Not 4

Karl Larssons amerikanska resa

Denna resa förefaller att ha varit mera improviserad än som är vanligt i Armén. Avresan från Stockholm skedde med tåg söndagkväll den 11 juni 1944 kl. 22.05, vilket rapporteras i Stridsropet under rubriken Farväl till Kommendör Larsson. Notisen som har formen av en avskedshälsning till kommendören och hans sekreterare Ivar Sörman, har undertecknats Erik Wickberg som avslutar med orden: "När det stundar emot jul hopppas vi få återse er båda."

Under resan sände kommendören hem reseberättelser som får stort utrymme i nästan varje nummer av Stridsropet (och fortsätter i flera veckor efter att han återkommit till Sverige). Det förefaller som om han metodiskt besökte alla skandinaviska centra och kårer i hela USA. Det hade säkert stor betydelse för svensk-amerikanerna, som under lång tid varit avskurna från regelbundnda kontakter med släkt och vänner i det gamla landet.


Resan avkastade också en annan viktig händelse. I San Fransisco fick Karl Larsson tillfälle att träffa stabschefen, kommendör Charles Baugh. I sin memoarbok Under order del III (sid 438) skriver han
...jag anlände ej till San Francisco förrän kl. 12.30 måndag middag.

Klockan två träffade jag stabschefen och blev under tre timmars konferens i stånd att giva honom en inblick i arbetet under de fyra sista åren såväl som att få dryfta vissa framtidsplaner.

Stabschefen fick, förhoppningsvis, lugnande besked om Karl Larssons tilltag att bryta förbindelserna med London. Men framtidsplanerna handlade om att man snart måste kalla in Höga Rådet för att välja general Carpenters efterträdare. Eftersom Karl Larsson var starkt överårig (76 år!) önskade stabschefen pensionera honom före Höga Rådet, dvs mer eller mindre genast! Karl Larsson själv ville naturligtvis först komma hem, hålla farvälmöten och få tid att ordna sin bostadsfråga. Saken hänsköts till generalen som beslutade som Karl Larsson önskade, att avskedet skulle uppskjutas till den 1 oktober 1945.

Framemot jul 1944, när man hade trott att Karl Larsson skulle vara i Sverige igen, rapporterar han om planer på att utsträcka resan också till Sydamerika, där många svenska officerare hade varit stationerade och isolerade från hemlandet under alla krigsåren.

Det mötte uppenbarligen stora problem, och hans värdar i USA tvekade att ta ansvar för ett så äventyrligt företag, men Karl Larsson själv gav sig i väg, genomförde sin runda och återkom oskadd.

Krigets slut i maj 1945 medförde att den svenska kongressen återigen kunde ha höga kongressgäster från London. Stabscehfen, kommendör Charles Baugh, annonserades. Tio dagar före kongressen dimper Karl Larsson ned med flyg på Bromma flygplats, varifrån han direkt reste till sin hemkår i Bodafors för att leda en fältdag! Först därefter blir det välkomstmöte i Stockholm den 13 juli 1945.

Efter kongressen skyndade sig kommendören att besöka de större kårerna för farvälmöten. I Stridsropet den 18 augusti meddelar han att generalen utsett kommendör Axel Beckman till hans efterträdare. Måndagen den 1 oktober 1945 var det offentliga farvälmötet i Stockholm för både kommendör Karl Larsson och hans chefsekreterare överste Karl Jerrestam.

De efterträddes av kommendörlöjtnant Axel Beckman och överste Axel Lydahl. Någon skämtare anmärkte: "Karlarnas tid är över -- nu börjar Axlarnas."

SW