Egypten 2003

På morgonen hade jag svårt att komma till flyget. Pendeltåget fick strömavbrott mitt mellan två stationer, och det skulle dröja länge enligt tågföraren. Jag lyckades få upp en dörr och skyndade mig längs rälsen till Sollentuna station, i 10 minusgrader, fick tag på en taxi till Arlanda och hann precis. Efter detta lilla äventyr gick allt bra.

Det blir första gången i Egypten och jag är uppspelt som ett barn. Efter några timmar i luften säger kapten i högtalaren: "Tittar ni ner till höger så ser ni pyramiderna i Ghiza". Det stämde! Vi flög över Kairo och de mest berömda pyramiderna och sfinxen gick lätt att känna igen från en mils höjd och molnfri himmel. Det var en bra start. Jag reste ju ensam, men fick snabbt sällskap. Min stolsgranne råkar vara en grabb med liknande planer, så vi slår följe för de följande dagarna.

Vi landar i 26 graders värme. Det kom att visa sig senare att detta blev veckans varmaste dag, resten av veckan blev det småmulet och omkring 20 grader. Skönt reseväder alltså. Vi tar taxi till stadsdelen Ad-Dahar i norra Hurghada.

Det märks att Egyptens turistnäring är i kris. Dels efter attentatet 1997, dels på grund av rädslan för Irak-krig. Nästan inga amerikaner vågar sig till landet och det är ganska glest med turister på Hurghadas gator. För oss innebär detta en kundernas marknad med låga priser.

Pengar och kommunikationer är inga problem. Det finns gott om internet-caféer och bankomater kopplade till Visa-kort.

Vi tar in på ett dubbelrum för 25 LE (egyptiska pund) och nästa dag hittar vi en bra dykshop i Ad-Dahar, den gamla stan, där de billiga småhotellen finns. Och så provar vi att dricka gott rött karkade-te, dvs malvate, gjort på hibiskus-blomman. Man dricker det alltid sötat med socker.

Heldag dykning med Prince Diving Centre, vi får 2 dyk med hyra av all utrustning och mat ombord för 35 USD. Det är ett mycket bra pris, hälften av vad vissa tar för precis samma sak, via de stora turisthotellen. Vi fick lika bra dykning, för det visade sig att vår båt stannade vis samma rev som de dyrare firmorna.

Utfärden går till olika korallrev i omgivningarna. Under en dagsutfärd finns omkring 10 dykare ombord. En divemaster tar med ca 2-3 dykare ner på revet. Om Jesper och jag ville hade vi kunnat dyka för oss själva, men det var bra med en divemaster som ser ovanliga fiskar och pekar ut för oss, tex den lustiga krokodilfisken.

På korallrevet ser vi många akvariefiskar, men inga sköldpaddor eller hajar. Jag fotograferar rulle efter rulle med min undervattenskamera. Jag plåtar både fiskar och de andra dykarna som var på samma utfärd.

Säg hej till fotografen!

Alla dyker med 200 bars 12-liters enkelflaskor. Max 20 meters djup, oftast 10-15 m, så luften räcker i 40-50 minuter. Vattentempen är ca 20 grader så vi använder hel våtdräkt. För dem som inte har dykcert arrangeras prova på-dyk, där vår divemaster gör en kort genomgång ombord och sedan dyker med en person på 4-5 m djup, medan han håller nybörjaren i handen. Alla får en chans att dyka!

Senare på kvällen äter vi kofta, det är en god rätt som liknar kebab. I restaurangen glömmer jag en kulspetspenna. När jag gått ut kommer servitören utspringande med pennan. Det verkar som att stölder är ovanligare här än i Sverige. Ska turisten luras så ska det ske i affärer, inte med stöld. Något liknande hände några dar senare i en affär när jag höll på att betala med för stor sedel. Affärsinnehavaren sade åt mig, så att jag skulle få all växel tillbaks. Har man enats om ett pris tycks de ta heder i att hålla sig till detta och inte stjäla.

Heldag dykning igen.

På kvällen försöker vi ta den allmänna bussen till Luxor men den är försenad. Bussnätet verkar överbelastat eftersom det är högtiden Eid-al-Adha. Det innebär dels att många män reser till Mecka för sin Hadj (pilgrimsfärd) och dels att många människor reser till Luxor och andra städer för att fira eftersom det är ledigt från jobbet dessa dagar.

Vi äter middag för 7 LE (soppa, kyckling, potatis i buljong, ris, bröd).

Nästa dag reser vi med morgonens turistbuss som startar kl 05.30. Biljetten kostar hela 70 LE, men nu kommer vi i alla fall i väg. De flesta medpassagerarna i bussen är turister från de stora hotellen, som gör en endagsutfärd till Luxor – de stackarna lär inte hinna se mycket.

