 Bokrecensioner
Niccolò Machiavelli: Fursten (Il principe)
Boken ska ha varit inspirationskälla för generationer av tyranner och realpolitiker.
Som läsare är jag lite besviken. Visst är det en kokbok med råd i konsten att ta och behålla
makten. Men jag litar inte på författarens malligt självsäkra stil, med tvärsäkra slutsatser av
händelser som hade kunnat tolkas på annat sätt.
I verkligheten spelar ofta både slumpen och mer komplicerade orsaker in, till exempel personlig
begåvning, i fall en diktator lyckas att ta eller behålla makten.
Några exempel ur texten:
På sid 51 står:
Fursten får gärna vara osams med stormännen. Det viktigaste är att hålla sig
väl med folket,
annars kan man störtas.
Det är en klassisk grundregel, som de flesta diktatorer håller sig till för att behålla makten.
Från vår tid finns flera exempel på härskare som är extra noga med att hålla sig väl med folket,
via både propaganda och gratis skolor och sjukvård. T ex Fidel Castro, Saddam Hussein och Moammar
Kadhaffi.
På sid 89 står författarens mest berömda ord:
En klok furste kan följaktligen inte och bör inte hålla ord, när detta är till skada för
honom och när de skäl som förorsakade hans löften inte längre är för handen. Om alla människor var
goda skulle denna föreskrift inte vara riktig, men eftersom människorna är onda och inte är
ordhålliga mot dig behöver du inte vara ordhållig mot dem.
På sid 90 står:
Således bör en furste verka mild, trogen, mänsklig, uppriktig, gudfruktig ... men han bör
andligen vara beredd att ... kunna ändra sig och visa de motsatta egenskaperna.
I dessa två citat har författaren fångat essensen i "realpolitik". Dagligen bryter våra
politiker sina löften. Och ofta blir de senare förlåtna av opinionen. Här hade Machiavelli tyvärr
en poäng.
På sid 110 står:
Ingenting ger en furste ett så gott anseende som stora krig och personliga stordåd.
Så tänkte säkert Gustav III då han anföll Ryssland och så tänker nog president Bush som vill
anfalla Irak.
Alltså:
Ta boken för vad den är - en underhållande blandning av mer eller mindre kloka råd och uppblåst
struntprat. Ett bra studieämne för en maktpolitiker, men absolut inte en vägledare.
betyg:
2002
Boken skrevs 1513. Recensionen och sidhänvisningarna är baserade på
1958 års översättning av Karin Hybinette, utgiven av Natur och Kultur, 141
sidor.
Lästips:
När du har läst Fursten kanske du vill läsa Diskurserna.
Det är ett mindre känt verk där Machiavelli bla skriver att det krävs ">osedvanlig
tankeförmåga och auktoritet" (bok I, kap LV) att införa republik i ett land sam är
vant vid envälde. Tänkvärt år 2003 då USA vill införa demokrati i Irak.
Luigi Barzini: Automobiltävlingen Peking-Paris (Biblioteksförlaget
1962, 313 s.)
Omkring sekelskiftet 1900 var det poppis med vilda biltävlingar. År 1907 gällde det
Peking-Paris. ”Vägen” gick genom stora delar av Kina, Mongoliet och Ryssland. Delvis fanns inga
vägar, för det mesta fanns inget nät med bensinstationer. Så man fick placera ut bensindepåer i
förväg, devis med hjälp av kameler. En italiensk deltagare skrev en mycket underhållande
reseskildring. Givetvis skrämde bilen ett antal hästar längs vägen. Här är en episod från Sibirien:
Vi mötte en gång en postdiligens ... i vilken alla, passagerarna och kusken, var djupt
insomnade. De tre skrämda hästarna fattade enhälligt ett klokt beslut: att vända om. Ingen
vaknade. Vi for förbi den utan olägenhet och efter åtskilliga kilometer såg vi den på nytt från
toppen av en kulle långt borta fortsätta den väg den slagit in på, och vi måste skratta då vi
tänkte oss kuskens och passagerarnas förvåning när de efter allt åkande vaknade upp vid
antagligen samma station varifrån de startat.
Efter att ha läst denna bok kan jag rekommendera ”Från Peking till Moskva” av
Sven Hedin, om en bilresa längs nästan samma sträcka år 1923-24. Den gången
blev Hedin bjuden på diverse spektakel av Lenins bolsjeviker.
P.S. Bilen från 1907 finns kvar, numera utställd i bilmuseet i Torino.
betyg:
 1997
John le Carré: The Naive and Sentimental Lover
(Pan 1971, 431 s.)
Författaren är mest känd för sina välskrivna och detaljerade agentromaner. Men den här
boken har ingen stor yttre handling. Det är en kärlekshistoria, med inre handling och dialog. Och
dialogen är delvis som poesi:
To iron a passport ... you need a whore, whores have the most sensitive fingers.
”They 're the best ironers in the world,” Shamus explained. ”Famous for it. And wen she's
ironed the passport,” he added, with the pride of a time and motion expert, ”you can fuck her.
It's time you lost your hymen.”
So they went to the Gare du Nord, a terminal of great attraction, to find a pair of hands.
