Journalistik och television

Det fanns en tid då journalistik var ett fint ord. Och journalisten är fortfarande en kvalificerad person med en viktig uppgift – att bevaka och informera. Sveriges Televisions främsta uppgift är att informera.

När jag var barn kallade mina föräldrar TV-apparaten för ”dumburken”. Då var det på skämt, men nu har det blivit allvar. Omkring 1990 började antalet tillgängliga TV-kanaler öka. I samma takt tycktes kvalitén sjunka. Även Sveriges Television har ju en pressad budget och måste söka billiga lösningar.

Såpor och pratprogram fyller också en plats. Men det är synd om inga alternativ finns. Själv minskar jag TV-tittandet och njuter av den nyvunna fritiden.

Under 1990-talet blev det vanligt med pratprogram som ofta var ganska lika varandra. Vissa programledare var (eller låtsades vara) ganska korkade, och bara där för att gästerna och publiken skulle prata strunt. Programledare som uttalade sig utan att skämmas om ämnen han eller hon inte visste ett smack om. ”Vadå påläst, jag är ju programledare.” Tyvärr kallade sig en del av dessa personer för journalister, även om de saknade journalistutbildning.

Med den utvecklingen riskerar ordet journalist att få en ny betydelse: Meningslös struntpratare. Det vore synd. Har jag rätt? Har jag fel? Vad tycker du?

Per Åkesson, mars 1997
rev. 2002

Vidare läsning

Skvaller sprids som virus – dålig källkontroll, av Jan Gradvall i Dagens Nyheter 20 november 1999.

januari 2000:

En förändring tycks vara på gång inom svensk public service. Sveriges Televisions nye programdirektör Mikael Olsson tänker välja kvalitet framför tittarsiffror. Lycka till!

september 2000:

Jag har läst en bok. John H. McManus: Market-Driven Journalism – Let the Citizen Beware? (Sage Publications 1994).

Boken är underhållande och mycket välskriven på lätt engelska, dvs skriven av en journalist snarare än av en typisk akademiker. Den ger en initierad förklaring till den alltmer kommersialiserade och marknadsanpassade nyhetsproduktionen med dess allt mer koncentrerade ägande (tex Viacom CBS, AOL Time Warner, Disney, Bertelsmann, News Corp).

Boken är alltså skriven i USA strax före webbens genombrott, men speglar utvecklingen i Sverige några år senare. Författaren skriver att ”Market journalism is analogous to junk food. Just as a bag of salted french fries and a juicy burger are widely appealing but nutritionally barren or unhealthy, news filled with meaningless sound and fury may boost ratings, but starve society of useful information.” Även de rena nyhetsprogrammen drivs av finansiärer och annonsörer att locka tittare snarare än att informera och bilda, ty ”Turning heads was more important than filling minds.”

Läsningen gav en aha-upplevelse. Äntligen förstod jag mer om varför TV och nyhetsrapportering blir allt mer ytlig, sensationsinriktad och potentiellt fördummande (vilket är en fara för demokratin). Läget är dock inte nattsvart. Författaren pekar i sista kapitlet på möjligheter att bromsa eller vända utvecklingen. Det rör sig om en kombination av presstöd, statsfinansierad public service och utbildning i kritiskt tänkande. Ungefär som i Sverige, fast lite mer. Läs boken själv och njut.

Mitt förslag till den stressade läsaren: Låna boken på ett bibliotek. Läs bara de två första och de två sista kapitlen. Då fångar du det mesta av bokens budskap.