldiga tratt. Men isen verkar ganska rutten, fastän den ännu dundrar varnande. Den försvinner snart guppande neråt Sundbolandet. Vinden tilltar ytterligare, krokfurorna böjs nedåt, och havet bryter vitskummigt runt Djurstens udde enligt bonden från Singan, som är ute för att spana på havet. Han tycker sig se ett stormdrivet fartyg som en prick bland dyningarna på väg in.

Mycket riktigt. Något senare forsar en liten rundbukig skuta in på redden, åtföljd av skrikande måsar. Besättningen på fem man ankrar upp i viken, och stiger iland för att göra landfästen. De är tröttkörda med darrande ben, genomblöta och hungriga. Medan två pumpar skutan hänger de andra upp sina kläder och berättar att de kommer från östra Botten och Mustsor by. Elden flammar under grytor med sälkött av vårkutar, som de själva fångat. Den nästan nordliga stormvinden har fört dem utan uppehåll över havet i fyra dygn, om än den var svagare och efterträddes av en sydvästlig körare då och då.

Men de hade sett isen framför sig redan innan Grepen. Då hade de tänkt sig att försöka komma in mot Sidländet i väster, men det var ett farligt land, lika stenigt som östra Botten självt. Eftersom avståndet till isen tycktes förbli detsamma hade de då följt efter. Snart hade det vita försvunnit helt och de befann sig inne i själva Grepen med kust synlig på båda sidor. Skepparen berättar för de nytillkomna, att flera farkoster från Mälarsidan på nordgående förra året mötts av is ute i Grepen. Den kom med en faslig fart. De hade fått fly för livet tillbaka in i sundet i söder förbi Kullbådan. Men de var verkligen ute för tidigt. Man skulle inte som finnar och bottningar utmana helgonen i början av maj eller kanske ännu tidigare.

Det är nu bistert kallt i den avtagande stormvinden. På kvällen tänds med möda ett litet vaxljus från Helga Lekamens gille åt S:t Clemens under krucifixet nere vidd hamnviken. Skepparen har en särskil förkärlek för detta sjöfartens helgon, medan köpmannen i stället korsar sig för S:t Nikolaus och mäster Thomas offrar en skärv i fattigbössan. Huruvida sjöfolkets S:t Olof är med i bilden är mindre klart, men även de ber med slutna ögon och vänder radbanden. Det blir lugnt och alla sover, en del vid den falnande elden på land.

Österlänningarna lättar ankar vid gryningen och försvinner söderut med Singabonden ombord. Ytterligare två skutor far förbi norrifrån. Men nordvinden tilltar åter redan före middagstid och det är tydligt, att man får räkna med att stanna i skydd även denna dag.

Ytterligare en stor mängd rutten is glider förbi Långvikens mynning och spärrar den en kort stund. En hagelstorm rasar på eftermiddagen. Skutfolket fördriver tiden med tavelspel och lyssnar mot den ljusa skymningen på Gräsöborna. De berättar vid elden kusliga berättelser om drunknade som kommer iland också på östsidan av ön. De spökar särskilt på kulna höstnätter. Några har nyligen begravts. De såg inte så trevliga ut, eftersom de troligen hade drunknat redan på hösten, före isläggningen.

Kanske hade de kommit från en karelsk båt. En av Gräsöborna hade tyckt sig känna igen den typ av pälskläder som de döda hade på sig. Han hade seglat med en hälsingsk skuta till Torne och Karlö för några år sedan och hade mött kareler i deras långa, smala båtar. En av de fåordiga Torneborna ombord bekräftar hans beskrivning. Men han kan inte förstå, hur liket i så fall har drivit så långt, även om det frusit in i isen. Sådant har nog hänt, säger skepparen, men det är lång väg mellan Ule älv och Viggan. Kanske de hade försökt att ta sig hem efter östra vallen i stället för genom inlandet och förlist mycket närmare Gräsö?

Skepparen väcker alla tidigt. Han har på känn, att vinden vrider mot väster. Men det visar sig vara fel. Framåt middagstid går den mera på syd. Med tanke på den farliga västsidan av Gräsö- och Viggalanden, som ligger omedelbart framför dem, beslutar han i samråd med Thomas och gillesbrodern att avvakta. På kvällen blir det dessvärre nästan vindstilla. Inget att göra!

Nästa dag är vinden svag, men tycks komma rakt från söder. De just förbiilande båtarna i Grepen får plötsligt ett sjå att nå in i Kullbåda-hålet. Detta förefaller att vara ett lämpligt tillfälle att bege sig ut från Långviken. Alla samlas och får även hjälp av några Gräsöbor att ro och varpa ut skeppet till mynningen mot Grepen. Det lovar att bli en ganska solig dag. Endast lätta dyningar möter skutan ute i Grepen där vinden snart fyller seglet och Gräsölandet följs nordpå. Vid halva landet sätter Gräsöfolket sin lilla båt i sjön och ror i land.

Färden fortsätts i något mera nordvästlig riktning, detta för att man i tid skall få syn på Sidländet i Huldanäs´ nordostligaste horn. Där är farliga undervattensklippor eller block. Det gäller bara att man i tid får syn på det låga landet. Men i så klart väder som detta bör det vara möjligt. Strax efter middagstid syns den röda hällen vid hornet och man stävar dikt norrut någon veckusjö (ca 8,3 km) till havs. Hade nu vinden gått mera på sydväst skulle skepparen ha sökt sig in till Gästrike- och Hälsingelanden för att inte blåsa över till Finland – som han fortfarande lite skämtsamt uttrycker sig. Men vinden håller sig stadigt på syd. Han beslutar sig därför att stäva på direkt ute till havs med den västra kusten bara som en blåning i babords synfält.

