Just nu är det aktuellt med kustkultur. Men vad betyder det? Och hur skall man se det i förhållande till maritim kultur eller till maritim arkeologi?
 

Aristokratiska litteratörer såg i antiken ned på sjöfolk och köpmän (som då var nästan detsamma) som ett internationellt, lösligt och ombytligt element. (t.ex. Meijer/van Nijf

1992). Det är ett sätt att se på en del av maritim kultur. Men det har inte mycket med en lokal kustkultur att göra.

Inte heller gäller det sjömanskultur. Vi skall då minnas att det alltid finns olika varianter av sjömän. Till att börja med är det en tydlig klassindelning. Det finns till exempel skeppare, styrmän och matroser med vidhängande bottenskikt, ”rostknackarna” (bland vilka jag själv hade hamnat om jag bara hade fått). För de flesta internationella sjömän, oavsett variant, som befarit Norge har det varit tillfälligt. Man har kanske i segelskeppens tid tagit sikte på Lindesnes för att fara vidare in i Östersjön eller norrut mot Bergen och Archangelsk, men i stället har man blivit inblåst i någon nödhamn på vardera sidan av Näset. Där har man druckit sina gelikar till i fjorton dagar, kaptenen på finkrogen har druckit vin och de andra har inmundigat öl på något av småschappen. Så har färden fortsatt. Ibland har man lastat och lossat i en annan hamn vid samma kust, med likartat resultat. Någon djupare inverkan på eller av den lokala kustkulturen har man verkligen inte fått. Men nog kan muntlig tradition och namngivning ha fått väsentliga tillskott...

Det finns också mera lokala varianter av sjömanskultur. Ta åter exemplet Sydnorge. Redan under medeltiden pågår trafiken genom hansan över detta område. I slutet av medeltiden seglar holländska och skotska skepp hit i en ensidig trafik för att hämta virke. Här finner vi från 1500-talet den norska delen av skudehandelen över Skagerack-Kattegatt. Här byggdes i stort sett alla och redades en del av de småfartyg, sandskuderne, som byggts särskilt för att klara ilandtagning på sandstränderna i Nordjylland.

Det här var också en stor och internationellt betydande redarkust, särskilt i segelskeppstidens slutskede. Grimstad och Arendal i Aust-Agder märker särskilt ut sig. Men som vi vet var det oftast folk från den egna bygden som mönstrade på dessa fartyg. För dem var ursprunget den egna hamnen. Att identifiera sig med den internationella sjömanskulturen var ofta mindre aktuellt än att identifiera sig med just den biten av Agder. I någon mån kanske det också var en norsk eller nordisk sjömanskultur. Någon särskild maritim Kattegattsk kultur eller Östersjökultur finns knappast (jfr Hinkkanen 2003).

Därtill anpassade man sig till och lärde man sig av de temporära sociokulturella rummen ombord. På oceantraderna uppstod en mycket karaktäristisk, distinkt, internationell sjömanskultur, skildrad som sociologiskt system av Knut Weibust i Deep Sea Sailors (1971; jfr även Weibust 1958). Färderna kunde pågå i åratal. Men många gick bara på kortare rutter, mellan till exempel Nordsjön och Östersjön, där de etniska och geografiska ursprungen betydde mera och tiden i isolation i detta rum var mycket kortare (jfr Kirby/ Hinkkanen 2000). Redan där får vi minst fyra ”sociologiskt” definierbara klasser. Man ser redan en möjlig underindelning genom ursprung/ identitet, varav det första är relativt objektivt, medan det andra är grundat på individuell upplevelse och på situationen. Därför lär det bli svårt, för att inte säga meningslöst, att kategorisera ytterligare.

Det skulle också vara meningslöst att förneka att sjömanskulturen också har påverkat och påverkats av lokal kustkultur. Men är den en del av kustkulturen? Det måste betecknas som tvivelaktigt.

Som min egen empirisk bakgrund har jag förhållandena vid Norrlandskusten i Sverige som inventerades av mig 1975-82. Genom Bottnisk Kontakt från 1982 och framåt har jag tillförts nya aspekter. Därtill har jag tiotalet år i undervisning och forskning vid Köpenhamns universitet och Nationalmuseet i Roskilde. När jag nu börjat verka i Norge fullbordar jag med andra ord ett varv över Norden. Just detta beror i viss mån på tillfälligheter, men det är ingen tillfällighet, att Norden som helhet lämpar sig särskilt som utgångspunkt för reflexioner kring kustkultur eller maritim kultur. Hur man än definierar dessa termer har de en ovanligt stark hemortsrätt här.

Jag har gjort mig ett antal reflexioner över dessa temata. De framläggs här delvis utan pretentioner. Men jag har konfronterat dem med en rad empiriska ämnen inom besläktade kulturfrågor. Nyligen var det som svar på frågan om insjön Vänern kunde sägas ha eller ha haft en maritim kultur (Westerdahl 2003a).

Vad betyder egentligen kustkultur? Det är lite oklart. Kulturen ifråga bör väl definitionsmässigt utövas av folk som bor vid kusten. Men av vilken anledning bor de där? Det intressanta är väl deras näring, deras kultur, och inte var de bor, även om det finns en viss överensstämmelse? Bosättning vid kusten innebär ju fundamentalt en anpassning till lokal ekologi. Vore det inte bättre med en term som direkt pekade på vad deras kultur består i? Vi möter här samma problem som i min gamla käpphäst, att ersätta termen marin arkeologi med maritim arkeologi. Den senare innebär en långt bredare definition än den som bara befattar sig med fynden under vattnet (det marina), och en kulturhistorisk, humanistisk definition.

Disciplinen maritim arkeologi är ung. Så ung att den allmänna termen för den är mångtydig och imprecis. Marin arkeologi skulle alltså egentligen heta maritim arkeologi (cf Jasinski 1993a, 1993b). Denna beteckning, som maritime archaeology, lanserades t. ex. av Keith Muckelroy i den enda nu existerande handboken med samma namn (Muckelroy 1978, jfr McGrail 1984). Ämnet behandlar följaktligen det arkeologiska studiet av lämningar efter ekonomier eller samhällen som varit beroende av transporter på vatten. Arkeologi får då uppfattas som `förhistoria´ och med det tillägget att förhistoriska förhållanden kan förefinnas oavsett tidpunkt. Med förhistoria menas ju att historiska källor saknas, helt eller delvis.

Det är också uppenbart att en viss teknik i fältet, som i termen undervattensarkeologi, inte kan definiera en vetenskaplig disciplin. Här måste man plötsligt kränga på sig en dykardräkt för att kunna utöva ämnet eller bli delaktig studiet av det. Varje diskussion på denna nivå om framtiden degenererar förr eller senare till spekulationer om ny utrustning och nya tekniska framsteg. Betydelsen av dykningen för våra möjligheter till att utsträcka våra domäner kan inte tillåtas ta över vetenskapliga mål eller definitioner. Lika litet kan naturligtvis teodolitens eller laserteknikens framtida utveckling definiera landarkeologi (eller maritim arkeologi i vidare mening, om bedriven i fältet på landbacken). Inte heller kan den tvingande nödvändigheten av antikvariskt skydd för vraklämningar av attraktivt plundrarvärde tillåtas definiera vårt ämne som enbart `arkeologi under vatten´. Ännu mindre får det influera den analytiska situationen. Maritima lämningar kommer alltid att påträffas såväl på land som under vatten. Det finns a priori ingen skillnad på betydelsen av dem inom maritim eller marin arkeologi. Med andra ord är det hög tid att formulera arkeologiska mål, för att inte ledas av irrelevanta och slumpartade fyndsituationer.

