Gör Hollywood bra filmer?

Den typiska Hollywoodfilmen har: Snabba klipp med förutsägbar och ofta osannolik story, ytliga stereotypa rollfigurer med vackra ansikten, antingen är man god eller ond, inget budskap, inget svårt, inget naket, inget kontroversiellt ingen samhällskritik och inget bestående intryck. Vad är nöjet med en förutsägbar film? Är amerikanarna så dumma att de inte hajar vad som kommer att hända i nästa scen?

Hollywood har så mycket pengar och gör så mycket larv med eller utan dyra specialeffekter. Jag liknar detta vid lättsmält skräpmat. Jag läser hellre en BOK än en serietidning. Jag ser hellre en FILM än bara en vanlig Hollywoodrulle. En bra FILM ska beröra!lättsmält skräpmat

Den typiska Hollywoodfilmen har fortfarande en plats att fylla som lätt underhållning. Det är inte dåligt. Jag älskar också IQ-befriade filmer som Ben Hur, Star Wars, Terminator 2 och, vissa men inte alla, filmer av Spielberg. De är mästerverk i sin genre, trots att de följer det typiska mönstret. Men det måste få finnas alla sorter. Alla Hollywoodfilmer följer inte heller det typiska mönstret. Dansar med Vargar har i alla fall nåt slags budskap. Och Woody Allen bryter förstås mot mönstret, men han filmar inte heller i Hollywood.

Jag tycker den typiska Hollywoodfilmen har blivit för dominerande. Vi präglas av ett ytligt snabbkonsumerande och fördummande kulturmönster. Leve fransmännen som vill införa kvoter mot Hollywood! Och filmmusik ... filmmusik som ibland ironiskt motsäger bilden, i stället för att understryka bilden på förutsägbart sätt.

Jag förstår att filmproduktion är en kommersiell verksamhet som måste gå runt. Men det måste finnas plats för konst, att producera kvalitetsfilm. Eventuellt med statligt understöd. Jag vägrar att tro att allmänheten vill ha bara underhållning. Ge filmen en chans att vara konst, snarare än produkt!

Per Åkesson, 1996

I am Legend

I början av 2008 låg denna film på besökstoppen och hade fått bra kritik, så jag såg den. Stor besvikelse! Urfånig story. Jag har inget emot övernaturliga historier, bara de berättas på ett trovärdigt sett. Men detta: Efter en epidemi har jordens befolkning förvandlats till två läger: de Goda (Will Smith &co) och de Onda.

Tittaren får se hur den "Gode" Will Smith är en knäppgök som kör som en galning på Manhattan i en gammal veteranbil för att jaga rådjur, utan att det förklaras. Om han verkligen vill jaga rådjur finns enklare sätt.

De Onda å andra sidan är zombier som endast går ut på natten. De är starka, fula och dumma. Jag misstänkte att de representerade vissa amerikaners nidbild av muslimer, så jag satt och hoppades att de stackars "Onda" skulle vinna. Men kan man tänka sig, de "Goda" vinner till slut. Att se denna film är inte ens ytlig underhållning, bara slöseri med tid.

Lukas Moodysson

Den svenske regissören tycker att amerikansk film mest består av "propaganda, pengar och en hjärndöd underhållning som sällan handlar om vare sig konsten eller det verkliga livet". Citerat ur DN 27 april 2003 och Los Angeles Times 18 april 2003.

Daniel Cohn-Bendit

Den kände tyske miljöpartisten uttalar sig i Svenska Dagbladet den 4 augusti 2002:

– Den amerikanska kulturhegemonin måste bekämpas. Inte för att Hollywood och den amerikanska livsstilen skulle vara sämre än den europeiska. Problemet är att världen riskerar att bli endimensionell. Och det är ett hot mot mångfalden och demokratin.

Cohn-Bendit vill därför att EU inför kvoter för amerikanska filmer, inte för att befria Europa från USA:s inflytande utan för att skapa villkor för kulturell samexistens. Intressant...

Dåliga filmer får Oscar

Våren 2000 var jag nyfiken på American Beauty, som just hade fått 5 Oscar. Jag förväntade mig åtminstone en stunds underhållning. OK, visst var det underhållning och en del skojiga scener. Det handlar om en kontorsslav som gör uppror i god Dilbertstil för att därefter bli kär i dotterns kompis och osams med knäppa grannar. Men i stort sett var det för mig ett hopkok av amerikanska mellanklassneuroser och dito fördomar. Skildringen kändes ytlig, påklistrad och jag hade svårt att engagera mig. Jag hade åtminstone stillat min nyfikenhet på en film som fått 5 Oscar.

Tvångsanglicismer

Tvångsanglicismer kallar jag filmer där icke engelsktalande skådisar tvingas tala engelska. Tre exempel är Andarnas hus, Chocolat (utspelas i Frankrike) och Jag är Dina (utspelas i Norge). Samtliga är europeiska samproduktioner. Film är dyrt och jag förstår att de valde engelska för att nå en stor marknad. Men jag tycker att resultatet känns konstigt. Exempelvis en scen i Andarnas hus (utspelas i Chile där man snackar spanska) där ett gäng demonstranter bar på skyltar där till och med texten var på  engelska! Skådespelare talar bäst sina modersmål. Engelskan blir klumpig om den inte är flytande. Vid nästa samproduktion hoppas jag det går att använda autentiska språk och lösa resten med hjälp av dubbning för olika marknader.