Det sydliga landet i väst från Sidlände men lika lågt, är nu Gårdskärens näs. Det syns på havsvattnets färg, att det blandas med den väldiga Dalälvens bruna vårflod i söder. Här ligger man ändå så långt ute till sjöss, att de farliga sandbankarna i utloppet, som vandrar olika vägar varje år, inte behöver oroa. Man anar Utvardnäset och Eskan i ett svagt dis och strax därefter Iggan rakt i väster. Innanför dessa öar går den gamla farleden som ibland kan bli aktuell vid återfärder från inre Botten. I sunden finns goda hamnar, särskilt på sydsidan. Vid pilgrimsfärder med mindre skjutsbåtar efter kusten far man alltid denna väg. Det gäller såväl Sankt Staffan i Norrala som S:t Olof i Nidaros. På flera öar och skär står stora träkors vigda åt dessa helgon och åt jungfrun Maria. Vill man späka sig på resan för den korsfästes skull får man ro hela vägen!

En torneskuta, anmärker Thomas, på väg till Saxland eller Reval gör klokt i att särskilt undvika trakten kring Hambrungi, där kungens skepp kan ligga på lur och vilja undersöka lasten. Man kan också sätta någon ombord för att följa med till Stockholm eller Åbo. Ingen från Botten, inte bara tornebor, får fara direkt på utlandet utan att först ge sin tolag till Stockholms slott. Det händer därför att nordskutor väljer östvallen, där det finns mindre övervakning till sjöss.

Om skepparen inte tar alltför miste är det få från inre Botten som följer föreskrifterna. Möjligen Lulefolket och en del andra på västvallen söderut. Kanske också Mustsorfolket från östra sidan. Men de övriga tycker nog, liksom hälsingar och ångermän, att det är alltför dyr väg till Stockholm. Då kan man lika gärna idka byteshandel i Älvkarleby eller på bondemarknader i norra Upplanden. Detta hellre än att riskera något. Antingen blir man skinnad i Stockholm, eller också blir man visiterad på färden tillbaka från de tyska städerna med klingande välska silvermynt i den svårdolda lasten. Men hälsingarna är sedan gammalt inriktade på kortare vägar. Det syns på deras båtar som mestadels är små och föga lämpade för storsjön.

Ofta kommer numera också främmande fartyg hela vägen upp till inre Botten med samma varor som de själva har med sig i lasten. Ett större skepp, som ser ut att vara en kogg, passeras strax utanför ett näs. Skutan rullar och ligger lågt i vattnet och är säkert tungt lastad, såvida den inte har gått läck i de tidigare stormvindarna. En nackdel med koggskeppen är just deras benägenhet att läcka i botten. Kanterna mot sidan lär vara svag. Men man får in många gånger mera last än i en vanlig farkost av samma längd. Och pumpa och ösa får man göra ändå, det skall helgonen veta!

Detta näs anser skepparen vara Gasholmarna eller möjligen Kungsön. Här ligger några av de bästa rasthamnarna utefter det västra landet. Men de ligger en bit in mot land, och i det rådande vädret finns inte behov av dem.

Det blir kväll, men fortfarande är luften klar. Vinden backar plötsligt i seglet. Skepparen har hittills satt allt på ett kort för att nå så långt som möjligt, helst till Helgöns södra udde. Men stöten är inte tillfällig. Vinden slår nu helt om och det börjar blåsa ordentligt från norr. Skepparen lägger då om rodret och styr in mot kusten.

Möjlig natthamn kan till exempel bli sundet innanför Kungsön eller Västerhamnen på Kungsö kalv. Det beror på var man kan hamna. Det låga landet rakt i sydväst visar sig vara Kungsön. Broder Benedictus känner väl igen sig. Här har han predikat i Korsets hamn. Skutan glider in i lä bakom Kalven och får ros in mot landet för att ankra bakom en skogbevuxen udde. Detta är Österhamnen, enligt mäster Thomas. På den andra sidan ön ligger Västerhamnen.

Längst in i viken ligger fyra större fiskebåtar uppdragna på stranden och en eld flammar. Det är fiskare från Skog och Granö skärgård som torkar skötar. Men en liten saltsäck gör skutfolket snabba affärer med fiskarna och får nyfångad sik och något strömming, som strax grillas till kvällsvard. Stämningen är nyfiken och gemytlig. Ungdomarna finner varandra raskt. I den tilltagande blåsten följs man åt till Västerhamnen, där flera skepp tidigare har observerats gå in. Kanske de ligger kvar? Ett av dem är nog ett garpaskepp, enligt Skogborna, troligen från Reval. Ute i bassängen ligger mycket riktigt ett större fartyg med kastell både i för och akter. Men sjömännen har inte gått i land och ingen tycks lystra på anrop ombord.

Dock tycker man mot den ljusa kvällshimlen sig se en person med järnhätta stående på akterkastellet. Det andra, mindre, skeppet ligger ända ute vid udden och är också mörkt och tyst. Skogborna tror att det är en gotlänning, möjligen också tysk. Besvikna över den uteblivna kontakten drar man sig med möda tillbaka en annan väg genom den snåriga och sumpiga granskogen till andra sidan ön.

Garpaskeppen gör nog bäst i att undvika den södra hamnen i Hälsingland, anmärker någon. Där eller i närheten ligger flera konungens skepp. Den rika bygden härinne heter Alir. Dess snäckor är beredda att segla till Stockholm med skatt och tolag. Det kan hända att de sedan fortsätter till Österlandet. Är det krig? Ingen vet säkert. I öster ligger dock kung Magnus med en skeppshär.

Den norra farleden till Alir är spärrad i krigstid. Det händer, att man även drar en stockked över sundet in till marknadsplatsen i Norra Alir. Härinne i land finns även en marknad som kan verka lockande, men den anordnas först under högsommaren, vid Olsmäss. Thomas vet att den tidigare förlades till Olofsvik i norr, med namn efter denna marknad. Annars kan man redan nu möta fiskare i Svartsundet innanför Skatön eller i Korsets hamn på Stålnäs udde. Där finns alltid avsättning för salt mot fisk. Men det gör man i så fall med fördel under återfärden.