En av orsakerna för att termen marinarkeologi hållit i sig är den, att det finns en parallell term i marin biologi. Men marinbiologi behandlar endast faunan och floran i havet, d v s den ekologiska nischen under vattnet. Analogt med det borde `marin arkeologi´ betyda just `arkeologi under vattnet´ och ingenting annat. Då är termen onödig och kan ersättas av den otvetydiga benämningen `arkeologi under vatten´. Dessutom är faktiskt marin biologi en naturvetenskap, medan maritimarkeologien är fast förankrad bland de humanistiska vetenskaperna. Människans plats i kulturhistorien är på land, inte under vatten. Maritim arkeologi skall i stället självfallet jämställas med maritim historia eller maritim etnologi, inte marin biologi. Hur många gånger förväxlas inte maritima arkeologer med marinbiologer?

Termen maritim arkeologi ger en annan fördel, jämfört med marin arkeologi. Olikt den senare ger den inga militära associationer. Ordet "marin" påminner i många europeiska språk om örlogsflottan. Maritima ämnen har i begränsad utsträckning att göra med krigsflottor eller örlogsskepp. Däremot är den militära aspekten på de maritima samhällena synnerligen relevant.

Det framgår tydligt att `skeppsarkeologien´ kommit att bli synonym med marin arkeologi. Den maritima arkeologien omfattar en rad andra områden. Att skeppen och båtarna intagit en sådan allt överskuggande roll är i och för sig delvis naturligt och logiskt. Men den viktigaste orsaken är givetvis den att vi vet mera om skepp och båtar än om t ex det maritima kulturlandskapet. I sin tur beror detta på den teoretiska inriktning vi har på vår forskning.

Tyvärr tvingas nog jag och t.ex. Marek Jasinski i Trondheim att ge upp kampen för ett mera adekvat begrepp (Jasinski 1993 a & b) Begreppet marin arkeologi har blivit alltför allmänt, trots att det trasslar till alltihop. Den enda förtjänsten med det i övrigt är att det är något kortare.

Detsamma gäller faktiskt kustkultur gentemot maritim kultur. I den kontext jag rör mig är det inte särskilt opportunt att insistera på ett byte. Dessutom är det politiskt korrekt att tala om kustkultur. Av strategiska skäl kan det därför vara opraktiskt eller omöjligt att ersätta det ena, vanligare, begreppet med det andra, om det är aldrig så logiskt.

Ingenting är nämligen mera ofruktbart, för att inte säga meningslöst, än att käbbla om definitioner framför att utöva en faktisk verksamhet. Var det inte Karl Popper som sa det så var det de franska encyklopedisterna, de som definierade hembygdskänsla som hästens kärlek till det egna stallet. Citatet (om det nu är ett sådant) verkar vara i bådas stil. Men det spelar nu mindre roll vem som sade det först, det viktiga är andemeningen. Av den anledningen vill jag inte spilla ord och tid ytterligare på att ersätta också kustkultur med maritim kultur (utom ibland i denna text och några till). Jag bara likställer dem – för bekvämlighetens skull. Men visst vore det önskvärt att ersätta termen. Inte minst i konsekvensens (och den språkliga logikens) namn. Exempelvis är det betydligt mera gångbart att på andra språk än de nordiska att tala om maritime culture, maritime archaeology, än om coastal culture eller coastal archaeology, marine archaeology med flera.

Poul Holm talar i inledningen till sin innehållsrika bok Kystfolk (1991) om förväntningar på en fælles kystkultur vid Kattegatt/ Skagerack, och konstaterar att: ”begrebet er meget bredt og i virkeligheden foruddiskonterer et resultat som først analysen kan bringe. Et bredt begreb "kystkultur" er simpelthen alt for elastisk til at kunne bruges forskningsmæssigt.” Det är kanske just i detta sammanhang som Holm anser att begreppet ”kystkultur” är för elastiskt. Men jag tror att man kan utvidga giltigheten. Han fortsätter: ”Derfor er hovedvægten i bogen lagt på at studere de påviselige kontakter i sammenhæng med bredere internationale bevægelser og under hensyn til særnationale politiske indgreb.” Denna inriktning verkar kunna bli ett effektivt redskap att dekonstruera detta breda begrepp. På samma sätt kan man också dekonstruera begreppet maritim kultur. Jag kommer delvis att gå en annan väg i denna text. Men i historisk mening är givetvis ett internationellt perspektiv och hänvisning till politiska ingrepp helt nödvändiga för att tolka varje historisk kustkultur för sig och i relation till andra. Detta är den partikularistiska och pluralistiska tolkningen av termen kultur (varje kultur för sig och de är många!).

Vare sig vi talar om maritim kultur eller kustkultur i singulär form är det nämligen breda fält. De bär därmed risken att bli altfor elastisk. Poul Holm har dock visat att det som andra kan se som fælles i hög grad består av en massa väldigt olika anpassningar till olika förhållanden i de maritima bygderna runt Kattegatt/ Skagerack. Skall det då förutsättas begrepp i plural, alltså maritime kulturer eller kystkulturer i stället? Finns det egentligen något fælles, något gemensamt?

Det påpekas sällan att det är allmänna kulturförhållanden i det förgångna som blir det bestående resultatet av den maritima verksamheten. Vi tänker dessutom sällan på enhetligheten i den nordiska kulturens genom mer än tusen år. Den sträcker sig över ett enormt område, tidvis från Grönland till Kolahalvön och Balticum. Det räcker ju med att illustrera den med övertiteln från Eideren i söder till Aegistafr i norr. Det är ju ett märkligt faktum att de nordiska språken i ett europeiskt perspektiv i stort sett kan uppfattas som dialekter. Dessutom har det nog alltid funnits en mer svårbedömbar faktor, den gemensamma värderingsgrunden, trots alla skillnader i mindre skala, alla stridigheter och ur fiskerättens synpunkt den diametralt motsatta juridiska grundvalen mellan Östersjön och Atlanten, mellan Danmark-Norge och Sverige-Finland. Denna gemensamma kultur måste tillskrivas ett maritimt samband som går tillbaka till relativt tidig järnålder.

Dessutom vill jag gärna för min inre syn se det fælles för en större grupp. Det jag då tänker på är till exempel:

• den maritima sfärens speciella habitus,
• dess identitet utåt
• dess arketyper,
• dess kulturlandskap,
• inte minst dess kognitiva landskap,
• dess speciella ekonomiska och sociala värld och
• inte minst dess rituella förhållningssätt till motsatsen hav-land.

Alla dessa är diskutabla, luftiga och oprecisa kategorier utom arketyper (men jag har bara ett exempel, en sägentyp, nedan), kulturlandskap och särskilt det rituella landskapet. De övriga måste upplevas individuellt och blir därmed svåra att definiera.

De tre, arketyper och landskap, är i varje fall enligt min uppfattning något faktiskt övergripande fælles. Men gemensamt betyder inte bara gemensamt för folk på motsatta kuster i Skagerack/ Kattegatt, eller mellan Atlanten och Östersjön, med i stort sett samma språk och liknande historisk bakgrund. Gemensamt måste betyda gemensamt för utövare av just maritim kultur var än de verkar. Det är först då den singulära beteckningen maritim kultur har fog för sig.

