Vraken i Galtabäck

Det skepp som bärgades 1928 har fram tills för något år sedan varit utställt på sjöfartsmuseet i Göteborg. Mindre känt är att ungefär 250 meter nordväst om fyndplatsen för detta skepp ligger ytterligare ett. Under maj-juni utfördes en arkeologisk undersökning på detta vrak. Undersökningen syftade till provtagning och partiell skeppsteknisk dokumentation av fartyget. Arbetet utfördes som ett samarbetsprojekt mellan Institutionen för arkeologi med marin inriktning, Södertörns högskola och Varbergs museum.

Gamla Köpstad och Varbergs ursprung

Den stora men numera mycket grunda lagunen vid Galtabäck är den första naturhamnen som möter den som kommer seglande söderifrån längs Sveriges västkust. Redan på kartor från slutet av 1700-talet finns noterat att lagunen ”synes med tiden blifva fast land”. På kartor från mitten och slutet av 1700-talet benämns områdena kring Galtabäcksviken som ”Hamnen”. På 1793 års karta finns inritat piranläggningar som stänger av både norra och södra inloppet till Galtabäcksviken. Bebyggelsen norr om den gamla naturhamnen heter än idag gamla köpstad. Enligt en hypotes är det på denna plats som den medeltida föregångaren till dagens Varberg en gång låg. Idag finns få tecken på att en köpstad en gång legat här. Enligt flera källor från både 1700- och 1800-tal låg staden dock vid den nutida bebyggelsen gamla köpstad.

Staden vid Galtabäcksviken är ett mysterium och i modern tid har flera forskare betvivlat dess existens. Under kommande höst kommer skall ett försök att lokalisera bebyggelsespår efter köpstaden genomföras.

Bonden och gården

År 1908 grävde en bonde i Galtabäck ner en dränering i sin åker. Under arbetet hittar han trä på mer än 1 meters djup under åkern. Enligt de uppgifter som anfördes i tidningarna 20 år senare bryter bonden upp så mycket trä som möjligt för att använda som ved. Anledningen till att tidningarna år 1928 skriver om fyndet är att ännu ett fartyg påträffats. När Oswald Styrlander (f.d. sjöman) gräver ett dike i en åker upptäcker han ett skepp som förefaller honom ålderdomligt. Man tillkallar därför arkeologer och fyndet gör sensation. I samtida artiklar berättas att fyndplatsen besöktes av 2000 personer under vissa dagar. Efter att ha sett fyndet Galtabäck I inser bonden vad det var han grävt igenom år 1908 och berättar detta för arkeologerna. Man gör genast försök att lokalisera det nya vraket. Efter flera dagar av borrningar, sonderingar och sökschakt lyckas man lokalisera skeppet. När detta är gjort tillkallas Arvid Enqvist. När han kom till det långschakt i vilket skeppet påträffats upptogs på hans inrådan ett nytt schakt i vinkel mot det gamla. Resultatet av dessa blygsamma schakt var att man konstaterade att båda de påträffade skeppen var av samma typ varefter man skottade igen schaktet.

Undersökningen år 1928

När Galtabäck I grävdes fram 1928 skedde detta till stor del utan arkeologisk sakkunskap. På grund av detta skyfflades materialet snabbt ur fartyget. När arkeologerna kom lät man sålla det uppskyfflade materialet med förhoppning om att hitta lösfynd. De fåtaliga fynd som gjordes var en fläta av bast, några glasbitar och ett obearbetat bärnstensstycke. Det fartyg som framkom var helt byggt i ek, i klinkteknik och hade T-formig köl. Att rekonstruera skeppet har visat sig svårt eftersom båda stävarna är dåligt bevarade.

Genom att fartyget Galtabäck I var delvis dåligt bevarat har både rekonstruktioner och tolkningar varierat. Det har av en del forskare tolkats som ett folkvandringstida nordiskt segelfartyg med ovanlig bredd och bärighet för denna tid. Dateringen av fartyget utgår ifrån pollenanalys. Fartyget omdaterades senare till tidig medeltid utifrån typologiska hänsyn.

Undersökning 1988

Undersökningen hade till mål att svara på tre frågor:

1. Skeppets utseende och typ, likheter och skillnader mot Galtabäck I?
2. Skeppets last?
3. Nedbrytning av trä och hur denna påverkas av att materialet frilägges.

För att kunna besvara frågeställningarna 1 och 2 var det viktigt att schaktet placerades centralt i fartygslämningen. För att rekonstruera ett skepp bör man naturligtvis ha tillgång till hela skeppslämningen. Denna utgör i sig bara en liten del av det forna skeppet och kan även vid fullständigt avtäckande visa sig vara otillräcklig för en rekonstruktion. De rekonstruktioner som vi gjort bygger på ett endast 2,5x3 meter stort schakt. Placeringen av schaktet möjliggör dock några initierade gissningar kring skeppets forna utseende. Den begränsade insats som gjordes kan naturligtvis inte ge mer än en vink om hur skeppet konstruerats. Vad gäller fråga 2 är det centralt i skeppet som lastrummen var och därför kan spår efter lasten förväntas framförallt i detta område.

Metod

Det inledande problemet vid undersökningen av Galtabäck II var att försöka lokalisera vraket och helst de två schakt som grävts 1908 respektive 1928. Lokaliseringen av 1908 och 1928 års schakt bedömdes som viktigt eftersom de kunde ge information om nedbrytning av arkeologiskt trämaterial i samband med exponering vid undersökningar.