Den egyptiska staden Thebe hade sin storhet från ca 2040 f Kr och fram till 600-talet f Kr.

Över tusen år senare kommer vi på besök. Klockan har hunnit bli 11 på förmiddagen när vår buss kommer fram till Thebes ruiner på Nilens västra strand, mittemot det moderna Luxor. Vi hittar ett billigt dubbelrum och dumpar bagaget. Äter lunch.

Vi hyr varsin cykel (10 LE per dag).

Vi tar cyklarna och sneddar över sandvägarna i byn Qurna. Plötsligt ser vi att vi hamnat bakom säkerhetskontrollen som turisterna måste passera när de kommer med buss. Tänk om vi är terrorister!

Vi besöker:

Deir-al-Bahri:
Hatsheputs dödstempel där massakern skedde 1997 då 58 turister dödades, biljett kostar 20 LE. Drottning Hatschepshut regerade på 1400-talet f Kr och lät bygga templet som minnestempel över sig själv.

Hatsheputs tempel, denna dag utan terrorister.

Deir-al-Medina:
Templet Hathor & Maat, ruinerna av arbetarnas by, Sennedjems grav (grav nr 1, läs i guideboken) och Aneukas grav (nr 359) med en bild av en katt som dödar orm.

Templet Hathor & Maat med tidig erotisk konst.

På kvällen cyklar vi in till Luxor för att besöka museet. Vi passerar Nilen med den vanliga passagerarfärjan där vi betalar 1 LE för överfarten. Väl inne i Luxor ser vi mängder av hästdroskor! Det finns hundratals av dem och de används som vanlig drosktransport, inte bara som något för turister. Fantastiskt!

Färjorna avgår med några minuters intervall.

Ingen turistploj, droskorna är persontransport.

Luxor är en sliten smutsig stad som ser ut att ha stått stilla i hundra år. De enda moderna husen är lyxhotellen vid Nilstranden. Resten av staden består av låga hus, ofta i soltorkat tegel. Till och med den lokala McDonalds är inhyst i ett sådant gammalt ”ruckel”. På gatorna är ett vimmel av fotgängare, bilar, hästar och åsnor.

Luxors museum visar sig vara mycket fint och fräscht. Inte för stort, endast tre stora salar som klaras av på 45 minuter.

Vi tar cyklarna över bergskammen till Konungarnas dal. Återigen kommer vi in i området bakom säkerhetskontrollen som kontrollerar alla som kommer med buss. Inkonsekvent säkerhet. Delvis för syns kanske, och dessutom finns ju gott om beväpnade vakter inne i området.

Vi besöker följande: (numren är de officiella gravnumren)

KV 43 kung Tuthmosis IV: Upptäckt 1903 av Howard Carter men plundrad under antiken. Inte mycket att se.

KV 19 prins Monthu-Hir-Khopshef: endast en trist gång med bilder på sidorna.

KV 62 kung Tutankamon: stor besvikelse, den kostar 40 LE i inträde och där finns endast en liten väggrelief att se. Resten är i museet i Kairo.

KV 11 kung Ramses III: snygga bilder på väggarna, relativt många turister.

KV 14 Tawsert/Sethnakt: Graven gjordes för drottning Tawsert men togs senare över av Sethnakt. Hurra! Inga turister och guiden/biljettkontrollanten vid ingången orkar inte gå inte efter oss. Jesper och jag är helt ensamma i de långa gångarna. Skönt att slippa stressen av att någon ständigt är med. I den första och den andra gravkammaren finns mycket fina väggmålningar. Jag fäller ut kamerans stativ och tar fina bilder utan blixt.

KV14: farao passerar de olika stegen mot dödsriket.

KV 34 Tuthmosis III: härliga lönngångar, det är som att gå i Lustiga huset. Väggmålningarna är helt annorlunda, alla gubbar är ritade som ”streckgraffiti”. Vi hade tur igen och fick stundvis vara helt ensamma från guiden. Den här graven är klart värd ett besök, dels för att den är annorlunda, dels för att den ligger avsides efter en lång trappa, som skrämmer bort de stora turistgrupperna.

I alla dessa gravar finns alltså lokala guider. Om de är hjälpsamma bör man ge dricks, baksheesh, ett pund eller mer.

Vi besöker Ramasseum, Ramses II:s väldiga dödstempel. Vid det här laget är jag trött på lokala guider som förväntar sig extra dricks. Men här möter vi en som visar oss en liten trappgång inuti den första pylonen (porten). Den hade vi aldrig sett utan hjälp. Vid slutet av trappan har vi kommit upp på toppen av pylonen. Härlig utsikt. Den guiden gav vi ”bra” dricks, ca 4 pund. Inga pengar för oss men bra för dem, i ett land där en lärare tjänar 200 pund per månad.