Vad slutligen beträffar termen `maritim´ kan man naturligtvis med viss framgång ge sig in på semantiska hårklyverier. Det latinska mare betyder onekligen havet, liksom dess avlägga, adjektivet maritimus (marinus) har med `havet´ att göra. Men för mig är det enda viktiga den kulturella och ekologiska innebörden, inte den geografiska. Kan till exempel förhållanden i en inlandsmiljö med sötvatten (ferskvann) likna dem vid det egentliga salthavet så mycket, att det är befogat att tala om en maritim kultur här? En av avsikterna med min studie av Vänern (Westerdahl 2003) är att visa på att så är fallet, om än i liten skala. För ett ytterligare klargörande av definitionen för maritim kultur i inlandsfarvatten är det nödvändigt att jämföra förhållandena vid Vänern med andra stora sjöar och deras biflöden och utlopp i världshaven. Det har inte gjorts ännu. Mitt intryck är att insjöar måste ha en ministorlek. Men fysisk storlek är inte den enda förutsättningen. Antalet invånare, ekonomisk potential, särskilt fiskproduktion, är väsentliga. Dessutom behövs alltid det långa tidsperspektivet, la longue durée, av typ Fernand Braudel, är minst lika viktiga (t.ex. Braudel 1986/1949, 1988/1985, 1989/1986). De skall visa, att framväxten av maritimkulturella drag inte bara är ett temporärt fenomen.

Hur skall genusperspektivet formuleras, förhållandet mellan man och kvinna, i en vardaglig maritim kultur? Självfallet är det rena sjömanslivet traditionellt föremål för manlig dominans. Det uppfattas som ett totalt manligt reservat. Sjökvinnan, det vill säga hon som lever och arbetar på båtarna, gör det enbart i traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter, som kocka och städerska. Allt annat är undantag. Kvinnan är alltså frånvarande och uppträder för sjömannen som ren landkrabba och objekt. I det rituella landskapet (nedan) är hon förbjuden. Den gängse bilden är av de väntande fiskar- eller sjömanshustrurna. I denna roll är de grunden för den starka religiositet och en del av den organisation för denna religiositet som präglar maritima miljöer på land (även påvisat av Holm 1991).

Men vi rör oss här med en vardagskultur med tvivelaktig eller variabel professionalism. I den typen av vardagligt maritimt samhälle som jag är mest intresserad av, småbrukares och fiskares, har kvinnan en lika aktiv roll som mannen. Hennes roll är onekligen mest agrar eller knuten till land, där hon även snuddar vid vattnen i sin egenskap av ägg- och dunsamlare. Hon väntar inte bara på sin man. Men också maritimt kan hon vara en viktig partner, till exempel i ett parfiske eller i ett fiske med fasta redskap nära kusten. Ibland är hon också jägare, sjökrögare eller båtbyggare. Hennes roll kan säkert variera högst avsevärt, men det är påfallande, att hennes erfarenheter och kunskaper om kustkulturen är minst lika tillförlitliga, för att inte säga genomgående mera tillförlitliga än mannens. Här kan jag stödja mig på minnen från mängder av egna intervjuer. Den mångsidigt arbetande kvinnan är också en förutsättning för att den maritima livsformen skall kunna överleva. Genusperspektivet utgör i själva verket ett av många tecken på ett variabelt kulturmönster, snarare än en fast relation. Det betyder lika variabel som anpassningen till miljön och dess agrara inslag.

Maritim kultur. Båtens roll

Jag har som sagt ett alternativt begrepp till kustkultur, alltså maritim kultur. Jag använder det oftast här som synonymt till kustkultur. Det uttrycker alltså en humanekologisk zon, beroendet och utnyttjandet av situationen vid ett stort vatten. Ens liv vetter mot havet. Men för mig kan kustkultur också levas med ryggen mot havet. Det innebär kanske bara att man bor och verkar där.

Den holländske socialantropologen A.H.J. Prins är en av de mycket få som har gjort ett ärligt försök att definiera maritim kultur (Prins 1965: preface, X):

”Since this book deals with maritime culture, it is legitimate to ask how we know whether a culture (operationally defined as `patterned set of recurrent events´) is, or is to be considered maritime. A first answer to this is to refer to significant pointers: nautical similes in the colloquial language, preferable also amongst those whose calling is not that of a sailor- if such people can be found. If it is technically difficult to systematically treat spoken language with this in mind, one can turn to the work of the poet in Lamu culture, poetry being more highly developed than prose as a store of systematized thinking brought into form.”

Ett annat kriterium skulle vara om andra grupper anser ett visst område eller en viss grupp mera maritim än andra. Prins fortsätter:

”Other pointers are: the occurrence of maritime proverbs and their frequent (or frequency of) use; children playing with toy-boats; men building ship´s models in their leisure hours; the integration of sea and ship into the make-up of functionally non-maritime institutions (votive-offerings, initiation, mortuary ritual etc.); the (degree of) elaboration of myths concerning the sea; the occurrence of maritime patron-saints (like our St. Nicholas); the spending of leisure hours near the waterfront, crowds gathering at launchings, arrivals and departures of ships; the attitude toward fish, and so on, and so forth. As some of these (and similar) pointers lend themselves to quantification, we can even speak (at least with regard to some properties) of the degree to which a culture is maritime….”

Min uppfattning är att några dessa kriterier är ganska tveksamma. De verkar alltför allmänna. I Skandinavien är det av historiska skäl få människor, om ens några, som inte använder maritima liknelser och få små pojkar som inte bygger barkbåtar och få lite större pojkar som inte bygger modellbåtar (plast), etc. Dessa element utgör en del av ”allmän kultur” och har fungerat i århundraden även utan en direkt anknytning till någon form av levande maritim kultur. I detta avseende skulle inte bara Norden utgöra en enda (levande) maritim kultur utan också största delen av Västeuropa. I själva verket verkar de som en påminnelse om att detta område verkligen har haft en för övrig kultur bestämmande karaktär. Men det är annorlunda idag. Och även om dessa kriteria idag skulle kunna indikera en aktuell eller tidigare maritim kultur är de svårligen användbara för studiet av historiska eller förhistoriska lämningar utan skrivna källor.

Det första verkligt viktiga kriteriet är snarast att människor som utövar maritim kultur uppfattar sig så, och de som inte gör det, som Prins påpekar, ser de verkliga utövarna just på det viset. Med reservationen att säkert ingen använder just begreppet maritim kultur (hur låter förresten ordet för utövare av den, dess nomen agentis?). Men detta går ju inte heller att tillämpa på gångna tider, allra minst förhistorisk tid.

Karaktäristiskt för den vardagliga maritima kulturen, kustkulturen som jag helst ser den, är att den utnyttjar en rad olika nischer både i samhälle och natur vid kusten (även nedan). Den är som tidigare påpekats en form av anpassning. Ett gemensamt drag är den maritima praktiken i båt, och allt vad man kan råka ut för i båt och vid strand, översvämning, is, dålig fångst, storm, läckage, infrysning, vinterhamn, räddning, bärgning till sjöss och vid strand, och till slut bråkning vid strand och återanvändning av virket i nya skepp eller i hus. Det är ett levande förhållande till naturen, det gäller att känna till enslinjerna i landskapet, fågelsträcken, topparna och hålorna i botten, förebuden om omslag i vädret och kunskapen om abborrgrundens läge, både som fiskeplatser och som farliga ställen för sjöfarten.