På morgonen blir tidig purrning. Vinden har nu gått över på syd och det är dags att fortsätta färden norrut. Man arbetar sig ut med åror och draghjälp från fiskebåtarna från Skog. Skepparen vill komma ut åt havssidan. Flera farliga grund är hinder på insidan. Utfärden runt uddarna går lyckligt, fartyget vänder och stävar mot Helgön som snart växer fram rakt i norr. Denna mörka ös egentliga namn får inte nämnas till sjöss, men alla känner det. Skutfolket korsar sig alla under förbifarten på insidan och åkallar den heliga jungfrun. Hälsingarnas far och fiskevatten är hennes visthusbod. På nordsidan av ön står ett stort kors till hennes ära.

Här finns ganska mycket folk och fiskare i skären. Även Herr Torfast, prästen, är ute med sina strömmingsskötar. Man brukar nästan alltid träffa sjöfolk på väg längs kusten. S:t Olofs hamn och S:t Clemens´ hamn med den viktiga Modermagen ligger nu dikt norrut. Ibland går det att få ledsagare här för färden söderöver. Men predikandets hamnar är främst de båda som kallas Guds hamn längre in i skärgården. Här har broder Benedictus varit två somrar.

Skepparen tar sikte på ökedjan men beslutar sig i stället snart för att söka natthamn längre norrut. Vinden är stadig, om än inte stark, också ute i det öppna gattet. Mot kvällen blir vädret något disigt.

Broder Benedictus berättar, att den inre farleden här löper alldeles längs stranden. Den används bara av roddfartyg och av kungens snäckor. Härinne ligger det största kungsskeppet i Bottenlanden. Det är Sundeds, det vill säga Enangers- och Njutangers-männens gemensamma snäcka. Den har stundom brukats som ledarskepp för hela bottnaflottan i österled. Vid flera tillfällen har dess manskap jagat skräcken i ryssar och kareler. Fastän en gång en prydnad för sin bygd, är den den nu ganska gammal och gisten. Men ännu lär man kunna rusta skepp i Hälsingland för att följa kung Magnus. En ny snäcka byggs för tillfället i Njutanger. En annan ligger beredd vid stentornen i Rogstad. Dit löper kungsåra både väster om Arnön och norr om Bergön. Liksom i Alir spärras här tillfarten i krigstid.

Rakt i norr ligger nu Arnöns väldiga skogsland, ett av Bottnens bästa landmärken. Här finns flera goda hamnar på sydsidan. Hölvik är den förnämsta. På insidan ligger också en hamn, Arnösund. Men dit går det bara att dra småbåtar från detta hållet. Från nordsidan är det bara att segla in för nordan eller ostan. Men sedan sitter man fast där, om vinden är stadig. Hålet är rätt trångt att vända i. Det är inte vår skeppares idealiska rasthamn.

Istället föredrar han uppankring i Koggsundet, som är sundet mellan den stora Arnön och den lilla låga Bålsön. På den sistnämnda tänder man ibland signaleld för sjöfarten. Det är ett ganska öppet sund om det blåser upp. Att ankra i lä av Bålsön innebär otur enligt gammal tro. Därför tas seglet ned på andra sidan, vid det lilla skäret Koggören.

Ankaret går, och småbåtarna äntras. Två man lämnas att pumpa, medan de övriga landstiger på sandstranden. Här ligger flera fiskebåtar med folk från Tuna och Rogstad. Munkarna byter något salt mot fisk. En del kläde skiftar också ägare mot hudar och smör. Broder Benedictus håller en kort predikan. Denna gång undervisar han också om fiske med fasta näthus, så kallade ryssjor eller håmmor. Denna konst har Varnhems kloster länge utövat i sjön Vänern.

Den förmånliga vinden varar ännu på morgonen och färden går vidare förbi Bergöns fiskehamn. Här innanför, i kungsådran, samlar kungens skepp räntan från inre Botten, mest i varor, men även i mynt. Den förs vanligen härifrån vidare till Hambrungi men även direkt till Stockholms slott. De två stentornen i Rogstad som nämnts tjänar till uppsamling.

Skutan löper före middagstid in i sundet mellan Jättundals holmar för att reparera en pump. Det gäller att skåla ur en ny alstock, vilket inte låter sig göra i dyningarna. På platsen är en god hamn i den yttre farleden. Också här ägnar sig fiskarna ofta åt byteshandel med rastande köpskepp. Men ibland kommer fiskarna själva från Mälarstäderna och Uppsala, och de är då mera kräsna. Det finns åtskilliga utanvässare bland fiskarna längs hela denna storhälsingska kust. Hälsingebönderna handlar direkt på sydsidan av Storgattet, i Uppland och många har egna storbåtar.

Vid Jättundals holmar möter man två snabblöpande små skutor från Kalix i inre Botten. De är lastade med tjära, hornlim, renskinn och skor av renskinn. Några bällingskor byter ägare medan rå och segel vilar. De kan rapportera, att inga kareler ännu synts till i norr. Däremot finns flera nordmän redan på plats hos birkarlarna vid kusten. De har farit ned på det sista snöföret med bland annat torkad berenfisk och kram samt något kläde från Flandern. Köpmannen svär åt det sista. Han har rätt mycket kläde denna gång. Å andra sidan finns flera färger att välja mellan. Och öl och vin är mäktig övertalning, så att säga dubbelverkande medel. Inte behöver han ta det så allvarligt.

I Norge finns nu pesten, säger Kalixborna, och den är så allvarlig att de längst upp i norr inte fått ett enda besök från Bergen i år. Sjömännen som just sätter in sin nya pumpstock, korsar sig. Munkarna avbryter med att åberopa makten i mirakel. Särskilt talar de om den heliga kvinnan Birgitta. Hon ger råd åt denna världens store. Hennes vän, hans nåd biskop Hemming av Åbo, är bekant för flera av skutfolket. Nu är många tillsammans med henne på väg till den eviga staden Rom jubelåret till ära.

Innanför Jättundals sund ligger ytterligare en fin hamn för socknen som kallas Jättundals hamn. Den besöks vanligen bara på nedfärden från Botten, om man behöver en natthamn här. I den hamnen har också skepparen legat en gång. Då seglade självaste ärkebiskopen i Uppsala, hans nåd Hemming Nilsson, förbi för ett kort besök. Han skall ha haft den kunglige styromannen, herr Johan Langer av Norrala, vid rodret. Många fiskare från söderstäderna och från Roslagen brukar samlas här innan de sprider ut sig på kustens små fiskelägen.

