Marinarkeologi på Åland – dagsläget och framtiden

Marinarkeologin på Åland skapades i stort sett 1974 i och med införandet av landskapslagen om fredning av skeppsvrak. Denna lag styr dykverksamheten inom landskapet Åland och den ger landskapets museibyrå kontroll över all undervattensverksamhet. Denna kontroll är inte i alla lägen särskilt populär eftersom den anses skapa byråkrati och hindra vanlig sportdykning.

I korthet: All sportdykning utom fridykning är belagd med tillståndsplikt från museibyrån. Detta gör som tidigare nämnts att museibyrån kan styra sportdykarna från ömtåliga områden till andra mindre ömtåliga områden. I det här sammanhanget kan jag konstatera att direkt dykförbud på vrak hittills bara utfärdats för ett objekt, nämligen vraket av s/s SKIFTET sänkt genom minsprängning 1916 och som anses vara en grav.

Carl Olof Cederlund inleder sin artikel i Kulturmiljövård 5-6/95 med att något tillspetsat konstatera att: ”Ger man sig till att röja på ett fartyg, som stått på havets botten sedan 1600-talet, så händer det i regel ingenting. Det är fritt fram...” Det viktigaste med min uppgift som maritimarkeolog/historiker är att synliggöra dessa osynliga fornlämningar. Jag ansluter mig till Cederlund när han säger att vraken endast är fornlämningar för en liten grupp dykare och andra specialister som kan besöka dem medan alla övriga, inklusive antikvariska myndigheter, tenderar att glömma bort eller negligera dem.

Åländsk maritim forskning har under de senaste femton åren koncentrerats till arkivforskning, typ förlisningsregister och skeppsregister samt inventering främst av stränderna. Av ekonomiska skäl har den stora botteninventeringen hittills skett med hjälp av sportdykare tillhörande den lokala dykklubben Nautilus vilket naturligtvis betytt att de genomsökta områdena är mycket små och spridda. Det har skett mindre än ett tiotal undersökningar av speciella vrak och i inget fall har resultatet ännu kunnat publicerats.

Målet med registren som görs upp kontinuerligt är att skapa en motsvarighet till fornlämningsregistret på land, vilket publicerades för fasta Åland år 1980. De två maritima register som kommit längst är förlisningsregistret som för närvarande omfattar 347 uppgifter, samt skeppsregistret med uppgifter på cirka 3000 fartyg ägda på Åland mellan 1850 och 1989. Förlisningsregistret har publicerats i höst i Svenska Folkskolans Vänners Kalender 1996 medan däremot skeppsregistrets offentliggörande ligger i framtiden.

Vrakregistret omfattar för närvarande cirka 250 bekräftade vrakuppgifter samt ett tiotal övriga undervattensfynd. Detta register som baserar sig på dels okulär besiktning av strandvrak (slopade skutor eller vrakdelar från strandningar) och dels dykarrapporter är tyvärr ytterst fragmentariskt eftersom inga organiserade botteninventeringar har utförts. Det förhållandevis stora antalet fynd som trots allt har gjorts tyder därför på att det finns oerhört mycket att hämta i de åländska vattnen för till exempel skeppstekniskt intresserade.

Ett annat problem för oss är de bristande resurserna för konservering av fynd från vrak. Resursbristen beror tyvärr på brist på intresse för den här sidan av maritim antikvarisk verksamhet. Som läget är i dag kan inte museet ta hand om ett fynd bestående av träföremål längre än en halv meter och bara ett enstaka föremål i taget. Det finns inga möjligheter att konservera eller ens rengöra större föremål i museets regi. Det finns inga anslag för vare sig dendro- eller C14-dateringar eller för undersökningar av fyndplatser.

Lagstiftningen

Lagstiftningen d.v.s. landskapslagen om fredning av skeppsvrak är från 1974 och alltså en smula omodern. En lagstiftningsreform är på gång och vi hoppas att det nya lagförslaget skall kunna framläggas för Ålands Lagting (den lagstiftande församlingen) hösten 1997.

Antalet dykare som önskar dyka i de åländska vattnen har under de senaste åren ökat explosionsartat. Fyra stycken kommersiella dykfirmor – två av dem med dykutbildning på programmet – är för närvarande verksamma.

Jag förutser att ett stigande antal dykare söker sig till Åland för att sportdyka vilket naturligtvis sätter stark press på landskapets resurser för övervakning.

Den revidering av dyklagen som har startats skall leda till en ökad antikvarisk kontroll av dykningen eftersom vi vill undvika den utveckling som har skett både i Finland och i Sverige men ändå ge dykarna möjligheter att utöva sin sport.

Bland förslagen till förändringarna i lagen vill jag peka på sänkningen av åldern för fredning av vrak från nuvarande 100 år till 50 år, skärpning av kravet på dykkompetens samt att alla sorters teknisk sökapparatur blir tillståndspliktig (bl.a förbjuds användandet av metalldetektor).

Ett projekt har startats som strävar till att kartlägga och dokumentera åländsk skeppsbyggeri, sjöfart och ägarstruktur. Arbetet är av ekonomiska skäl mycket långsiktigt och något resultat att visa på är inte att vänta på den här sidan sekelskiftet.

november 1996

Marcus A. Lindholm

Ålands museum, Box 60, FIN-22101 Mariehamn, Åland

Vidare läsning:

Till huvudsidan Åter till Marinarkeologi