Maritimt är alltså användandet av båt. Båten är det centrala redskapet, förlängningen av den mänskliga kroppen, det har skapats av den maritima människan, och det antar en betydelse hos den maritima människan som har få, om ens några motsvarigheter i land. (Men minns gärna den agrara människan och dess förhållande till den dock icke av människan skapade hästen. Obs! Hästens och skeppets roll, ibland flyter bägge tillsammans, som hällristningsmotiv, skepp med hästhuvuden etc., jfr Østmo 1998.). Den maritima sfärens sägenarketyper handlar ofta om båtar. Jag har skildrat ett exempel i en vandringssägen om det nybyggda fartyget som inte kunde sjösättas (Westerdahl 2000b).

Båtens handhavande är centralt för all maritim kultur. I viss utsträckning kan beroendet av den maritima transportvärlden sägas upphöra så sent som omkring 1900. Nordens transporthistoria fram till dess är dess vattens, både sommar och vinter. Vid den tidpunkten övertar väg och järnväg definitivt vattnens roll. Den värderingen är inte bara min. Jag tackar flera andra för bekräftelser, som den svenske väghistorikern Eliz Lundin. Självfallet fungerar detta inte överallt. På delar av dramatiska och sönderspruckna kuster som vid Sørlandet i Norge var det kanske först tiden efter andra världskriget som var brytpunkten, i delar av Nordnorge kom den ännu senare. Men bara för att markera hur stor del av vår samlade kulturhistoria som varit båtberoende är förhållandet viktigt. Å andra sidan är detta båtberoende (fastän ofrånkomligt) bara en del av maritim kultur. Dessutom gäller beroendet av båten även inlandet, alltså inte bara det i ”egentlig” mening maritima, eller kustbundna.

Vi har så att säga den geografiska aspekten, den geografiska underindelningen, att också ta ställning till. Om vi alltså skall söka pluraliteten, mångfalden, kan det vara lämpligt att använda begreppet maritimt kulturområde i stället för för en enstaka maritim kultur. I varje fall av gränsdragning för ett specifikt maritimt kulturområde mot andra maritima kulturområden skall man finna ”särutvecklingen” (från vadå?) uttryckt i ekonomisk och social struktur, i språkliga särdrag, båttyper, teknologi, speciella redskap, särskild folklore, mentala föreställningar etc. Bara att det finns sådana tydliga drag måste uppfattas som ett uttryck för en specifik maritim kultur i området.

Jag har hävdat, att de maritima kulturområden kan ha andra gränser än de som dragna på land, t. ex. de administrativa gränserna (t.ex. Westerdahl 1980). I vissa fall kan det stämma. En annan viktig möjlighet är att maritima kulturområden följer gränser av språklig natur. Ulf Lundström har i varje fall i Norrlands kust och inland identifierat båttypers utbredning med dialektområden (Lundström 1998). Men vad är det primära? En form av kontakt- och transportzoner? Om maritim kultur är ett så starkt identitetsskapande i ett område att de överskuggar andra, blir kanske gränserna för maritima kulturområden också de allmänna gränserna? Dessutom kan kanske kulturellt motiverade gränser vara den yttersta grunden för administrativa och politiska gränser?

Så har vi begreppet kultur. Spörsmålen om begreppet kultur hör visserligen till de mest svårbemästrade inom den humanistiska forskningen. Det finns nästan lika många definitioner som forskare. I en klassisk skrift räknas med 164 olika definitioner (Kroeber/ Kluckhohn 1952) Begreppet är ju ett slags paraply. Dessutom tjänar det ofta som en mycket lös motivering för just den typ av "smal" forskning som forskaren är sysselsatt med. Det vore i så fall oärligt att inte deklarera vad den innebär just här, i ett mycket brett perspektiv. I princip har vi rätt att använda vilken abstraktion eller teori som helst, bara vi underbygger den med andra begrepp och tillräckligt entydiga förklaringar. Det skulle i varje fall innebära att vi kan använda en för oss hanterbar definition i fortsättningen. Ett område där den är särskilt värdefull är när vi som arkeologer försöker skilja ut element i det maritima kulturlandskapet.

Gränser för kultur behöver som synes inte innebära avgränsningar av `etnicitet´ eller `(nationell) identitet´ och andra besläktade sätt att avgränsa sig och sin grupp med utgångspunkt från ett gemensamt ursprung. Ett starkt behov av gränser och klassifikation är psykologiskt ett uttryck för osäkerhet! Historien känner, som visa män uttryckt det, inte till något folks ursprung. Det är historieskrivarna som skapar och producerar det genom att ställa frågor om det som de sedan försöker bevisa. Den typen av definition har dessutom grundligt misskrediterats. Arkeologiska "kulturer" har till exempel blivit utgångspunkten för försök att hävda den egna gruppens överlägsenhet i förhållande till andra. I ett allmänt perspektiv måste man också konstatera, att det inte existerar några "rena" kulturer i denna mening. De flesta komplex som man kan urskilja, nu eller i förgången tid, är mest blandningar av andra, låt vara unika var för sig.

Men maritim kultur då? Enligt min mening är det inte bara möjligt utan också meningsfullt att tala om en sådan. Också den är i eminent grad en blandning. Maritim kultur är en sammanfattande benämning för alla de tänkesätt, vanor, föremål, företeelser och handlingsmönster som är förknippade med ett liv vid havet. Den är med andra ord anpassade till ekologi och näringar vid stora vatten. Men den består sällan bara av det. Den vardagliga maritima kulturen har kanske mera med livsformen att göra, än med de yttre kännetecknen för den. För begreppet livsform, på engelska life mode, kan man med fördel konsultera min forne kollega vid universitetet i Köpenhamn, etnologen Thomas Højrup, som präglat det (t.ex. Højrup 1995).

Vad vi skulle kalla binäringar är regel i en vardaglig maritim kultur. I hur hög grad detta kan ses i ett förhistoriskt cirkumpolärt sammanhang framgår av William Fitzhughs gamla översikt (i samme/Ed. 1975). Inte ens en huvudnäring behöver alltså finnas, maritim eller inte. Bland dessa bi- eller sidonäringar finner vi fiske av olika typer, maritim jakt, inklusive fågel- och säljakt, insamling som ägg- och duntäkt, båtbyggeri, fraktfart som befäl eller matros samt lotsning, prickhållning och fyrväsen. En täppa vid huset och en ko med några får betande på skären representerar ibland det enda agrara elementet. Ibland är dock det agrara elementet betydligt starkare än så. Bland gränsföreteelser – i flera än en mening! – finner vi vrakplundring och smuggling. Maritim kultur är seg. När någon av dessa binäringar hotas läggs tyngdpunkten på någon annan nisch och livsformen som sådan överlever.

Därtill har vi andra uttryck för karaktäristiska maritima näringar. Särskilt tänker jag som ovan på den mer eller mindre professionella sjömanskulturens sociala och kulturella rum under långa oceanfärder (Weibust 1958, 1971).

Nu behandlar vi en term som har en riktigt meningsfull relation till begreppet kustkultur.

Det rika maritima kulturlandskapet innefattar en rad speciella materiella lämningar vid kusten, exempelvis skeppsvrak, pålspärrar, varvsplatser, alla spår av fiskeredskap och fiskehamnar med båtoptrekk, naust, nätställningar, och lastageplatser, bebyggelse och alla typer av hamnar med kulturlager, sjömärken med varder och rösen (kummel) och andra typer av markeringar, som kompassrosor och labyrinter, ristningar eller stenlagda sådana. Dessa element återupptäcks ständigt och bildar en stor potential som ännu är mycket ofullständigt känd och analyserad (Westerdahl 1987-89, Norman 1995).