Och ett citat till:
The kiss seemed to approach from a long way off. It began far up river among the black
steel forests of East India Dock, tipped the taunt spanned bridges of the Embarkment, skimmed the
tide's smooth surface as it glowed ever larger, brighter and more bold; until part heat, part
liquid, part light it scaled the fourteen rigid storeys of the Savoy and found its final resting
place in the inflamed interiors of Aldo Cassidy and his best friend's wife.
betyg:
 1999
John Kennedy Toole: A Confederacy of Dunces
(Penguin 1980, ISBN 0-14-010934-X, 338 s.)
Ignatius är en överintellektuell yngling med dålig verklighetsförankring. Han lever i New
Orleans, i en egen begreppsvärld byggd på antikens och medeltidens författare. I omvärldens ögon är
han galen och i hans ögon är givetvis omvärlden galen. Han och omvärlden missförstår varandra
ständigt.
Boken är enastående och riktigt rolig med sin absurda humor. Toole skrev boken i sin ungdom på
60-talet. Tyvärr tog han livet av sig och boken upptäcktes och publicerades först många år senare.
The New York Times tyckte den var ”a masterwork of comedy”. Den har belönats med Pulitzerpriset och
bör läsas.
betyg: 1997
 Alain
Jaubert: Le Commissariat aux Archives (Editions Barrault 1986, ISBN 2-7360-0047-1, 190 s.)
Om man är intresserad av politisk historia och foto så är detta en bibel. Bokens bilder redogör
för fotoförfalskningen i propagandans och desinformationens tjänst. Från Lenin, Hitler och Mao till
nutida dagspress. Här visas bilder som både retuscherats, klippts och arrangerats. I flera fall får
man jämföra både originalbilden och den fejkade bilden. Boken är extra aktuell nu, då det är
lättare än någonsin att manipulera bilder med hjälp av datorer.
Det är en av de mest intressanta böcker jag läst. Den ibland komiska bakgrunden till varje bild
förklaras. Texten är på franska. Om man bara förstår lite franska så räcker det, för bilderna talar
för sig själva. Jag köpte boken i Frankrike, men om man talar med bokhandeln kanske den går att
beställa. Annars kan man skriva till förlaget på: 79, av. Denfert-Rochereau, 75014 Paris.
betyg:
1997
Alice Miller: Det självutplånande barnet - och
sökandet efter en äkta identitet
(Orig: Das Drama des begabten Kindes und die Suche nach dem wahren Selbst, 1994, svensk
upplaga 1999)
Här är en bok om barn, psykologi och psykoterapi.
Och jag som inte har barn än, och inte har läst psykologi sen gymnasiet. Jag har inte ens gått i
psykoterapi. Men boken är intressant.
Författaren är psykoterapeut och redogör för en rad fall från hennes egna patienter. Ett tema är
genomgående:
Trauman från barndomen, upp till cirka 5 års ålder, är orsaken till psykiska problem. Ofta är
det patientens föräldrar som på olika sätt hämmat eller begränsat patienten som barn, som ofta
velat skapa ett "väluppfostrat" barn med hjälp av uppskruvade, delvis motsägelsefulla normer. Som
resultat får barnet/patienten skuldkänslor, men patienten minns inte själva händelserna för de var
före 5 års ålder. Så det är bara skuldkänslorna som finns kvar.
Många år senare ger patienten ofta igen med samma mynt på sina egna barn, ofta omedvetet. Därmed
förs psykiska störningar vidare generation efter generation. Det blir ett never ending helvete, så
att säga.
Författaren är alltså starkt emot en sträng barnuppfostran. Barn behöver nämligen villkorslös
kärlek, enligt Miller. Det är viktigt att glädjas åt barnet som det är, snarare än att försöka
dressera barnet till att bli väluppfostrat, då "rätt" beteende ständigt ställs emot "fel"
beteende.
Likaså är Miller emot att man skaffar barn för sin egen skull, för att uppfylla egna behov.
Vad den vuxne gör med sitt barns själ, det överlåts helt åt honom, han behandlar den som om
den vore hans egendom, på samma sätt som medborgarna i en totalitär stat är statens egendom. (s
113)
Boken är mycket läsvärd för alla som funderar på att skaffa barn.
betyg:
2002
Staffan Skott: Sovjet från början till slutet
(Månpocket 1992, 265 s.)
Vi människor är riktigt duktiga på att vara elaka mot varandra. Staffan Skott har skrivit en
utmärkt, koncentrerad och humoristisk skildring av Sovjetunionens uppgång och fall. Jag ser boken
som en skildring av hur det kan gå när en diktator blir galen, människor fanatiska, folk utrotas
och terror blir vardag.
Det kan hända igen. Kan vi lära oss att inte upprepa gamla misstag? Man kan undra, efter det som
händer i Jugoslavien. Boken är i alla fall läsvärd.
betyg:
1997
Ryszard Kapuscinski: Ebenholts
(Albert Bonniers förlag 1998, 275 s.)