Färden fortsätter nu norrut. Vinden är stadig ännu på eftermiddagen, men det mörknar i skyn. Kusten går här i stort sett dikt norrut och det finns nästan inga farliga grund ute i sjön. Alla öar och skär, och det finns inte många av dem, syns tydligt för alla seglare. Just när Haddhamnen passeras blir vinden ostadig. Den lägger om på sydväst. Snart blåser det upp och börjar störtregna. Sikten försämras stadigt och skepparen överväger, med Bremön ännu i sikte, att finna lä på babords sida, längs den västra stranden.

Här ligger Den Heliga Jungfruns hamn, stormhamnen, där Maria själv sägs vaka över fromma fiskare och sjömän. Enda bekymret är där, att utloppet är svårt att komma ut ur när det blåser sydost. Inloppet är utmärkt av två stora träkors men landet är lågt och de syns dåligt mot skog och snår. Alla plirar i det strilande regnet, när Benedictus plötsligt ser två mindre skjutsbåtar försvinna bakom en skogig udde. Där står ett av korsen!

Skjutsbåtarna är på väg norrut. Litet innanför Jungfruns hamn löper nämligen en inre farled som dock är ganska lång och besvärlig. Här kan man ta sig in mot Njurunda och Selangers S:t Olofs hamn genom ett sund innanför Björkön. Sundet är ganska smalt och dessutom nödvändigt att ro hela vägen i alla vindar. Det vrider helt tvärt mot öster på ett ställe. På så vis undviker man det öppna Bremögattet. Både munkar och kungsmän tar denna väg på mindre ärenden. Vill man fortsätta direkt mot norr i djupt vatten är det bättra att ankra mitt på Bremön eller i Kalvsundet i söder.

Med nöd och näppe klarar man sig in i passagen, men därinne är allt lugnt. Skeppet tågas och stakas in sista biten med nedsänkt rå. Det är helt tomt i den lilla skogslagunen, utom en eller annan mås. En skogsfågel skvätter upp tungt ur snåren. Man kan tro sig vara i en insjö. Längst in finns en fattigbössa uppsatt för att samla allmosor från tacksamma sjöfarare som undkommit elementens raseri. Man får nu ligga inblåst en kulen natt med duggregn och försöka torka kläder och segel vid elden, där vakt hålles i omgångar hela tiden. Det är inte bara det, att den mörka skogen verkar hotfull, men alla fryser och känner sig obehagliga till mods.

Med viss lättnad kan man lämna Jungfruns hamn i medvind nästa dag. Vid middagstid är man ute i Bremösundet och det är god bör. Snart porlar stäven förbi Alnöfjärden och mot Åstöns långa näs. Seglet spänns och stramar över fållarna. Det susar i tackel och tåg och knarrar i skeppsvirket. Där passeras Skarpudden, också den med en god stormhamn. Snart löper skutan in i Härnösundet vid Korsmässans hamn. Den kan fortsätta obehindrat innanför de stora öarna i vattnen kring Angern, Ångermanviken. Här är landet högt och farvattnen rena, djupa och lugna. Men vinden bär som förut. Ett storslaget landskap breder ut sig i kvällssolen. Det är lätt att orientera sig, fastän kustkonturernas skogar och berg ofta flyter ihop för ögat.

Kungens män i Rogstad eller Mustsor i östra Botten vakar över all handel i det inre området. Det har tidigare förekommit, att dåligt mynt kommit in genom kareler i Torne och hamnat i skatten. Det ledde då till totalt förbud för kareler och ryssar vid marknader i inre Botten. Nu ligger kungsmännen ibland i skären och håller ett öga på leden, antingen vid Karlö på östvallen eller här i Ångermannaland, vid Angerns mynning nära Hemsön eller i Härnö-sundet. Men skutfolket ser inga spår av dem.

Seglatsen fortsätter i jämn takt och sydlig vind till den karga Rotsidan inom Nordungarads stora näs med dess branta klippöar. Skepparens mål är att uppnå den fina hamnen i Ulvösund, där man kan löpa in och ut på flera ställen beroende på vindriktning. Här kan man också i besvärlig vind fara en lång väg inomskärs. Med mindre båtar kan man även förlänga denna inre led till ett draged innanför Skag. Här brukar skjutsleden gå, för krona och för kyrka.

Skepparen har ändå alltid haft en obehaglig känsla inför Ulvön. Kanske är det öns namn som verkar olycksbringande. För honom blir det en lättnad att se, att man kan segla vidare. Den vanliga hamnen i dessa farvatten är annars Svartsundet på Skag. På denna lokal kan man också finna ledsagare för den mera vågsamma färden i den långgrunda västra Botten. Skepparen berättar, att ledsagare också har funnits på en annan plats med ett litet kapell i den inre farleden, någon veckusjö från Skag. Numera har dessa flyttat ut till Svartsundet på sommaren. Mitt för Ulvön beslutar han att istället uppsöka denna hamn.

Kring Skag är utmärkt fiske. Det räcker till även för fiskare söderifrån. Men längre norrut går de inte. Det nya landet som sträcker sig norrut härifrån har enligt sägnen inte varit bebyggt i någon högre grad förrän under de sista två hundra åren. Det finns dock en eller annan gård som har traditioner sedan hednisk tid. Folket är envist och självständigt i sin tilltro till det gamla. En gång dvaldes här lappar och trollkarlar i okvalt bo, och kristfolket korsade sig när de var tvungna att löpa förbi. Även på sjön var lappar och finnfolk farliga att tas med. Att gå iland på den tiden var inte att tänka på, säger mäster Tormod Magni, hellre gick man i kvav i rum sjö. Men han har hört talas om tillfällen när finnar tog bort vinden helt och man fick offra lasten för att köpa sig passage.