Det sociala samspelet lämnar immateriella spår i det maritima kulturlandskapet. som är lika viktiga som de materiella för att visa på mentala korridorer i landskapet. De flesta är alltså uttryck för vägval, farleder till centrala platser, något jag kallat för tradition of usage, användartradition. Andra visar direkt på viktiga punkter eller mötesplatser. En intressant iakttagelse är att frekvensen av kognitiva uttryck, som ortnamn, folklore och sägner kring de specifika platserna möjligen kan gradera dessa punkters relativa betydelse.

När människan rör sig i rummet ses ibland landskapet som en helhet sammansatt av många aspekter. Men ibland ses landskapet som genom ett filter, där en eller flera av dessa aspekter är den avgörande. Som arkeolog eller kulturhistoriker i allmänhet har jag känt att jag kan passa in de flesta av våra materiella eller immateriella lämningar i någon av dessa facetter eller aspekter på det en gång nyttjade landskapet.

1. Naturlandskap. Den eviga – men inte oföränderliga – förutsättningen. Även naturlandskapet är ett kulturellt landskap som måste upplevas av människor.

2. Näringslandskap. Ekonomiskt landskap (economical landscape). Syftar främst på det lokalt baserade fisket, jakten och insamlingen (sanking), i senare tid även på det industriella landskapet, som dock knyts främst till transporter (nedan).

3. Transportlandskap. Kommunikativt landskap (transport, communicative landscape). Syftar framförallt på fjärrtransporter och kontakter med landvägar samt på resultat av sådana. Kan i sen tid vara ett industriellt präglat landskap.

4. Maktlandskap (power landscape). Kontrollens och territorialitetens (försvarets) landskap. Det militära landskapet. Förutsätter måhända ett antitetiskt "motståndets" landskap.

5. Yttre resurslandskap. Skeppsbyggeriets landskap, varvsplatser och områden för virkestäkt. Detta måste då också inbegripa fisket och jakten (naturlandskapet som näringarnas landskap).

6. Inre resurslandskap. Det agrara överskottets landskap. Svarar för underhållet av sjöfart/ sjöexpeditioner och vidmakthållandet av status quo/ reproduktion i näringarna. Samtidigt uttrycker det ett behov av reserver i de maritima näringarna och med förmedling av dessa (fraktsjöfart).

7. Det kognitiva (maritima kultur) landskapet ( cognitive landscape), bland annat namnlandskap, toponymt landskap (toponymous landscape), `den mentala kartan´, som innefattar de sätt på vilka alla aspekterna uppfattas av sjöbrukarna. Det genomsyrar de övriga aspekterna. Underaspekt: rituellt/ sanktionsladdat (tabu) landskap. Orvar Löfgren gav den aspekten den uttrycksfulla appositionen Människan i landskapet- landskapet i människan.

8. Rekreationslandskapet. Nutidens turistlandskap, ett "pseudo-maritimt landskap (?)", åtminstone i den meningen att den lånar symboler och föremål från de genuina maritima kulturerna, symboler, båtar, båtdetaljer, skepparmössor etc.

De muntliga traditionerna innefattar en rik folklore, föreställningar om övernaturliga väsen och tabun inom fiske och sjöfart. I gammal tid finns ett rituellt landskap till sjöss som har avkastat ett sammanhängande trossystem. Företeelser ses genom ett särskilt filter. Man kan också tala om ett rituellt regelsystem. I varje kategori där människor och djur ingår, i varje geografisk eller etnisk fördelning, i kön, näring etc., återfinns principen om antingen hav eller landanknytning. Både det rituella landskapet och regelsystemet baserar sig på en kompromisslös motsats mellan hav och land. De börjar fungera vid stranden och vid båtlänningen. Väl därute till sjöss talar man ibland ett särskilt språk, ett ”sjömål,” med de normala namnen och beteckningarna ersatta med noa-ord och noa-namn.

Den rituella regeln kan formuleras så:

Själv har jag därtill präglat begreppen `traditionella transportgeografiska zoner´ i vatten, och på land, förenklat transportzoner, och `maritima enklaver´ vid kusten som viktiga kriteria för utvecklade maritima kulturer. Med det förra menas sociokulturella rum som uttrycker både transportkorridorer, men även kulturella drag, som teknologi och kognitiva gränser. Det kan gälla skeppsbyggnadstradition, framdrivning, speciella laster. Med det senare, enklaverna, noteras ansamlingar/ förtätningar eller koncentrationer av bebyggelse och centra för maritima aktiviteter och maritima kulturelement, där procenttalet maritimt beroende människor är väsentligt högre än i grannskapet. Det är här den maritima erfarenheten, sociopraktiken, traderas från generation till generation. Ett exempel är det av Prins behandlade Lamu i Kenya ovan. Ofta är de dessutom belägna på stora näs och stora öar. Bland dessa finns även maritima kulturcentra. De uttrycker en mångfald yttringar av maritim kultur. Flera sådana har i tidighistorisk tid blivit kuststäder. I senare tid får sådana platser också ofta urbana drag. En intressant problem är det faktum att flertalet så att säga stannade på ett visst stadium i förändringsprocessen och aldrig fick dessa drag.

Dessa transportzoner består i grunden av sju olika typer eller kategorier (med engelsk version för klarhetens skull):

1) Land zoner som går över vattendelare på näs. Trans-isthmian land transport zones..

2) Zoner i floddalar och liknande. Zones based on river valleys or other continuous water courses.

3) Färjekorridorer över längre vattenpassager. "Ferry" corridors or routes of regular transportation across water.

4) Kustzoner som ”kärar” kusten. Coastal transport zones, hugging the coast..

5) Floddeltan med större laguner inneslutna av dyner, där omlastning sker genom till lagunen begränsade fartygstyper. Estuary lagoon zones- zalew (Pol), zaliv (Russian) or Haff (German)- zones with closed traffic for reloading in special boat types between river and seagoing vessels. Extensive part of the North Carolina coast, U.S.A.

6) Det öppna havets zoner, varibland monsunens och andra särskilda periodiska vindars zoner. Zones of the open sea, including those of the monsoon and the khamsin.

7) Insjözoner. Lake zones. A special case, where shipping is enclosed within the confines of the lake and its adapatations (cargo, winds etc.).

Jag kan här inte leverera något annat än en lätt filosofisk skiss, med några antydningar om hur man skall se på den maritima kulturens övergripande innebörd.

Den har spelat en kvantitativt svårgripbar samhällelig roll som vida övergår antalet eller det begränsade procenttal människor som utövat den.

De maritima kulturerna, om det nu finns någon, fungerar ofta som en reserv och som en säkerhetsventil för samhällen inne i land – och ånyo på mer än ett sätt. På så vis ger den även en kontrast till den ortsstabila, agrara identiteten, där man inte flyttar runt överhuvudtaget i sin näring. Den maritima livsformen erinrar om sitt ursprung i det äldsta jägar- och fiskarsamhället. Den betyder en viss ”frihet,” som värderas oerhört högt av dess utövare.

I mera materiellt avseende har de maritima resurserna alltid varit en oundgänglig reserv för livsuppehället inne i land, trots att de bara sysselsätter en bråkdel av totalbefolkningen. För att ta ett exempel kan vi välja det relativt väl utvecklade England i början av nyare tid. Här fördubblades produktionen i lantbruket mellan 1500 och 1660. Men samtidigt ökade befolkningen minst lika mycket. Utbytet var dessutom mycket osäkert. En av sex skördar blev ett totalt misslyckande. Missväxterna sammanföll ofta med epidemier (t.ex.Thomas 1971). I Norden kanske man kan räkna med missväxt vart femte år vid samma tid. De marina resurserna är den ständigt tillgängliga reserven, både med fisk och med fraktresurser.