Här tas läsaren med på en resa med alla sinnen. Vi känner. Vi luktar. Vi hör den
kaotiska trafiken i Accra. Det är omöjligt att inte ryckas med i den bultande livsrytmen. Det känns
som att föras runt av kunnigaste tänkbara guide – även när guiden blir sjuk och Kapuscinski
beskriver sitt eget malariaanfall: "På en sekund fryser man något fruktansvärt, tvärs igenom,
man fryser på ett spöklikt sätt. Man börjar darra, skälva, skaka. Men man känner att skälvningen
inte är densamma som man tidigare erfarit, när man frös på grund av vintern, nej, dessa vibrationer
och konvulsioner kan när som helst slita en i stycken. Och för att rädda sig på något sätt börjar
man böna och be om hjälp."
Boken är skriven av en luttrad expert. Författaren är en polsk journalist som varit
korrespondent i Afrika sedan 1957. Dessutom är han en mycket god berättare. Boken är en samling med
små episoder ur hans långa tid i det svarta Afrika – från entusiasmen och kampen för rättvisa till
dagens desillusionerade situation. Liksom Joseph Conrad i Mörkrets hjärta och Sven Lindqvist
i Utrota varenda jävel har Kapuscinski skrivit en delvis mörk historia om kolonialismens
effekter. Men där upphör likheterna, för Kapuscinski är en mer levnadsglad och optimistisk
berättare.
Under läsningens gång lär man sig mycket, exempelvis om motsättningarna mellan
araber och svarta på ön Zanzibar.
Vi tas även med till Liberia, landet som skulle vara en fristat för befriade
slavar. Men som styrdes av den galne diktatorn Tubman och en rad med liknande presidenter. Bland de
olika ledarna fanns president Doe, som kom att avrättas under bestialiska former. Liberia var ett
land som slutligen föll samman totalt i slutet av 1900-talet. Då fanns endast de olika
krigsherrarna kvar, med sina barnsoldater som högg händerna av folk.
Särskilt intressant är kapitlet om Idi Amin, mannen som kom från en illa sedd
folkgrupp och fick chansen att ta revansch på de andra folken. Amin var en mästare i att hetsa sina
trogna soldater till våldsdåd: "Han åkte tungt beväpnad, för han var ständigt rädd för attentat.
Han överlevde flera stycken. Alla andra dog: hans adjutanter, livvakterna. Bara Amin borstade av
sig dammet, rättade till uniformen."
Varför detta elände?
Ja, varför står de afrikanska länderna och stampar, efter 40 år av självständighet?
Svårt att säga.
Enligt Kapuscinski har många folk i det svarta Afrika traditioner som bygger på att
man ska hjälpa sina vänner, sina anhöriga och sin klan – ett klientsystem. Dessa kulturmönster fungerar inte bra med
det västerländska statsskick som upprättades vid ländernas självständighet. Det blir lätt
korruption, att de som har makten mest strävar efter att berika sig själva och sina anhöriga. Ett
tragiskt exempel är som sagt Liberia.
En annan förklaring till det kaos som uppstod i de flesta länderna efter
självständigheten, är att friheten kom så snabbt. Över en natt gavs makten till befolkningar som
inte hade någon erfarenhet av att styra stater. ”Gamla mellanetniska relationer, som den
främmande makten bara tillfälligt fryst ner eller för det mesta inte vetat av, fick plötsligt nytt
liv, ny aktualitet.” (s 48). Detta, till skillnad mot Indien, där den egna befolkningen skötte
delar av administrationen under hela kolonialismen.
Den sista förklaringen känns delvis svår att tro på. Nu har det ju gått 40 år. Nu
borde det väl finnas kompetens.
Kanske var kolonialismen i Afrika en för stor kulturkrock? Kanske dröjer det 40 år
till.
Nåväl, oavsett läsarens egna politiska åsikter är Ebenholts en underbar bok om
Afrika. Boken är en hjälp att förstå den komplicerade kontinenten. Boken ger bakgrunden till den
ytliga och förenklade ”katastrofbild” av Afrika som erbjuds i nyhetsmedia.
Boken vidgar vyerna.
betyg:
2003
Carl Johan Vallgren: Den
vidunderliga kärlekens historia
(Månpocket 2002)
En underbar kärlekshistoria och berättelsen om en dövstum krympling som
kan läsa tankar. Det är lätt att associera till utanförskap och tolerans
mot dem som är annorlunda.
Jag har bara en liten sak att klaga på:
Författaren tycks lida av fobi mot katoliker.
Bokens onda huvudperson är en kardinal i Rom. Kardinalen tror att
Hercule står i förbund med Djävulen och därför måste mördas. Det är ju OK,
fanatiker finns både här och där. Men dessutom bestämmer sig kardinalen
för att mörda en av sina munkar bara för att munken inte håller med om att
Hercule styrs av Den onde.
Där spårar logiken ur. En kardinal på 1800-talet låter inte mörda alla
kolleger han tycker illa om. Fånigt!
Boken är dock mycket läsvärd. Författaren är en driven berättare och
det är svårt att sluta läsa boken när man börjat. Boken fick Augustpriset
som bästa svenska roman 2002.
betyg:
2005
Per Åkesson
sidan påbörjad 1997, reviderad
maj -10 |
