|
Inget fläskkött på planet
Annars var det kul att flyga med bolaget Saudia: Före start spelades en video upp med kungens porträtt och en bön ur Koranen om att resan ska gå bra. Den bönen fungerade faktiskt – vi kraschade inte! Erfarenheten visar därmed att läsning ur Koranen är ett effektivt skydd mot flygkrascher. Vi bodde hos mamma och en kollega i campen för den utländska personalen, alldeles bredvid mammas jobb. Där levde vi bekvämt med både swimmingpool och personalrestaurang intill. Dansställen och biografer var förbjudna liksom alla sociala ställen där män och kvinnor riskerade att komma nära varandra, om de inte var gifta. Julafton firade vi med kollegerna på campen. Någon bjöd t o m på hemgjort förbjudet vin.
Taxichaufförerna kom från Filippinerna och Pakistan, arbetade sju dagar i veckan för kanske 10 kr per timme. De var artiga och trevliga och talade god engelska. Men det påstods att någon taxichaufför hade både våldtagit OCH mördat en flicka. Varför mörda? Jo landet hade dödsstraff på våldtäkt så om man skulle våldta var det ”praktiskt” att inte lämna något levande vittne. Mycket var billigt i detta skattefria rika land och Riyadh var ett paradis för piratkopior. Landet hade inga lagar för Copyright, så det såldes mycket piratkopierade musikkassetter, dataprogram och kläder. Vi köpte fina ”Lacostetröjor” och ”Benettonskjortor”. Jag köpte en (äkta) bra kamera. I souken (marknaden) kunde man köpa italienska guldsmycken billigt. På kvällarna umgicks vi ibland med västerlänningar på andra camps. Vi besökte bilsouken där vi såg många Rollsar, Porsche och Jaguar som man billigt skulle kunna flyttimportera till Sverige. Många hade dock dålig lack eller var omlackade pga det hårda klimatet. På lediga stunder arbetade jag med en bok som skulle översättas hemma i Sverige. Därmed hade jag alltid något att göra några timmar varje dag. Praktiskt. Vi västerlänningar umgicks intensivt med varandra. En dag deltog vi i ”Hash run”. Det är ett slags engelsk orienteringslöpning i halvöknen. Eftersom både män och kvinnor deltar är det förbjudet av myndigheterna. Sedligheten vaktas av den religiösa polisen mutawa, farbröder med svart kappa, skägg och käpp. Därför måste vi samlas i smyg på bestämd plats. Dit kom ett hundratal västerlänningar med familjer. En kuriositet var Idi Amin. Då vi blev skjutsade genom stan, pekade chauffören och berättade att ”Där bor Idi Amin”. Det var ett ganska vanligt privathus. Jag ville inte stanna för att hälsa på. Idi Amin från Uganda är (sedan Pol Pot dog) sannolikt världens värste ännu levande massmördare.
Graffiti Rock
|
Över
Julen & nyåret skulle jag och min syster besöka vår mamma som jobbade i Riyadh, mitt i den arabiska
öknen. Det var svårt att få visum dit. Så vi såg till att få en inbjudan att komma till arbetsplatsen
på ”studiebesök” och plötsligt gick det att få visum för en månads besök. I december reste vi. Flyget
försenades, vi missade vår anslutning och tvingades flyga till Jedda. Där blev det väntan på ny
anslutning och personalen behandlade min syster som mindre värd bara för att hon var kvinna.
Det
vi såg av landet, verkade tryggt och nästan utan brottslighet. Dels var levnadsstandarden hög som i
en välfärdsstat så ingen behövde stjäla, dels var straffen för olika brott mycket hårda. Även i
trafiken: Körde man mot rött ljus blev det två veckors fängelse direkt. Det var lätt att åka buss och
taxi i stan, men i bussarna tvingades kvinnor sitta längst bak bakom en vägg! De enda motorcyklarna
som syntes var polisens; det sades att privata motorcyklar var förbjudna.