Till kusten och dess näringar har alltid förföljda, eller på andra sätt uteslutna, folkelement kunnat fly och undkomma intolerans eller rättvisans långa arm. Ett exempel från norra Europa är den ryska folkgrupp som kallas pomorer (ry. po morje=`vid havet´). De var gammaltroende, starovjertser, som på 1400-talet förföljdes av storfurst Ivan III och sonen tsar Ivan IV, ”den förskräcklige” och den ortodoxa kyrkan. För att få fortsätta att utöva sin tro bosatte de sig vid Vita havet och Kolahalvön. Det innebar fiske, säl- och valjakt och även jakt på andra stora pälsdjur. Det förde också till frakt- och handelsseglation till Nordnorge ända fram till första världskriget, pomorhandelen (t.ex. Kraft 1968). Somliga starovjertser blev också övervintrande storviltjägare på Grumant, Spetsbergen, dit de seglade i sina sydda lodjor. Även andra ryska gammaltroende, raskolniki, flydde ur landet och blev till exempel som lipovener fiskare i Donaudeltat eller svartahavsfiskare i Bulgarien. För speciella sociokulturella grupper finner vi också ofta (men inte alltid) en anknytning till tillvaron vid kusten. I Norge finner vi fanterna, alltså varianten kustfanter (jag har ännu inte hört om svenska sjötattare!) i norra Sverige kustlappar med en motsvarande, om än kanske med mera sedentär bakgrund.. Men den maritima flykten behöver inte gälla hela folkgrupper, det är lika vanligt med individer och mindre grupper och familjer. Förutsättningen för att den skall lyckas är oftast någon form av tidigare förvärvad maritim erfarenhet och vana med båt. Det är den som avgör att man skall fly till kusten eller, i likhet med andra upp i bergen, som är en annan möjlighet.

Sjöbrukare har också varit den viktigaste reserven för militära ambitioner för makthavare till sjöss. Med ljus och lykta har de då sökts, ofta förgäves, och därmed med katastrofala resultat för makthavarna. Bristen på erfaret sjöfolk går som en röd tråd genom många forna stormakters historia, inklusive Sverige-Finlands (jfr Nils-Erik Villstrands arbeten). I Norge fann den danska kronan en stor del av sin maritima bakgrund. I andra, mindre akuta, situationer har sjöfolket istället setts över axeln. Poul Holm visar inte minst på hur den svenska kronan försvårat tillvaron för sitt eget kustfolk – och även andras (Holm 1991). När krigen har varit slut har överheten i stället sett med stor likgiltighet på de maritima näringarnas problem. Man har svikit dem när det varit som mest behövligt med hjälp.

En särpräglad utveckling av flera kulturelement som fartygstyper, riggning, fiskedon, folklore, språk eller dialekt samt även ortnamn pekar på den maritima kulturens styrka och livaktighet i ett visst område. Men det är ju inte isolation som utmärker kustkulturen, snarare tvärtom. Också de mångsidiga influenserna utifrån är karaktäristiska. Ivar Modéer skriver att ”kommunikationerna ofta varit livligare mellan de olika kustbygderna än mellan kustbygden å ena sidan och inlandet å den andra.” (Modeer 1945). Dessutom att ”kusten har varit en värld för sig.” Den maritima kulturen är som sagt gränsöverskridande, det vill säga går över gränser uppsatta av överhet och av andra kulturella mönster.

Dessa möjligheter till influenser bäddar dock inte för en homogen kultur på båda sidor om ett hav. Snarare innebär de förutsättningar för en rik mångfald. Denna mångfald förutsätts rentav genom de olika behov som fylls på båda sidor av kontakterna, som även Poul Holm (a.a.) påpekar. Det som saknas finns på andra sidan. Sørlandet levererade timmer och järn till Vendsyssel och Thy. Skudehandelen förde också lantbruksprodukterna norrut. I stort sett ägde samma trafik längs axeln nord-syd rum inom Östersjön och inom en stor insjö som Vänern.

Ett säreget drag i maritim kultur är dess bristande historiska källmaterial. Fastän vi vet att sådana kulturyttringar också tillhör historisk tid är de drastiskt talat nästan lika okända som de förhistoriska. De kan då snarare kallas subhistoriska än förhistoriska. Det betyder alltså att skrivet källmaterial saknas till stora delar, trots att sådant samtidigt rikligen finns att tillgå i andra sammanhang. De blir underkommunicerade. Majoritetssamhällena har inte haft något större intresse av att befordra maritim kultur. I och med att den bedrivits som binäringar har överheten alltså ansett att den dragit folk och resurser från den viktiga modernäringen, jordbruket. Och jordbeskattningen har ansetts ge jämnare och mera grundläggande inkomster åt överheten. Därmed ses de maritima näringar som ett slags residualgebit i förhållande till landnäringar. Dessvärre har den åsikten även fått avläggor inom forskningen.

Det ligger utan tvekan något logiskt i denna inställning. Maritima näringar är sällan säkra, vare sig för utövarna eller för överheten. Inte heller kan deras utbyte beräknas som den agrara sektorns. Det ligger i linje med dess djupa rötter i jakt- och fångstsamhällen. Utbytet har varit nästintill okontrollerbart. I berättelser från fiskartillvaron står sådana växlingar för en stor del av den fatalistiska udden (nedan).

Men trots att fiskare är att jämställa med egna företagare har de själva nästan aldrig sett sig som entreprenörer. Steget till fartygsägande inom lastsjöfart kan därför ta flera generationer och är troligare i storböndernas led, oavsett om de har någon bakgrund i fiske vid egen strand eller inte. Men där finns en karaktäristisk och successiv hierarki i uppbyggnaden både av de maritima näringarna och i deras centrala platser, de som jag har kallat maritima enklaver och i någon mån maritima kulturcentra. De maritima enklaverna kan kanske anses uppstå i takt med den rena fraktseglationens framväxt (se mitt inlägg här om allmogeseglation).

Fisket utgör alltid grunden, därefter kommer den lilla sjöfarten, allmogeseglation eller bygdeseglation och skutskepperi, därefter i olika roller rekrytering till handelsflotta och örlogsflotta, men även parallellt lotsning, underhåll av sjömärkning, fyrar, tull och dylikt. Den sociala klassindelningen är också tydlig mellan dessa näringar.

Om identitet skall fastställas idag är som nämnts ett rimligt sätt att fråga folk om vilken grupp de anser sig tillhöra. Det är ett kriterium som även kan utsträckas till maritim kultur. Naturligtvis skulle just ”maritim kulturövare” vara en omöjlig beteckning. Men sättet att skilja ”dem” från ”oss” är i detta fall mycket illustrativ, Maritimt folk, särskilt sjömän, är mycket medvetna om att tillhöra gruppen och definierar sig i motsats till vad som normalt kallas landkrabbor. Det kan tyckas banalt, men denna distinktion är karaktäristisk, som vi har sett, för den kognitiva essensen i det maritima kulturlandskapet. Vad jag syftar på är vad jag ovan har kallat det rituella landskapet och motsatsställningen mellan hav och land.

Många gånger uppstår identitet genom andras attityder. En negativ sådan återföds i inverterad form. Identitet är nästan alltid relationell. Hur har ”de andra” sett på just vardagliga maritima kulturyttringar?