Det har blivit molnigt på himlen. Svartsundet uppnås i den sena kvällningens skumrask. Skutfolket övernattar ombord i det inre av bassängen. En österbottnisk skuta ligger lite längre ut mot Haraskäret, annars är det tomt. Inga ledsagare finns heller i fiskarkojorna. De har gått på långstyrning uppefter Botten. En bonde kommer dock och spörjer om deras resmål. Han finner att mäster Thomas är en avlägsen släkting. Thomas får så en karvstock att överlämna till en nordnorsk bonde som är väntad till Torne.

Skepparen är bekant med farleden norröver, men hade helst önskat hjälp av ledsagare. Han hoppas få nu stor nytta av broder Benedictus, som själv nedtecknat delar av denna rutt norröver, med hamnar, avstånd och siktmärken ända in till Uleälvens utlopp vid Karlö. Viktigare är kanske dock att han själv är en länk till försynen.

På morgonen seglar man ut för sydvästlig vind och klart väder. Det är en stor fördel när man för grundens skull inte vill följa kusten längre in. Därinne ligger den stora socknen Grundasund med två viktiga hamnar bredvid varandra, Byviken och Själnön. Det senare är ett sund med fiskeläge. Det ligger båtar synliga ända ute vid Järnäs udde, med nästa stormhamn i Ytterskären efter Skag. Antalet småbåtar tycks tätna allteftersom man kommer norrut. Med utmärkt bör far man förbi det kala fiskeskäret Snödan. Innanför detta finns många farliga vattungar och grund i sjöbrynet. Här syns nu Bondens karaktäristiska klippa om styrbord i den kristallklara luften. Man närmar sig hastigt Umeälvens mynningsområde. Också här gäller det att hålla ut väl från den inre farleden för skjutstrafiken, som delvis går inne i kärgården. I denna ror Ume storsockens bönder kungens eller kyrkans män nord- eller sydpå. Likväl går skutan senare innanför den yttersta ön, som är ganska stor och kallas Holm.

Farvattnet är här ungefär mitt i sundet och det är djupt och rent. På Holm har fiskare, det sägs även kristna lappar, slagit sig ned för gott med sina kreatur. De ledsagar nu åt Östra Bottens öar på den andra sidan. Där är det ännu farligare med grund och stenar än på denna. Det sägs, att fogden i Mustsor och Pinnonäs hjälpt Holmborna första tiden och att ha allt framgent håller ett vakande öga på dem. De skjutsar också hans folk för den välvilja han visat dem.

Efter Holm vidtar nu en kust, som mycket liknar den i norra delen av hälsingarnas land före Bremön. Den är ganska rak, nordlig med en dragning åt öst och utan öar. Skepparen står vid rodret. Eftersom det nu går lätt att segla för den stabila sydvästen håller han sig nu rätt nära land, där det anses vara rent farvatten. Man passerar Ratan, en liten fin hamn under ett skär. Den ligger i Bygda storsocken. Denna berömmer sig av att redan för tre hundra år sedan ha varit kristen, som den nordligaste av alla. Men det kan inte ha funnits mycket folk där på den tiden. Det finns även andra goda hamnar utefter denna kust, men den bästa ligger i norr i Levangers socken.

Löpet är lätt, som i en ränna. Skepparen tar nu chansen att komma in just där. Det är märkbart ljusare än söderut. Strax efter midnatt ser skutfolket de vita korsen vid inloppet till Avan i Levanger. Flera vikar är här goda natthamnar. En brukas av gråmunkarna i Uppsala för höstfisket vid kusten. Det är nu alldeles vindstilla med ordentliga dyningar. Skepparen vill till mässan påföljande söndag. Han vågar dock inte ta sig in i den smala passagen utan hjälp. Därför sover man för ankar några timmar ombord. Folk är i görningen tidigt och man börjar ro in mot kyrkan. Inne i Avan kommer vinden och man kan bitvis segla mot kyrkan. Hittills har ingen riktig gudstjänst kunnat övervaras och man har varit på färd på helgerna. Skepparen vill därför inte missa tillfället. Nu kommer folk från alla håll i båtar. Det ligger redan åtskilliga uppdragna vid bodarna och även två mindre skepp. Ett uppges vara på väg till Torne. Skutfolket vandrar upp på kyrkvallen och till högmässan i Levangers sockenkyrka. Det är tredje söndagen efter Trefaldighet.

Det blir första gången som en del ombord ser lappar. De är här tillsammans med några rödklädda birkarlar. Lapparna har kommit för att saluföra hantverk av renhorn, särskilt bygelväskor och knivhandtag. Levangersborna seglar också med sådant till Stockholm och andra orter. Ett av de uppankrade skeppen är bemannade med Ulfsbybor från Satakunda i Finland. De skall fara på Reval. Efter mässan visar de god gästvänskap och bjuder in skepparen, mäster Thomas och några andra av skutfolket.

Vid en ölkagge kommer de in på det hemska upproret som esterna vid Reval hade anställt för ett halvdussin månvarv sedan. Esterna hade tidigare på ett okristligt sätt tryckts ned av de tyska och danska herrarna. På S:t Jörans dag samlade de sig alla på ett givet tecken och slog ihjäl alla främlingar de kom åt, även kyrkligt folk. Samtidigt sände de bud om hjälp till fria folk som finnar och svenskar. Även Ulfsbyborna hade fått upprop om detta över Åbo. Östmännen visste redan att det var något på gång och sympatierna gick höga. Även skutfolket är bekanta med esternas hårda lott. De är inte stort bättre än trälar under garparna och deras stålklädda band. En gång hade de som fria hedningar varit ändå uppe vid Levanger. Esthavet vid Stockholm – nu kallat Trälhavet – vittnar fortfarande om deras rövarfärder i söder.

