(Bilden visar kommendör Karl Larsson vid denna tid.)
|
befullmäktigar jag i min tur - med anledning av min förestående resa till Förenta Staterna - brigadör Erik Wickberg att under min frånvaro handlägga alla hithörande ärenden. -.-.- |
Med ens förstod jag att detta förmodligen är det enda existerande skriftliga beviset på min fars strängt hemliga tjänst under Andra världskriget. Han vistades då i Stockholm, officiellt som privatsekreterare åt kommendör Karl Larsson, men i verkligheten som "hemlig agent" åt generalen George Carpenter i London.
Erik Wickberg var förstås inte general på den tiden (som titeln på denna historia kan förleda en att tro), utan adjutant. Det var en gammal, numera avskaffad, rang i FA, mellan kapten och major. Han blev emellertid ganska snabbt befordrad först till major (1940) och sedan till brigadör (1943) -- ytterligare en av dessa numera avskaffade ranger. Men mera därom senare.
| I augusti 1939 samlades Frälsningsarméns högsta ledare
för att utse en ny general efter avgående Evangeline Booth.
Karl Larsson, som egentligen skulle ha pensionerats året före
vid uppnådda 70 års ålder, hade av någon anledning
beviljats "ett nådeår" (min fars terminologi) och kom att vara
närvarande vid det Höga Råd som valde George Carpenter
till Frälsningsarméns femte general.
(Bilden visar kommendör Karl Larsson vid denna tid.) |
|
Vi vet inte varför Karl Larsson inte pensionerades efter sitt "nådeår". Kanske saknade man lämplig efterträdare just då, kanske ville Evangeline Booth överlåta den saken åt sin efterträdare. Vad vi däremot vet är att man ombad Karl Larsson att ha beredskap för att spela en förmedlande roll, om vid ett krigsutbrott Frälsningsarmén i Tyskland skulle bli avskuren från direkt kontakt med Internationella högkvarteret i London.
Just vid denna tid hopade sig de internationella orosmolnen över Europa. Nazistledaren Adolf Hitler hade visserligen åstadkommit den ena krisen efter den andra de senare åren, och alla hade avvärjts med diplomatiska insatser, men denna gång såg det mörkare ut än någonsin. Hitler hade brutit den s k Münchenöverenskommelsen. Enligt den fick han annektera Böhmen och Mähren från Tjeckoslovakien. Han hade förklarat att han "inte hade några fler territoriella krav i Europa". Kort därpå ockuperade hand ändock resten av Tjeckoslovakien, och nu hotade en väpnad konflikt om den s k Polska korridoren. Man kunde befara att vid ett krigsutbrott skulle inte bara Tyskland bli berört. Samtliga grannstater skulle komma i farozonen. Frälsningsarméns arbete kunde där försvåras, men det fanns ett hopp att man genom det neutrala Sverige kunde upprätthålla kontakterna med Internationella högkvarteret i London.
Karl Larsson förklarade sig givetvis villig att stå till tjänst, men krävde att han då till sin hjälp skulle få någon som väl kände till förhållandena i Europa, behärskade engelska för att kunna sköte korrespondensen och dessutom helst kunde passera som svensk.
De personer som kunde komma ifråga med den beskrivningen kunde
lätt räknas på vänstra handens tumme: min far Erik
Wickberg.
 |
Vad som gjorde denna situation möjlig börjar i själva verket drygt 40 år tidigare, i Berlin. Min farmor, Betty Lundblad, då 19-årig frälsningskadett, accepterade en order att resa till Berlin för att främja Frälsningsarmens ganska nya arbete där. Hon hade lärt sig tyska och franska i skolan, och i Berlin behövde man officerare som kunde språket. Detta var 1897. Efter fem års mycket hårt arbete var hon ganska utbränd och kallades hem till Sverige för att vila. I mars 1903 gifte hon sig med min farfar, David Wickberg och barnen Erik, min far, och Tott föddes 1904 och 1906. |
Denna placering blev orsaken till att min far Erik som åttaåring fick gå i skola i Berlin och lärde sig tala tyska som en Berlinare. Detta kom att bli honom till stor nytta senare i livet.
Vid första världskrigets utbrott blev det en viss desorganisation vid högkvarteret i Berlin. Kommendören MacAlonan och chefsekreteraren överste Haines var engelsmän och måste kvickt ur landet. MacAlonan beordrade David Wickberg -- som inte längre hade någon krigsskola att leda då alla blivit inkallade och fastigheten rekvirerats av militären -- att ledsaga honom till Sverige. Mamma Betty med barnen var redan hos mormor i Leksand för sommarsemester och David förenade sig med dem. (Inte utan problem, se not 2.)