Visserligen är ”maritim kultur” något som i senare tid omges med romantikens slöjor.

Men det har inte varit ”fint” att tillhöra den proletära och vardagliga maritima kulturen. Den har i mycket varit småfolkets tillhåll. Som ett utslag kan man föreslå skönlitteratur och bildkonst. Bilderna av mindre, vardagliga, båtar och maritima situationer är ofta få eller obefintliga i vissa sammanhang. Den nederländska realismen under 1500-och 1600-talen är en unik och isolerad början. Vi vet att de bilder och värderingar som producerades även i nyare tid i stort sett kontrollerades av den tongivande överklassen. Den lilla sjöfarten, skutfarten, pråmsjöfarten, tillhörde inte de finare och intressantare sysslorna, inte heller fisket på sjön. Båda utövades av småfolket och strandsittarna. Det var en maritim kultur av ringa prioritet. Den ”lilla” sjöfarten gav inte de rätta associationerna för de övre kretsarna. Med undantag för storsjöfarten och särskilt ostindiefararna var det ingenting av det vardagliga i den maritima kulturen som talade till deras fantasi ens vid saltvattenskusten. Därför blev den en glömd historia. Först nu har vi ansvaret för att hala fram den ur gömmorna.

Många gånger i äldre tid ser man till och med ett direkt avståndstagande – och fördömande – från de jordägandes sida. Maritima näringar tar dessutom tid och kraft från det fundamentala jordbruket som ger fasta jordräntor åt de rika och makthavande. Intresset för den maritima kulturen har dessutom varit mycket begränsat inom den litterata överklassen i samhället. Man kan till och med tala om en mental spärr. Först när badorter och skärgårdsboende blivit fashionabelt bland överklassen ser vi de litterära och konstnärliga nedslagen dugga allt oftare. Även detta skildras av Poul Holm (1991). Men det är många klasser i de maritima miljöerna. Riktiga sjömän på de sju haven har romantikens hela aura, fiskare är kluriga och humoristiska, men heroiska pråmskeppare och – ve och fasa! – småhandlare i kalkskutor och – ännu värre – pudrett (gödsel) båtar har inte avkastat en rad. Men jag har hört tillräckligt för att förstå hur fint folks attityder till eller förtigande av ”hamnsluskarnas” existens har bemötts av offren i lika hög grad med spott och spe och med berättigad stolthet över uppmärksamheten.

Det är också helt säkert så, att den vardagliga maritima kulturen motsvarar en särskild slags identitet bland `sjöbrukarna´ i motsats till rena "landkrabbor". För termerna `sjöbrukare´ och `sjöbruk´ har vi att tacka en framstående etnolog, fiskarpojken och bohuslänningen Olof Hasslöf, död 1994, också en gång lärare vid universitetet i Köpenhamn. Hans verksamhet uttrycker också något fundamentalt. Den maritima kulturen är inte homogen. Den är liksom alla kulturer en klassfråga. Olof Hasslöf brukar sägas ha varit den förste forskare som skildrade den maritima tillvaron från däcket snarare än från kommandobryggan. Termerna sjöbruk och sjöbrukare är hos honom formulerade i direkt motsättning till `lantbrukare´ och `lantbruk´. Man tycker sig även mellan raderna se termen landkrabbor! Hasslöf hävdade med gott fog och inte så lite polemisk skärpa, att rollen för sjöbruket och dess utövare i historien förtigits av en i huvudsak agrar litterat miljö. Men det är omöjligt ens i en polemik att hävda att vare sig sjöbruk eller lantbruk är renodlade livsformer. Det finns alltid övergångar mellan dem. Dessutom har många människor haft och har tillgång till båda dessa `kulturer´.

En viktig sak som aktualiseras av Hasslöfs gärning är att maritim kultur på flera sätt måste låta sig underindelas i separata delar, ibland med föga förbindelse sinsemellan, som proletär sjömanskultur (läs B. Travens Dödsskeppet! men som ovan även Weibust 1958, 1971), skepparnas, skeppsredarnas och skeppsmäklarnas sjöfartskultur, den kanske mera vardagliga och prosaiska lokala kustkulturen med livsuppehället i fiske och diverse binäringar etc. En av Hasslöfs käpphästar är fiskarenas lagbildningar. Kanske man därför snarare i tillämpliga fall skulle använda ett annat pluralt begrepp, maritima kulturmönster, i stället för maritim kultur?

Ett annat drag som kan sägas utmärka maritim vardagskultur, dess habitus, är dess fatalism. Detta begrepp kan enklast förklaras som en slags uppgivenhet inför ödet. Ett gripande uttryck från teaterns värld för det är irländska enaktaren Riders to the Sea (1904) av John Millington Synge. Det är ett av den gaeliska renässansens huvudverk, där den fattiga men gaelisktalande irländska västkusten särskilt framhävs. En gammal kvinna på Aranöarna har förlorat fem av sina söner på havet. Nu tar havet hennes siste kvarlevande son. En situation skildrad i en anda av uttalad litterär nationalism blir här av allmänmänskligt värde.

Att situationen inte var okänd i Norge framstår av kulturhistorikern och sociologipionjären Eilert Sundt till exempel genom hans statistik över drunkningar i Norge under åren 1846-1860 (Sundt 1976). En naturgiven fatalism måste anses vara en grund för den sammanhållande religiositet som utmärker fiskarsamhällen vid Nordsjön, den mörka och stränga schartauanismen i Bohuslän, den kanske lite gladare i Thy/ Vendsyssel och Limfjorden som gett Hans Kirk materialet för mästerverket Fiskerne (1928) och den gladaste varianten på Sørlandet i Norge. Inte överraskande var det i synnerhet kvinnorna som bar upp den (se Holm 1991: 243ff).

Om vad havet och vattnet kunnat betyda i förhistorisk tid kan man verkligen ha delade meningar. Något av det som nämnts i korthet ovan är säkert fortfarande aktuellt och delvis allmänmänskligt. Har havet upplevts som kaos i det kognitiva systemet? Det har kanske setts både som hot och som utmaning, både som ett välsignat medel till föda, till nyheter och snabba förflyttningar? Och vilken är båtens roll i detta och i det förhistoriska medvetandet? Vad skiljer mot land? Om detta har jag själv några tankar i Westerdahl 2000a.

Hur skall vi förhålla oss till kustkultur eller maritim kultur?

Såvitt jag kan se det erbjuder sig en rad mångsidiga infallsvinklar inom forskningen. Med den maritima kulturen, eller om man så vill, kustkulturen, som tema, eller som katalysator, finner jag en rad forskningsområden för samtliga kultur-, samhälls- och socialhistoriskt inriktade discipliner. Jag har givit några antydningar ovan. Här är maritim arkeologi en naturlig del. Det gäller även bitvis inom naturvetenskapen.

Är inte maritim kultur ett brett samlande tvärdisciplinärt snitt som rentav kunde bli föremål för särskild akademisk undervisning och forskning?

Braudel, Fernand: 1986.(1949). The Mediterranean and the Mediterranean World in the Age of Philip II. Vol I-II. Collins, Glasgow. Pocket.

Braudel, Fernand: 1988 (1985). Kapitalismens dynamik. Stockholm.

Braudel, Fernand: 1989 (1986). The Identity of France. Vol One. History and Environment. London. Pocket.

Edlund, Lars-Erik (red.): 1992. Tabu, verklighet, språk. Tio uppsatser om folkliga tabueringsföreställningar och taxonomier. Stockholm.

Erixon, Sigurd: 1938. West European Connections and Culture Relations. I: Folk-Liv 1938 No. 2: 137-172.