Men kungen och fogdarna i Sverige hade varit tveksamma till att stödja upproriska hedningar. Kungen hade väl även statsskäl att tveka. Ändå samlades en undsättningshär. Tyvärr var tyskarna snabbare. De järnklädda ordensherrarnas hämnd hade varit fruktansvärd. Alldeles under Revals murar hade legat tiotusen döda. Stadsbor gick ut och spottade på liken. Sedan dess hade området runt Reval och ön Ösel legat öde. Den lilla svenska expeditionen från Viborg i två koggar hade fått dra sig tillbaka med svansen mellan benen. De vilda ryssarna kom också för sent och blev slagna av garparna i Virland. Litauerna, som fortfarande var hedningar, hade härjat ända fram mot ordens huvudfäste i Riga. Men allt utan resultat.

Klosterbröder har delade åsikter i denna sak, anmärker broder Benedictus. Esterna hade mördat och skändat både munkar och nunnor. Man såg ju att både avfällingar och hedningar stödde dem. De måste därför näpsas. Men det som hände var värre än nödvändigt. Några bottningar ger uttryck för tanken att svenskar och finnar gör rätt i att vara vaksamma mot herrar av alla slag. Samma sak kan hända dem som en del danska bönder och som allra värst hos ester och liver, de som redan är trälar.

En birkarl tillägger att kungen just nu färdas i Estland och Finland. Han har hälsingar och annat sjöfolk och fiskare med sig. De skall sätta sig ned vid kusten och på öarna för att vakta på sjöfarten. Den har länge varit osäker i dessa farvatten. Svenskarna i Estland har hälsingsk rätt som här och de kan inte förslavas. Händer det något kan de förresten ta sina båtar och fara tillbaka.

Men även andra faror än maktens män lurar på fattiga bönder. Levangerbor bär på nyheter om den stora pesten som just börjat i Norge. Man korsar sig livligt. Köpmannen mäster Thomas förklarar, att även skutfolket hört om detta. Men man skall inte ta ut skräcken i förskott. Denna pest är säkert inte värre än missväxt och hungersnöd i allmänhet. Gud skydde sitt folk! Med fisk från inre Botten klarar man sig gott också på vintern, bara man får det livsviktiga saltet. Levangerborna har redan fått nog för i år. Och sjövindarna blåser säkert bort de onda pestvindarna om än de skulle ta sig in i Botten.

Det brådskar nu att komma vidare. Tecknen för handeln är goda, fastän det visar sig att bottningarna tycks ha fått sitt salt. Färden fortsätter så efter två nätter i Levangers Ava. Men man kommer iväg sent efter att ha rott ut till mynningen. Härute pågår fisket som bäst. Vid klippan Bjuröklubb och småvikarna runtom är det alldeles svart av folk och båtar. På torkställningarna hänger fisk och röken virvlar ur många små toppiga rökkåtor. Köpmannen berättar om detta fruktade ställe ute i havet, där många fartyg gått under. I den inre småsjöfarten tog man sig därför för några mansåldrar sedan fram efter en gammal farled inne i land. Den började i Avan, ungefär vid kyrkan, där man just varit. Köpmannen har dock inte hört talas om någon färd där på senare tid. I stället svedjas det där i inlandet och tas upp nya åkerlyckor av landbor under gråmunkeklostret i Söderköping. En av lekbröderna där, är bland skutfolket, broder Petrus Gustavi från Tjust i norra Småland. Han lämnas nu vid insidan av klippan för att bege sig inåt landet för att övervaka deras odlingar och ge råd om odlingar och fiske.

Norr om Bjuröklubb utbreder sig en skärgård med låga öar, där kända män nog kan segla, men skepparen tar det säkra för det osäkra. Han har ju fortfarande ingen ledsagare. Skutan passerar därför kusten på ett avstånd av något mera än en veckusjö. Också här pågår något fiske och detsamma gäller omsider Bureälvens och Skellefteälvens utlopp. Här inne ligger den stora socknen Skellefta. På en udde norr om Skellefte har vakthållning tidigare hållits mot öster, mot kareler och ryssar. För inte så länge sedan har Novgorod fortfarande haft beväpnat folk häruppe. Men folket har alltid varit svenskt och i viss mån finskt. De senare var få och hade föga understöd söderifrån. Längre norrut är det nu blandat finskt och svenskt, men något mera finnar, och även några karelska handelsbönder. Men farvattnen är helt trygga och befares från tid till annan av kungens och kyrkans folk.

Det är god sydlig bör. Färden avslutas denna dag först vid Romelsön, som just nu är öde. Där ligger man förankrad i ett sund. Skutfolket säljer något salt till fiskare från en gård i landet innanför. Det märks att våren inte ens nu har kommit lika långt som i söder. Björkarna har slagit ut, men älvarna har inte kommit i sin stora flod. Fisket är gott på vårströmming och sik, med någon lax, men det väntas mera.

Strax efter middag påföljande dag möter man kraftig och kall motvind. Av denna anledning är skepparen tvungen att löpa in i ett brett och mycket väl skyddat sund vid Buskön. Ön ligger norr om bygden i Bredobyske. Sundet mot fasta land är en känd nödhamn. Där kan man ligga i nästan spegelblankt vatten, medan den blåser upp våldsamt på havet utanför.

Ankaret går innanför den norra stranden och vinden syns bara som ilningar på vattenytan utåt ön. Det finns inga båtar i närheten. Skutfolket sover drömlöst och ostört i land. Den nordliga stormen blir inte långvarig. Den bedarrar nästa dag. Skepparen som är otålig låter ro ut skeppet redan när vädret står och väger. Men det går långsamt. Efter en bra stund har man nått så långt ut i hamnbassängen att man kan invänta en vindkantring, som bör komma från söder. Det slår inte heller fel, varefter seglet hissas och skutan sticker ut över mynningsviken till Pite älv. Det är den första av de riktigt stora älvarna i den allra innersta Botten. Härinne finns visserligen i land både marknad och kyrka. Skepparen vill nu så snart som möjligt nå fram till Torne innan marknaden skall börja. Han styr därför in mot kustens inre skärgård.