Kort därpå ser vi David som undervisningssekreterare vid Krigsskolan i Stockholm, och sedan fick han en lång rad förordnanden i Stockholm. Det var på den tiden mycket ovanligt att en officersfamilj bodde flera år på samma plats. Det hände dock med familjen Wickberg, och det var orsaken till att Erik fick fullborda sin realskolexamen vid Östra Real i Stockholm och hann genomgå en handelsskola och lära sig stenografi och maskinskrivning före nästa uppbrott.
Nu sändes David som krigsskolechef till Bern i Schweiz 1922, och man hade inget annat val än att ta de nästan vuxna sönerna med sig. På grund av de stränga reglerna om utlänningars vistelse i Bern nödgades Frälsningsarméns högkvarter bereda sysselsättning åt Erik, som kom att få tjänstgöra som sekreterare åt chefsekreteraren och få en god insikt i det schweiziska högkvarterets administration innan han 1924 reste till Internationella Krigsskolan i London (ITC) för att utbildas till frälsningsofficer.
Medan han gick på utbildningen hörde krigsskolechefen i Berlin brigadör Max Gruner av sig till London och begärde att få till sin hjälp en officer som väl behärskade tyska, men som också kände till utbildningen vid ITC. Man behövde sakkunnig hjälp för att kunna utforma kursen i Berlin efter förebilden i London.
Det fanns inte så många att välja på som passade
den beskrivningen. Man kan säga att de kunde räknas på
vänstra handens tumme: Erik Wickberg. Efter en kort tid av fältpraktik
blev Erik till sin häpnad överflyttad till Krigsskolan i Berlin
som provkapten och undervisningssekreterare (vid 21 års ålder)!
 |
|
Major Max Gruner nr 3 i främre raden Provkapten Erik Wickberg nr 2 i bakre raden |
Men hans tid på denna post blev kort. I sin stora visdom hade ledningen i London till ny chefsekreterare i Berlin utnämnt den danske översten Julius Nielsen. Översten hade tjänstgjort som divisionschef i Sverige och kunde tala en blandning av danska och svenska -- men någon tyska kunde han inte, och hans engelska var mycket bristfällig. Denna gång fanns inte en hustru som kunde hjälpa honom i gång. Först strax före välkomstmötet insåg man att här behövdes en tolk, men fort!
Var med så kort varsel finna någon som kunde tolka från dansk-svenska till tyska? Ånyo fanns den vänstra tummen till hands: Erik Wickberg snabbkommenderades till tolktjänst vid mötet -- något som han aldrig förut hade sysslat med. Strax därefter togs han -- trots krigsskolechefens energiska protester -- från Krigsskolan och installerades på chefsekreterarens expedition för att vara sekreterare och tolk. Den stackars översten kunde ju inte ens svara i telefon.
Denna befattning kom att bli mycket utvecklande för den unge Erik. I ett handskrivet tidigt utkast till sin memoarbok har Erik skrivit om Julius Nielsen:
Han var också på plats när Hitler tog makten i januari 1933 och bevittnade hur tyskarna snabbt och med ibland hårdhänta medel tvingades att underkasta sig den nazistiska regimens nyordning för Tyskland.
I hans icke publicerade memoardel ("Mellan raderna") berättas om
ett tillfälle när tre av de högre officerarna på högkvarteret
kom in på chefsekreterarens expedition iförda bruna skjortor
och hakkorsbindel på armen.
|
De blev avskedade, fast en av dem senare gjorde avbön och blev återtagen.
På hösten samma år valdes Evangeline Booth till general Higgins efterträdare. Hon ville inte ha fyra internationella sekreterare, utan nöjde sig med en. kommendör Arthur Blowers, som (enligt pappas memoarer) hade varit många år i Indien, men inte hade den minsta aning om Europa. Erik fick order som assisterande undersekreterare för Europa med särskild uppgift att resa med kommendör Blowers till kontinenten och hålla honom underrättad om "utländska brev" liksom att vid behov skriva brev på tyska eller svenska.
Pappa skriver: "Jag reste med Blowers till Schweiz, Tyskland, Holland, Danmark och Sverige. - - - för mig var det nyttiga tillfällen."
