Studier på tekniska högskolan i Lund LTH på 70-talet. Datacentralen hade en UNIVAC 1108. Man skrev sina program på hålkort som stansades på maskiner som såg ut som ett skrivord eller en pulpet med tangentbord och ränna för hålkorten. Upptäckte efter någon tid att man kunde kopiera hålkort genom mata in det gamla och trycka fram till felet man gjort. Det förhärskande programspråket var fortran, med 6 tecken för labels, en marginal och programkoden börjar i position 7. Man kunde bara skiva versaler, eftersom UNIVAC hade 6 bitars tecken, inte 8 (bytes) som är det förhärskande nu.
Senare lärde jag mig algol, simula (ett av de första objektorienterade språken) och univac-assembler.

Några år fram i tiden, på ELLEMTEL, ett företag till lika delar ägt av Televerket och Ericsson, för att ta fram den första helt datorstyrda telefonväxeln AXE. Det var ett sätt för staten att betala för teknisk utveckling i det privata näringslivet. Den centrala processorn var helt hembyggd, med diskreta TTL-kretsar på jättelika virade kretskort. Det fanns fantastiska maskiner som virade ett sådant kort automatiskt. Felsökning på virade kort innebär att man skakar korten kraftigt så att de små bitarna av virtråd som fastnat under komponenterna ramlar bort. AXE-systemet blev en stor framgång, det såldes först till saudi-arabien, sen till England och senare in på USA-marknaden.

Själv jobbade jag först med mikroprocessorer (motorola 6809) sen med instruktionslista och mikroprogramspråk för den regionala processorn RP2. Det var kul, och kreativt.

Senare hamnade jag i det stora AXE-N-projektet. Ett nytt system skulle tas fram efter AXE. Vad N står för är oklart, en del sa att det betydde ”Nytt” andra sa att det var efter namnet på en av de drivande i projektet ”Norell”. AXE-N programmerades i C++. Ett vid den tiden inte helt moget språk, och dessutom ganska svårt. AXE-N växte till 1200 personer innan det lades ner, det blev en flopp. Vissa delar återuppstod dock i andra delar av organisationen. Detta var när Ericsson hade gott om pengar (som man tjänat på AXE-systemet).

Under tiden jobbade ett litet gäng inom Ericsson på ett nytt språk för telefoni, eller mer generellt ett språk som är lätt att parallellisera, Erlang. När det blev bistrare tider gjorde de om språket till OpenSource, därefter sa hela gänget upp sig på samma dag. Erlang har sedan dess blivit ganska framgångsrikt i OpenSoruce-världen, lever och frodas.

Längre fram hamnade jag i utvecklingsteamet för centralprocessorer inom AXE. Utvecklingen hade nu gått så långt att mikroprogrammet inte hade samma centrala betydelse. Istället låg den vassaste tekniska utvecklingen i hårdvaran. Jag kodade i verilog, som var det förhärskande språket för att beskriva hårdvara. Vi var ganska kompetenta när det gällde processorutveckling, men till slut blev det för dyrt för Ericsson att utveckla egna processorer, och den sista egenutvecklade processorn på Ericsson fick kodnamnet ”Terminator”

Därefter kan jag säga att arbetet på Ericsson inte var lika roligt längre. Ericsson ville bli av med gamlingar, och när det kom ett erbjudande om 18 månadslöner och 50.000 så nappade jag, och det har jag inte ångrat.