Här går huvudfarleden mellan fastlandet och öarna. Först kommer Trundön, sedan Alnäset med Alhamnen, till slut Lule älvs utlopp. Här är vattnet färgat brunt. Överallt är fiskare ute och kan erbjuda färsk lax. Landet är som en enda stor övärld med sund, vikar och gott om båtar. Stora öppna ytor ligger på de inre holmarna och rökar stiger från nybyggda gyllene timmerstugor och pörten. Nästan allt kustfolk från Lule som man träffar senare har redan varit i Stockholm med storbåtar, en del som vinterliggare. Några större behov finns inte att fylla.

Norr om Lulebygden blir kusten nästan rakt västöstlig och den rätta leden går mellan stora öar och näs. Björkön och Brändön passeras först om babord och på utsidan. Därefter går man innanför Bergön i Siksundet och Storön i Kompanasund. Det senare sundet är besvärligt och måste bitvis stakas igenom. Man vinner dock på en rakare väg som denna, och därtill en som går innanför de förrädiska bankarna och ytterskären. Sundets kanal har av denna orsak delvis grävts ut av birkarlarnas lag, kompani eller gille, säger broder Benedictus. På flera ställen möter man fartyg på väg ut med rödklädda birkarlar och deras folk ombord.

Man slår följe med en annan skuta från Lula, rastar ett slag vid hamnen under korset innanför Sjuskäret, på finska kallat Seitsenkari. Här talar de flesta fiskare finska. Skutan seglar in i hamnen i Torne strax före midnatt. Det är fortfarande helt ljust och folk rör sig på stranden. Marknaden med de många bodarna ligger på en holme, kallad Björkö, utanför älvmynningen. Det är ännu stark ström på stället. Därför gäller det att inte bara ankra upp skutan i stäven utan även att göra henne fast med två kraftiga landtåg. Tält slås upp under vadmalsseglet på stranden. Myggen surrar kring björkarna, medan dödströtta resande lägger sig till vila. Thomas träffar under vatten sin gästvän birkarlen Sune och kan dela ut beckolja mot myggplågan som gåva från honom. Två vaxljus tänds för lyckosam färd av munkarna i det lilla öppna träkapellet.

Vid marknaden samlas efter hand en salig blandning av stockholmare, ålänningar, ryssar, österbottningar, hälsingar, gutar, tyskar, kareler, nordmän, borgare från Raumo, Ulfsby och Åbo och till och med ett litet köpmannalag på ett skepp från Västra Aros i Mälaren. Alla har sina mest färgrika kläder och ger alltmera marknaden karaktär av fest.

Resan hem

Efter två veckor i Torne är skeppets last i stort sett utbytt. Sällskapsliv, berättelser, skvaller och annat som hör till handel, superi, beskyllningar och små slagsmål, dop av hedningar och predikan (bland andra har broder Benedictus medverkat) har avlöst varandra. Fogden från Mustsor har varit där och hållit ordning. Hans män har också varit aktiva i kommersen för kronans och för hans egen räkning. Det är dags att ge sig iväg. Tre passagerare bland skutfolket stannar i Torne, medan några nya har gått ombord.

Det är mycket tidigt när man startar färden söderöver. Denna gång är vinden på nordost eller nordnordost, men varmare än förut. Det går undan mycket snabbt, tycks det, och skärgården passera nu på utsida, medan landet hålls nätt och jämnt inom synhåll. En av de nya medlemmarna av skutfolket känner väl de farliga sandbankarna ute till havs. Skepparen lyder hans råd och tar en rutt innanför dem.

Lula och Pita skärgårdar är raskt överståndna. Man ser redan kusten bli tom på öar. Där finns bara halvöar och näs som förtoningar. Havet är nu färgat av älvvatten långt ute till havs, särskilt vid Pita och Skellefta. Även Lapphamnen på Vånön passeras. Där är en hamn lämpad för sydgående men den är oftast tom. Man vill gärna träffa folk. Efter en av de längsta dagsresor skepparen har hört talas om blir det faktiskt möjligt att ankra upp kring midnatt i skydd av Bjuröklubbs klippa. Skutfolket får med igenkännandets glädje syn på broder Petrus i grannbåten. Han sitter i en mindre grupp fiskare och får berättat för sig hur själfisket går till runt klippan på höstarna. Det ser också ut som om han trivs och redan väl kommit Levangersfolket till lags.

Tidigt nästa morgon varpar man sig runt klippan och tar ut en riktning i sydväst. Vinden har slackat något, men den är ännu stadig. Färden går också nu långt ut och ger inga problem. Natthamn kan nu tas så långt ned som vid Järnäs udde. Skeppare är visserligen belåten, men vågar ännu inte ta ut något i förskott. Färden fortsätts följande morgon något senare än vanligt, men den nordliga vinden är ännu ihållande och vädret gott. Tornebon förordar Härnösundet som nästa etappmål. När man nått dit är det fortfarande solnedgång och skepparen styr därför en bit vidare. Därför hamnar man i den fina hamnen Barkviken innanför Hägdangers Skarpudden. Där kan man ligga alldeles i inloppet och vara beredd närhelst vinden tar i nästa morgon. Då regnar det först kraftigt och seglen blir tunga och svårhanterliga vid utfarten. Vädret blir under förmiddagen allt bättre och seglen torkar upp. Vinden har vridit något på öst. Vid middagstid går seglingen mest på rutin och sjöfolket sover uttråkade på däck.

Nu blir det också riktigt varmt. På kvällen dundrar säsongens första åska. Efter att ha rundat Arnön sätter skepparen kurs på Agö udde. Därefter glider han runt hornet på ön. Efter en liten sträcka kommer skutan in mot Modermagen eller Storhamnen. Här ror man fartyget en bit i den del som kallas S:t Clemens hamn. Längst in vid det nyuppsatta korset och fattigbössan ligger ett litet gutniskt skepp. Den ägs av tre gråhåriga äldre handelsmän som man redan träffat i Torne. Det är vänligt folk, som nu ror ut till skutan i lillbåten. De har mycket att berätta om Ryssland, där de ofta varit i gamla tider. Kvällen förflyter i angenämt samspråk vid en kanna vin, som mirakulöst nog blivit över från Torne. Före midnatt uppsöks de av en ung Enångersbonde som söker båtlägenhet till Stockholm. Han är släkt med mäster Tormod och får den sista platsen vid hamnåran.