Eriks språkkunskaper utnyttjades också av stabschefen som vid detta tillfälle var kommendör John McMillan från Canada, som tog honom med till "Botdagen" i Berlin 1937, samma år som min yngste bror Nils föddes.
Vi hade inte telefon på den tiden, så mamma var alldeles ovetandes och blev fullständigt förstummad när han kom hem sent på kvällen och meddelade att vi måste resa nästa dags morgon. Vi skulle bara packa det nödvändigaste och ge oss av, vilket vi gjorde. Det visade sig att Vega var det sista fartyg som lämnade före krigsutbrottet. Det tyska anfallet på Polen meddelades i radionyheterna, som vi hörde i Stockholm den 1 september 1939.
Det blev ingen extra semester. Pappa inställde sig hos Karl Larsson, och de segerrika tyska arméerna hade inom kort lagt under sig hela Europa. Undantagen var Sverige, Schweiz och Portugal. Internationella högkvarteret i London var kort och gott helt isolerat. Post uppsnappades och censurerades av de krigförande. Kontakten med London måste ske genom telegram.
| Den 9 april 1940 vaknade vi upp till nyheterna i radio om den tyska
ockupationen av Danmark och Norge. Det blev klart att man måste räkna
med att nazisterna kunde finna för gott att ockupera också Sverige.
Hur skulle en ockuperande tysk krigsmakt reagera på att upptäcka att det fanns en "engelsk" Frälsningsarmé som korresponderade med London och rapporterade om förhållanden i Europa? |
 |
Efter överläggningar om detta bestämde Karl Larsson -- på Eriks förslag -- att meddela generalen att man på grund av krigshandlingarna måste avbryta alla förbindelser med London. Detta skedde också och meddelades i Stridsropet.
Erik skulle fortsätta att sköta korrespondensen med av kriget berörda delar av Europa, men vad som inte meddelades var att han också på egen hand skulle ta de kontakter med London som kunde vara nödvändiga.. Det var underförstått att Karl Larsson skulle ha möjlighet att helt förneka varje kunskap om samröre med London och peka ut Erik Wickberg som syndabocken om saken kom fram.
General Carpenter överförde aldrig Erik Wickberg till det svenska territoriet. I teorin förblev han stationerad vid IHK i London på särskilt uppdrag i Sverige. I Sverige ändrade dock Erik sin uniform till normalt svenskt utseende och fick i tjänsteförteckningen tjänsten "privatsekreterare för speciella ärenden" åt kommendör Larsson.
(Detta hade vissa pikanta följder (not3).
Tyskarna hann inte ockupera Sverige innan så småningom deras krigslycka vände. Efter förlusterna vid El Alamein och Stalingrad förstod man att det var en tidsfråga innan nazisterna skulle besegras. Dock skulle de fortfarande i flera år ha övermakten i Tyskland och de ockuperade länderna.
Frälsningsarmén behandlades mycket olika i de olika länderna. På vissa håll kunde arbetet fortgå som vanligt, på andra blev det förbud och ingripanden. Nästan överallt var det problem med personal och ekonomi. Det var ett svårt arbete att hålla reda på vad som hände och att nå fram med ekonomisk och praktisk assistans. Det gällde att försöka hålla ihop organisationen, att ta hand om människorna och fortsätta arbetet så gott det gick i väntan på bättre tider.
I ett PM från Karl Larsson, som också fanns i pappas samling,
står om detta:
Min förestående avresa
och frånvaro från territoriet har aktualiserat frågan
om vårt förhållande till internationella högkvarteret.
Efter samråd med chefsekreteraren, samt i fråga om våra
utlandsärenden med brigadör Wickberg, har jag ansett det nödvändigt
att nu fatta följande beslut, som jag härmed ville meddela de
ansvariga departementscheferna
Frälsningsarméns
hastiga upplösning i Holland och de ytterligare steg i liknande riktning,
som vi måste befara /i Elsass-Lothringen hade ett liknande förbud
kommit/ tvingade till snabb handling. Även om vi icke kunna bevisa,
att vårt framgångssätt räddat vårt arbetes
bestånd i de olika länderna, så är det likväl
så, att arbetet har kunnat fortsättas överallt. Vi ha även
i vårt arkiv de tacksägelsebrev, som ledarna i de olika territorierna
sände efter avbrottet med IHK, och de ledare, som jag personligen
träffat ha alla varit fullt ense med mig om den försiktighetsåtgärd,
som då träffades.
|
I början på 1944 fann dock general Carpenter att tiden var inne att vidta en förändring. Karl Larssons "nådeår" hade hunnit bli sex år långt, och skulle gå mot sitt slut. Generalen återupptog kontakten med Sverige genom att meddela Karl Larsson att han ansåg att det vore av stort värde om Karl Larsson ville göra en längre resa för att besöka de skandinaviska kårerna i USA. Kanske tanken ursprungligen var att Karl Larsson skulle avgå från sin post som TC i Sverige i samband med detta, men det passade inte Karl Larsson som betraktade denna resa som ett tillfälligt mellanspel (not 4.)