Dagens videoteknik

Dem gamla tidens TV-teknik var hopplöst underlägsen vad gäller bild- och ljudkvalitet. Vi hade tjocka apparater och sändningarna var analoga. Den europeiska standarden hette PAL, som innebar att 625 linjer ritades upp. Varje linje hade en horisontell upplösning på ungefär 400-425 ”punkter”. En liten elektronstråle svepte över bildrutan 50 gånger per sekund och ritade bilden. Men strålen tog bara varannan rad, så det var endast 25 gånger per sekund som en ny bild visades. Med andra ord, dålig upplösning och mycket flimmer. Det var ett gott skäl att vägra se film på TV. Med dagens teknik är allt bättre.

Några personliga favoriter

  • Eternal Sunshine of the Spotless Mind, 2004. Historien berättas icke-linjärt på flera medvetandenivåer, avancerat berättande!
  • The Pianist. Roman Polanski, 2003, om att överleva
  • Ryska arken. Alexander Soukorov, 2002, hela filmen gjordes i en tagning i Vinterpalatset
  • Amélie (Jean-Pierre Jeunet, 2001, fransk underbar surrealism)
  • Memento (USA 2000) Hela historien berättas baklänges!
  • Battle Royale (Japan 2000, obehaglig fantasi om ungdomar som utrotar varandra)
  • Matrix (3 delar gjordes 1999-2003) Historien berättas på flera medvetandenivåer. Strunt i det ologiska och "orealistiska" och fåniga boxningsmatcher. Det är en historia full av referenser till kulturhistoria, filosofi och psykologi. Slutstriden i tredje filmen kan jämföras med spartanernas försvar av Thermopyle år 480 f.Kr.
  • Buena Vista Social Club (Wim Wenders 1999, fantastisk musik)
  • The Truman Show (Jim Carrey 1998, temat påminner om Vonneguts Slakthus fem)
  • Titanic (James Cameron 1997, Hollywoodfilm där specialeffekterna är svåra att slå)
  • Contact (1997, oväntade rymdresor baserade på bra bok av Carl Sagan)
  • Bean (1997, Rowan Atkinson gör en tavla)
  • Forrest Gump (1994, IQ är inte allt)
  • Meeting Venus (István Szabó om oss européer som älskar att hata varandra, 1991)
  • Delicatessen (1991, franska kannibaler)
  • Cyrano de Bergerac (1990, Gérard Dépardieu i högform)
  • Himmel över Berlin (Wim Wenders med äkta änglar, 1988)
  • Gå och se / Idi i smotri (Elem Klimov 1985, vidrig skildring av tyska övergrepp i Vitryssland)
  • Amadeus (Milos Forman 1984, fin musik & filmad i originalmiljöer, bäst var filmen i Tyskland med dubbat ljud så stackars Mozart slapp prata amerikansk engelska)
  • Diva (Jean-Jacques Beineix, 1981)
  • Le coup du parapluie. Frankrike 1980, oslagbar humor med Pierre Richard
  • Blues Brothers (John Belushi 1980, skön svart musik, bra skådisar & skojiga biljakter)
  • Die Blechtrommel / Bläcktrumman (efter Günther Grass 1979, ja man kan vägra att växa upp)
  • Picassos Äventyr (1978, fullt med småskämt av Gösta Ekman & Fleksnes) 
  • The Groove Tube (Ken Shapiro 1974, provokativ satir om TV-underhållning)
  • Cabaret (Liza Minelli 1972, efter bra bok av Christopher Isherwood)
  • Yellow Submarine (Beatles 1968, kärlek & musik besegrar ondskan till psykedeliska bilder)
  • Zorba (Anthony Quinn 1964, kulturkrock och underbar musik)
  • Den Tredje Mannen (Orson Welles med suggestiv strålkastarbelysning, 1949)
  • Barnen från Paradiset (Marcel Carné, Frankrike, 1944)
  • Baron Münchhausens Äventyr (Tyskland 1943, fin färgfilm med Hans Albers utan nassepolitik)
  • Moderna Tider (1936, Chaplin i högform)
  • Intolerance (W D Griffith, 1916, humanistiskt budskap som håller ännu)

... samt det mesta av Hasse & Tage, Pedro Almodovar, Federico Fellini, John Cleese/Monty Python, bröderna Marx, Jean Renoir, Stanley Kubrick, Peter Sellers, Krzysztof Kieslowski, Luc Besson, Zhang Yimou, Mel Brooks, Tony Gatlif och Woody Allen.

Dessutom gillar jag vissa filmer av Lars von Trier, Ethan & Nathan Coen, Emir Kusturica, Ingemar Bergman och Alfred Hitchcock.

Vidare läsning

Fri bio

Filmdatabaser & recensioner

Film online

Har du konstruktiva synpunkter på detta? Sänd gärna ett mail. Observera att jag inte är en professionell filmvetare. Allt detta är spontana åsikter.

 publicerad i Legatus Mensae 1/96, reviderad april 2014

Klicka på de snälla fiskarna för att gå tillbaka