Jesper är proppmätt på kungagravar och tar det lugnt på hotellet medan jag tar några gravar till – i Drottningarnas dal. Jag vill se den berömda Nefertaris grav, men den är helt stängd för besökare, eftersom färgen börjat flagna, kanske av luft och fukt från alla besökare.

Jag besöker:

Jag kommer till Jesper på hotellet och vi besöker gemensamt det jättestora Habutemplet (medinet Habu) som byggdes som dödstempel för Ramses III.

Habu. Med färgen kvar på målningarna.

På den södra väggen nära andra pylonens baksida visar bilder hur man räknar avhuggna händer och penisar från dödade fiender. På templets ytterväggar finns en bild av det berömda slaget mot ”sjöfolket” som skedde någon gång 1190-1176 f Kr.

Jesper åker till Hurghada, men jag stannar i Luxor.

Jag tar in på hotell Venus och får ett enkelrum för 20 LE. Hotellet är alldeles intill souken (marknadsgatan). Mitt emot hotellet finns en kebabkiosk där backpackers brukar äta. På väggen finns ett blodigt avtryck av en hand. Jag får höra att det är en del av ritualerna under den aktuella högtiden. Man slaktar ett får och kladdar ett handavtryck på sitt hus, så skyddas man från ondo.

Att gå på souken är ett spännande skådespel. Men efter några dagar i landet blir det ganska tröttande att ständigt avvisa påträngande egyptier som säger "Hello my friend! What's your name? Where are you from?” Och så vill de nästan alltid sälja något.

På hotellet träffar jag de två tjejerna Jaewon (lärare från Sydkorea) och Elke (lärare från USA) och vi smider planer för nästa dag. De säger att de är glada för manligt sällskap för att få vara ifred från egyptiska män. Så sent som dagen innan hade några tonårspojkar tafsat Elke på bröst och rumpa, fast hon varit ”anständigt” klädd, men hon hade gjort "misstaget" att gå omkring ensam.

Jag träffar en engelsman som bor i staden och driver en restaurang. Jag frågar honom efter biografer att besöka. Men han svarar att staden bara har en biograf. Där visas bara egyptiska filmer. Och besökarna går dit antingen för att ha sex med sin partner eller för att kasta skräp på alla andra. Så jag går inte dit.

Jag hyr en cykel för två dagar.

Besöker Karnak med Jaewon och Elke. Karnak ligger utanför Luxor och är ett väldigt tempel. Huvudbyggnaden är 400 m lång och har 6 pyloner (stora portar). Enormt. Är detta världens största tempelbyggnad?

Templet i Karnak inspirerade konstnärerna redan på 1800-talet.

På eftermiddagen seglar jag och flickorna feluck (traditionell segelbåt) på floden. Vi får en timme för ca 30 LE. Sedan provar jag att bli rakad i en raksalong.

På kvällen träffar jag Judith, en 55-årig engelsk dam som arbetat som datakonsult men tagit ut förtidspension, för att ägna sig åt någonting viktigt. Nu bor hon sedan flera år i landet och arbetar som volontär på ett hem för föräldralösa barn, dvs barn som övergivits av (oftast ogifta) kvinnor. Hon undervisar hemmafruar i engelska och är allmänt engagerad i jämställdhet. Judith har mycket att berätta om Egypten, bla skräckhistorier om den lokala kvinnosynen.

Judith berättar även att i centrala Luxor är andelen kristna kopter ca 40%. De kristna är ofta intellektuella, överklass och småföretagare som bott i staden i många generationer.

Muslimska män känns ofta igen på ett litet märke eller skrubbsår mitt i pannan, som de ofta får av att sätta pannan mot golvet under de dagliga bönerna. De kristna å andra sidan känns ofta igen på klädseln, t ex att kristna kvinnor ofta har modern klädsel som blus och byxor.

Jag frågar Judith varför egyptier tycks göra saker lite slarvigt. Då svarar hon att fattiga egyptier lever för dagen. Då drar jag mig till minnes från guideboken att landets befolkning ökat från 6 till 60 miljoner under de senaste 100 åren. Så med färre barn och mer familjeplanering skulle kanske fattigdomen försvinna. Det känns som om alla tekniska framsteg äts upp av befolkningsökningen. Så jag frågar Judith om det inte känns hopplöst att vara hjälparbetare i en kultur som kan verka bakåtsträvande. ”Jo ibland känns det meningslöst”, svarar hon.

Idag ska jag rida! Jag tar färjan till västra stranden och besöker två olika ridhus. Pharaoh’s Stables har magra undernärda hästar och vill ha 40 LE för en timme. Men Arabian Stables har friskare hästar och begär bara 20 LE för en timme.