Därför ordnade Karl Larsson för sin frånvaro genom att utfärda några PM och fullmakter och på några punkter ge ganska utförliga anvisningar om hur arbetet skulle ledas och bedrivas medan han var borta. Bl a måste han nu i skrift formulera Eriks arbetsuppgifter.
Men den saken var fortfarande mycket grannlaga och fick inte komma ut. Den ovan beskrivna fullmakten för Erik har inte skrivits ut på kommendörens expedition, utan förmodligen hemma hos oss, på Eriks privata skrivmaskin. Jag känner igen den. Den hade en större typer än de på den tiden vanliga maskinerna. och tangenten för "ö" har en liten defekt -- vänstra pricken över ö saknas. Handlingen undertecknades av Karl Larsson och bevittnades bara av kommendörens "vanliga" privatsekreterare, Ivar Sörman, som måste ha varit införstådd med vad som hände.
Karl Larsson satte upp fler dokument, som också fanns med i pappas
samlingar, dock i kopia. Har förordnade sin chefsekreterare överste
Karl Jerrestam som sin ställföreträdare "om inte generalen
beslutar annat".
| Men generalen beslöt annat. Han utnämnde kommendör David Wickberg (min farfar), då nyligen pensionerad och boende i Stockholm, att överta befälet över territoriet. Så kom det sig att David Wickberg står som TC för åren 1944-45, medan det för Karl Larsson står 1935-1945. Strax efter det Karl Larsson rest skedde de allierades länge väntade invasion i Normandie, Vid hans hemkomst från Amerika var kriget slut. General Carpenter hade utsett en efterträdare, och Karl Larsson måste -- något motvilligt efter vad det verkade, säga farväl och avgå med pension. |
David Wickberg 1944 |
Kanske jag, utan att egentligen tänka på det. var en av dem. Pappas omfattande korrespondens med hela Europa gav mig ständigt nya, fina frimärken till min frimärkssamling. Nazisterna verkade betrakta frimärken som statshemligheter. Jag kunde erbjuda de nya märkena som bytesobjekt långt innan vare sig frimärkshandlarna eller katalogerna kände till dem. Min farbror Tott, som bodde i Berlin under hela kriget, berättade en gång för mig att man i Tyskland inte fick köpa frimärken. "Jag måste lämna in brevet i öppet kuvert på poststationen. Det censureras och frankeras sedan av posten, så jag kan inte sända dig de valörer du vill ha."
 |
Jag minns att pappa en gång sa åt mig: "Om det skulle hända
mig något, ta då innehållet i den här lådan,
riv sönder den i små bitar och spola ner på toaletten."
Vad det fanns i lådan frågade jag inte. Det pågick ju
ett krig, och det kändes helt naturligt för en 13-åring
att det fanns en massa krigshemligheter som inte fick komma ut.
Bilden visar Erik Wickberg 1944. Det visades inga bilder av honom under de första krigsåren, men när Efterkrigshjälpen skulle presenteras behövdes PR-material. |
| Pappa fick ändå en smidig övergång till andra
arbetsuppgifter. Karl Larsson hade givit honom i uppdrag att organisera
Efterkrigshjälpen. När kriget gick in i sitt slutskede sattes
planeringen i verket och detta gav under en tid full sysselsättning.
Men redan innan dess gjorde general Carpenter gjorde ett av sina få utlandsbesök, i Sverige. Han tog risken att flyga med en ombyggd "flygande fästning" genom ett luftrum som fortfarande kunde rymma fientligt tyskt stridsflyg. Men det gick lyckligt och Erik fick träffa sin högste chef och vara hans medhjälpare och tolk under besöket. Carpenter meddelade honom också att han nu skulle flyttas över till det svenska territoriet och bli divisionschef i Uppsala. |
 |