Fitzhugh, William: 1975. A Comparative Approackh to Northern Maritime Adaptations. I: Fitzhugh, William (Ed): Prehistoric Maritime Adaptations of the Circumpolar Zone: 339-386. World Anthropology. Mouton, The Hague etc.

Gardåsen, Tor Kjetil (red).:2003. Kystguiden. Skagerakkysten. Kulturhistorisk reisefører for kyststrekningen Oslofjorden-Åna-Sira. Skien.

Hasslöf, Olof (et alii): 1972. Ships and shipyards, sailors and fishermen. Introduction to Maritime Ethnology. Copenhagen.

Hinkkanen, Merja-Liisa: Gemensamt hav, gemensam kultur? I: Maritima kontakter över Östersjön Jungfrusund 7: 23-35. Åbo.

Holm, Poul: 1991. Kystfolk. Kontakter og sammenhænge over Kattegat og Skagerack ca. 1550-1914. Esbjerg. Diss.

Hovda, Per: 1941. Okse, galt, hund og andre dyrenemne i skjernamn. Särtryck: Bergens Museums Årbok 1941. Hist-ant rekke nr 7: 3-16.

Hovda, Per: 1948. Stadnamn og sjøfiske. I: Namn och Bygd. Uppsala.

Hovda, Per: 1961. Norske fiskeméd. Landsoversyn og to gamle médbøker. Skrifter fra Norsk Stadnamnarkiv 2. Oslo/ Bergen.

Hunter, J.R.: 1994. `Maritime Culture´: notes from the land. I: International Journal of Nautical Archaeology 1994, 23.4.: 261-264.

Højrup, Thomas: 1995. Omkring livsformsanalysens udvikling. Stats- og livformer I. Kbh. Diss.

Jasinski, Marek: 1993a. Maritimt kulturlandskap- arkeologisk perspektiv. I: Viking 1993: 129-140.

Jasinski, Marek: 1993b. The maritime cultural landscape- an archaeological perspective. I: Archeologia Polski XXXVIII: 1993. Zeszyt 1: 7-21.

Jensen, K./ Poulsen, B./Ludvigsen, P: 1982. Bibliografi over Nordjysk Kystkultur i 1800-tallet. Kattegat-Skageraks kulturhistorie bind 1.Aalborg

Kirby, David/ Hinkkanen, Merja-Liisa: 2000. The Baltic and the North Seas. (Seas in History). London & New York.

Kirk, Hans: 1928. Fiskerne. Roman.

Kraft, Salomon: 1968. Pomorhandelen på Nordnorge under 1800-talets förra hälft. Acta Borealia B. Humaniora No. 9. Tromsø/Oslo.

Kroeber, Alfred L./Kluckhohn, Clyde: 1952. Culture: A Critical Review of Concepts and Defninitions. Papers of the Peabody Museum of American Arch.& Ethnology. Harvard Univ. Vol 47, No 1 (Vintage ed. 1963).

Lundström, Ulf: 1998. Traditionella bruksbåtar i Västerbotten. Om båttyper och deras gränser. Kulturens frontlinjer. Skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns norr 15.Umeå.

McGrail, Séan: 1984. Maritime Archaeology- Present and Future. I: McGrail, S(ed): Aspects of Maritime Archaeology and Ethnography. National Maritime Museum: 11-40. London/ Greeenwich.

Meijer, Fik/ van Nijf, Onno: 1992. Trade, Transport and Society in the Ancient World. London.

Modéer, Ivar: 1945. Svenska kustnamn som vittnesbörd om sjöfartsförbindelser med utlandet (Swedish coastal place names as testimonies on the shipping connections with foreign countries). In: Saga och Sed Kgl. Gustav Adolfs Akademiens Årsbok. Uppsala..

Mullen, Patrick B: 1978. I Heard the Old Fisherman Say. Austin & London. Diss.

Norman, Peter: 1995. Sjöfart och fiske. De kustbundna näringarnas lämningar. Fornlämningar i Sverige 3. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

Prins, A. H. J.: 1965. Sailing from Lamu. Assen. Diss.

Solheim, Svale: 1940. Nemningsfordommer ved fiske. Det Norske Videnskaps Akademi. Oslo.

Stoklund, Bjarne: From Centre to Periphery. Main Lines of North Atlantic Cultural Development from Medieval to Modern Times. I: Ethnologia Europaea 22: 51-65.

Sundt, Eilert: 1976. På havet. Verker i utvalg 7. Oslo/ Gjøvik.

Synge, John Millington: Riders to the Sea.

Thomas, Keith: 1971. Religion and the Decline of Magic. Studies in Popular Beliefs in sixteenth and seventeenth-century England. Senast Penguin t ex 1988.

Traven, B.: 1926. The Death Ship. Sv. övers. 1951 som Dödskeppet. Roman.

Weibust, Knut: 1958. The Crew as a Social System. No sjøfartsmus. Båtgransking. Skr nr 40 (Norveg 6). Oslo.

Weibust, Knut: 1976 (1969). Deep Sea Sailors. A Study in Maritime Ethnology. 2nd ed. Nord mus Handl 71. Stockholm.

Westerdahl, Christer: 1980. Något om äldre maritim kultur. Maritima kulturcentra i norra Västerbotten. I: Meddelande XLIXLII 1978-80. Västerbottens Nora Fornminnesförening/ Skellefteå museum: 7-36

Westerdahl, Christer: 1987-89. Norrlandsleden I-II. Beskrivning av och källor till det maritima kulturlandskapet. (The Norrland route, description of and the sources for the maritime cultural landscape. Arkiv för norrländsk hembygdsforskning XXIII-XXIV. Härnösand.

Westerdahl, Christer: 1992. The maritime cultural landscape. I: The International Journal of Nautical Archaeology (I J N A): 5-14. London.

Westerdahl, Christer: 1994. Maritime cultures and ship types: brief comments on the significance of maritime archaeology. I: IJNA 23.4: 265-270. London etc.

Westerdahl, Christer: 2000a. From land to sea, from sea to land. On transport zones, borders and human space. I: Litwin, J. (et al, Eds): Down the river to the sea. 8th ISBSA. Polish Maritime Museum, Gdansk, 2000: 11-20.

Westerdahl, Christer: 2000b. Sägner om skepp och båtbygge. Vandringssägner som vittnesbörd om maritim kultur. I: Vid Vänern. Natur & kultur. Årsskrift Vänermuseet år 2000: 30-38. Lidköping.

Westerdahl, Christer: 2002. The ritual landscape at sea. Krueger, K/ Cederlund, C.O. (Eds): 3rd Baltic Conference on Marine Archaeology. Rostock. Svensk version: Vänerns magi. Sjöns rituella landskap. I: Vid Vänern- natur och kultur. Vänermuseets årsbok 2002: 42-77. Lidköping.

Westerdahl, Christer: 2003a. Maritime culture in an inland lake? I: Brebbia, C./ Gambin, T.(eds): Maritime Heritage. 1st International Conference on Maritime Heritage, Malta 2003: 17-26. Southampton/ Boston.

Westerdahl, Christer: 2003b. Vänern- landskap, människa, skepp. Om en maritim inlandskultur vid Vänern. En studie kring människor båtar vattentransport och segelsjöfart från förhistorien till tiden före sekelskiftet 1900. Skärhamn.

Østmo, Einar: 1998. Hester, båter og menn. En statusrapport fra bronsealderen. I: Viking LXI 1998: 71-97.