Jag ber om en snabb häst och får det, ett arabiskt sto som heter Black Arrow. Jag behöver bara smacka en gång så far hon iväg i galopp. Hon älskar att galoppera, och jag med! Men hon är inte olydig. Drar jag i tömmarna eller säger s-s-s-s-s-s-s så saktar hon ned eller stannar. Och hon svänger dit jag vill. En kille från stallet följer med som min följeslagare under ridturen. Vi rider mellan åkerfält, längs en kanal och längs Nilens strand. Underbart! Jag galopperar bara på slät mark. Jag saktar ner så fort det är ojämnheter på marken eller människor i närheten. Det vore ju synd att ramla.

Jag satt stadigt i stigbyglarna hela tiden, så det kändes säkert. Lämplig säkerhetsutrustning för den som är klokare än jag är hjälm, chapps på benen (skyddar benen mot stigbygelremmen) och handskar.

Därefter hälsar jag på Judith, som bor alldeles intill. Vi besöker en utställning som handlar om byn Qurna, som byggts ovanpå Thebes gravfält, och dess invånare som tidigare var gravplundrare och nu är guider.

Så kallas de många icke-kungliga gravarna. Det är präster, adel och privatpersoner. Till skillnad från de kungliga gravarnas mer strikta bildspråk visar dessa gravar ofta bilder ur vardagslivet.

Jag besöker:

96 Sennefer: Detta var en borgmästare i Thebe. Graven har vinrankor målade i taket.

100 Rechmire. Det var en hög skattefogde. Gravens grundplan är T-formad. Vakten använde spegel för att leda in solljus, men det gick att se utan. Bilder visar ökenjakt och fiske.

69 Menna: Det var en jordbruksinspektör. Bild visar när den dödes hjärta vägs.

52 Nacht: Det var en astronom. Intressant museum i första kammaren, T-formad grav, berömd scen med tre kvinnliga musikanter

Sen åker jag över floden till Luxor och besöker templet i Luxor. Det restes av Amenophis III.

På kvällen tar jag den vanliga linjebussen till Hurghada för 20 LE. Först spelas sånger med Oum Khaltoum, sen en egyptisk film. Jag tröttnar på filmen och sitter och läser Herodotos som e-bok i min Palm handdator. Kommer fram strax före midnatt och tar in på budgethotell i Hurghada.

Jag äter koshari till lunch. Det kostar bara 3 LE och är en god vegetarisk rätt baserad på ris blandat med makaroner. Efter en runda på stan och ett besök på internet-café, är det dags att ta en taxi till flygplatsen. Och hem till Sverige.

text & bild Per Åkesson

Jag kände mig säker och trygg i Egypten, inga stora problem. Jag fick känslan att stöld och rån är ovanligt i deras kultur, att utlänningar är välkomna gäster. Dessutom fanns det gott om beväpnade vakter på turistställena.

Ibland var det tröttande med efterhängsna försäljare. Eller pojkar som ville guida mig till en ”bra” butik. Men jag tror att detta problem är störst i turisttäta områden, nära sevärdheter, nära hotell, i souken. Och det var inget stort problem, folk var ju faktiskt vänliga och glada.

Först hade jag tänkt ta 2 dagar Hurghada, 2 dagar Luxor, 2 dagar Kairo. Tur att jag inte försökte det, bussresor går ganska långsamt. Det finns så mycket fina tempel och gravar i Egypten att det inte går att stressa igenom för då kan jag ändå inte ta in allt.

Jag hade tänkt shoppa mycket kläder. Men det blev bara ett par jeans, ett par skor och två t-shirts. Alla butiker som jag såg i Hurghada och Luxor har små sortiment. Så det tar tid att leta. Sen tar det tid att kolla prisnivå så man vet hur man ska pruta. Det är bökigt att shoppa alltså.

Det var intressant att studera ansikten. Egypten består historiskt av tre folk: ”faraoniska egyptier” (ljus hy, ganska europeiskt utseende, ofta kristna), nubier (långa slanka nästan svarta), berber (rödaktigt hår). Givetvis är många rejält uppblandade efter alla årtusenden, med de olika folkslagen syns tydligt.

Att de faraoniska gravarna hade välbevarade väggmålningar var ju ingen överraskning. Desto mer imponerad och överraskad blev jag att se att även tempelruinerna utomhus delvis hade färg och målning kvar på stenytorna. Efter alla dessa år! Kanske tack vare det torra klimatet?

Musik:

När jag gick omkring på souken eller satt i bussar eller taxi lyssnade jag på den lokala populärmusiken. Ibland spelar de shaabi, som är lättlyssnad fusion mellan traditionellt och västerländskt. Ibland spelar de annan lokal musik. Rytmen gungar skönt.