Skepparen säger sig senare ha blivit mycket förvånad över att segelvädret också nästa dag är så gott. Det borde rimligen ha varat som mest i fyra dygn. Detta är visserligen god tur, men det stämmer inte. Helgonen är antingen särskilt gynnsamma eller också är det tvärtom. Skepparen har en kuslig känsla av att det är det senare om gäller. Men man bromsar inte en segelskuta. Trots att man inte kommer iväg så tidigt på morgonen är man i följe med gutarna vid middagstid förbi den södra hamnen i Hälsingland och siktar Helgön. Här lämnar gutarna sällskapet. Det märks att de har en mycket snabbare farkost. Hittills har de hållit igen något, men är nu otåliga att få fortsätta i sin egen takt. Vinden är svag nordost, men för ändå skeppet stadigt vidare. Utanför Helgön får man en kraftig grundkänning, dock utan att gå läck. Broder Benedictus skyndar sig att anteckna denna nya fara i sin gamla ledbeskrivning. Eller var det kanske en valfisk?

Nu gäller det att besluta sig om man skall våga det stora klivet rakt in i Grepen. Skepparen tar chansen och si, redan vid solnedgången är man tryggt innanför den yttersta delen av Örskäret och Viggan till babord. Det blir denna kväll ett kärt återseende i Långviken, dit man styr in för att övernatta på land. Två av de Gräsöbor man tidigare träffat är åter där. Lite handel blir det också tillfälle till, trots tröttheten. Mest gäller det de två skeppsbesättningarna, en från Strängnäs och ytterligare en från Gotland. Båda har varit över på finska sidan och är på väg hem igen. Här dricks det sista vinet och gutarna består med välskt öl.

Det goda vädret håller i sig påföljande dag och vinden har blivit starkare på nordost. Den är dock inte lika varm som förut. Det är som om den ville att skutfolket så snart som möjligt skulle nå fram till Stockholm.

Vårt skepp är framme vid utgångspunkten för resan. Redan vid midnatt kan vi ankra upp vid de små Fjärdholmarna inne vid redden mittemot holmen Lilla Sverige, detta efter den snabbaste resa skepparen känner till. På sex dygn har vi förflyttat sig hela den väldiga sträckan från Torneälvens mynning till Stockholms stad, medan uppresan har tagit mer än det dubbla, hela femton dygn, det vill säga drygt två veckor. Men det är mera normalt. Sammanlagt har vi varit borta i en dryg månad. Flera är nu angelägna att göra sina tacksägelser i S:t Nikolaus, Storkyrkan. Man vet ännu inte vad som väntar inne i staden. Den verkar ännu en bit fram på morgonen märkligt öde. Gillesbroder Thomas har feber och kräks över relingen. Otur, säger skepparen. Efter en sådan färd. Och nu när han är hemma och har fullt skepp...

Christer Westerdahl, 1998

Kommentar

Rekonstruktionen grundar sig på materialet och resonemangen i Norrlandsleden I-II. Titeln har jag travesterat på Harald Wideens Pesten och sydvästen, i Gotländska studier tillägnade Richard Steffen/ Gotländskt Arkiv 1942. Det är intressant att minnas en senare resenärs snabba färd samma väg, nämligen Jean Francois Regnard år 1681: "Il est assez difficile de croire qu´on ait put faire un aussi long chemin que celui que nous fimes en quatre jours de tem(p)s" (Regnard 1731 Tom I: 97). Hamnarna från Nyströms segelbeskrivning diskuteras i Bottnisk Kontakt VIII (Piteå). Här finns också beskrivningen i facsimile samt en annan reserapport från 1779 från Umeå till Stockholm.

Tyvärr har broder Benedictus latinska ledbeskrivning för Navigatio maris Bothnici ej kunnat återfinnas. Sannolikt gick den sitt slutgiltiga öde till mötes när Gustav Vasas välska knektar sköt bort den svenska medeltiden som förladdningar i sina eldvapen.

Det finns en rad frågor att diskutera enligt principen: är det troligt att..... Som exempel kan nämnas kronans organisation för transporter, den antagna skjutshållet i den inre farleden, om tiden stämmer för pestens frammarsch, uppehållet vid Avafjärden och behovet av en högmässa i en kyrka, innerfarledernas användning, typen av och ämnena för refererad konversation, etc. Mycket är f.ö. extrapolerat från senare tid. Visserligen kan i princip alla detaljer diskuteras, men det finns alltid en viss bakgrund att söka i källmaterial av historisk art.

Det sägs inte mycket om fartygets storlek, om antalet passagerare är realistiskt, eller om det är nog litet att ros (eller varpas med lillbåten) och möjligen även dras/ stakas. Jag har tänkt på en klinkad nordisk farkost med råsegel på en mast med relativt lågt fribord, men halvdäckat, i likhet med Kalmar I, möjligen något större.

En del namnen är påhittade, t ex. S:t Clemens hamn (på Agöns Storhamn). Kyrkesviken i Grundsunda är inte nämnd inte heller naturlokalerna med namn på S:t Olof- i innerfarleden. Namnen är i övrigt litet inkonsekvent transkriberade med antingen modern (Björkö) eller medeltida form (Huldanäs)

Uppresans hamnar

1. Fiskaretorget, Stockholm.
2. Furusund/ Köpmanholm.
3. Björkö.
4. Långviken, Gräsö.
5. Österhamnen på Kusö kalv.
6. Kuggören. (Jättholmarna).
7. Jungfruhamn, Njurunda.
8. Skags hamn.
9. Lövånger, Avafjärden. (Bjuröklubb).
10. Romelsösundet.
11. Buskösundet. (Seskarö)
12. Torneå (Björkön).

Nedresans hamnar

1. Torneå.
2. Bjuröklubb.
3. Järnäs udde.
4. Barsviken/ Skarpudden.
5. Modermagen/ Agö Storhamn.
6. Långviken, Gräsö.
7. Fjärdholmarna (Fjäderholmarna, Stockholm).