Arbetet inleddes med arkivstudier av material från undersökningen 1928. Göteborgs arkeologiska museum, Varbergs museum, ATA och historiska kartavdelningen vid lantmäteriverket besöktes. Vid detta arbete framkom ett grundmaterial som skulle visa sig vara värdefullt vid såväl lokalisering som analys av området. Värdefullt i detta sammanhang var också utsagor från äldre personer.

På ATA påträffades Arvid Enquists originalplan över Skeppen Galtabäck I och II. Eftersom både Galtabäcken, och skeppen var med gav denna plan ledning vid lokalisering av skeppet. Det visade sig dock, med facit i hand, att denna plan visade platsen för skeppsfyndet +/-25 meter. I det område som indikerades av både utsagor och Enqvists plan gjordes en systematisk sondering med sonder som var mellan 70 och 80 centimeter långa. Proverna togs med ett inbördes avstånd av 1 meter längs en stengärdsgård. Denna del av arbetet syftade till att dels lokalisera själva båten, dvs en trä indikation i sondprovet och dels till att lokalisera eventuella nedgrävningar, dvs omgrävda lager som visar schakten från 1908 respektive 1928. Sammanlagt togs mer än hundra prover.

Resultatet av sonderingen var nedslående eftersom endast fyra prover visade svaga, mycket tveksamma, indikationer på trä. Förklaringen till det klena resultatet var att sonderna inte nått ner till vraket som var beläget 120 centimeter under markytan. Sonderingen gav likaledes ett mycket klent resultat vad gäller omgrävda lager. Precis invid stengärdsgården noterades en nästintill obruten rad av omgrävda lagerprofiler. Detta tolkades som resultatet av det schakt som bonden grävde för att lägga dränering 1908, dvs vid det tillfälle båten noterades för första gången.

I detta läge gjordes bedömningen att de få omgrävda profilerna i kombination med träindikationer motiverade att en provgrop (1x1 meter) upptogs. Samtidigt beslutades att en del av arbetsgruppen skulle göra fördjupade intervjuer med hembygdsförening och äldre personer. En annan grupp skulle göra fördjupade arkivstudier. Provgropen upptogs på den plats där en kraftig träindikation noterats under förundersökningen i maj 1998. På ett djup av omkring 0,8 meter påträffades såväl bordläggning som två parallellt liggande spant.

Fältarbetet

Vid 1998 års undersökning upptogs ett schakt om 3x3 meter centralt i skeppet. Schaktet placerades så att det skulle omfatta tre spant och styrbord halva av skeppet.

Docent Carl Olof Cederlund studerar schaktet. Havet skymtar vid horisonten till höger.

Utifrån den lilla del av bordläggning och spant som var synlig i schaktet gjordes en bedömning av en lämplig utsträckning på schaktet. Det beslutades att det skulle utvidgas mot sydväst med en bredd och en längd av tre meter. Detta för att schaktet skulle ligga centralt i båten och omfatta den omgrävning som bonden utförde 1908. När schaktets utsträckning beslutats banades detta område till under plogdjup. Vid denna nivå visade det sig att schaktet omfattade områden som aldrig tidigare varit öppnade, områden som varit öppnade 1908 respektive 1928 och områden som varit öppnade både 1908 och 1928. Schaktets placering var således optimal vad gäller nedbrytningsprover på trä (jmf syfte och målsättning). För att undvika att exponera trämaterialet mer än nödvändigt lämnades schaktet i denna nivå och provgropen återfylldes. I detta skede gjordes förberedelser för provtagning och planering för upplyftande av spant. Vårt schakt och avgränsningen av 1908 respektive 1928 års schakt dokumenterades i plan i skala 1:20.

Galtabäck II, sektion med kölsvin och mastfot.

Med utgångspunkt i de tre schaktens utbredning samt skeppets förväntade utbredning placerades schaktet på ett sådant sätt att det skulle besvara så många av våra frågor som möjligt. Vår ambition var att öppna områden som varit öppnade bara 1908 och 1928 samt både 1908 och 1928. Vidare ville vi att schaktet skulle omfatta en central del av skrovet med åtminstone tre spant. För dessa målsättningar bedömdes att ett schakt som mätte 2,2x2,4 var ett minimum. På lördagen öppnades området och fartyget rensades fram inom det upptagna schaktet. Vårt schakt visade sig vid detta tillfälle ligga över tre spant och att det västligaste spantet var ett mastspant. Under framrensningsarbetet tog vi ett stort antal makrofossilprover i anslutning till bordläggningen. Fartyget finrensades och fotograferades i lod. Härefter fotograferades detaljer. Härefter ritades schaktsektionerna i både öster och väster. Fartyget och schaktet mättes in med totalstation och en detaljerad plan i skala 1:20 upprättades.

För att erhålla bra makroprover ansåg vi att åtminstone delar av spanten borde lyftas. Detta visade sig vara svårt eftersom vägaren låste spanten i norr och de försvann in i schaktväggen i söder. Vid detta tillfälle noterades att vinkeln på 1908 års dränering, som blivit synlig längs 0,2 meter invid mastspantet, gav en indikation på att spanten borde vara avgrävda ca 0,1 meter in i vår schaktvägg. Provgrävningar visade att denna iakttagelse stämde. Eftersom spanten var brutna vid laskningen mot upplängan var det möjligt att lyfta spanten utan att göra någon som helst åverkan på fartyget. Mastspantet var det enda spant av de framrensade som inte var avgrävt och detta kunde därmed inte lyftas. Upplängan som anslöt till mastspantet var dock avsågad och denna kunde därmed lyftas. När denna skrovdel lyftes kund sädeskorn okulärt iakttas.

Analysarbete pågår och kommer att redovisas senare i en rapport från Södertörns högskola.

text & foto: Niclas Björck

juni 1998