Berättad av Sven Wickberg.
På detta något okonventionella sätt kom jag att bli deltagare i mitt livs första söndagkvällsmöte på Frälsningsarmén (FA)!
Allting var nytt för mig: hela "ritualen" med vittnesbörd, predikan, "eftermöte"... Vi smågrabbar följde allt som hände med stora, unga och vakna ögon.
Mina föräldrar hade sagt åt mig att vara hemma senast klockan halv tio. Eftersom mötet inte var slut då stövlade vi tre -- kanske litet väl bullersamt -- ned från plattformen mitt i predikan och gick hem.
Men från och med nu intog spelandet i "stora" musikkåren en framskjuten plats i våra liv. Jag hade blivit en aktiv frälsningsmusikant.
Det dröjde inte så länge förrän jag upptäckte att det där med att sitta på plattformen också förde med sig vissa skyldigheter. Man kunde t ex bli "uppropad" att ge sitt vittnesbörd. Jag var livrädd för att någon tokskalle skulle ropa upp mig.
Em söndagkväll annonserade vår kårledare:
Nästa
söndag har vi glädjen att få lyssna till Sven Wickberg....(MITT
HJÄRTA STANNADE AV SKRÄCK)...men nej. jag kom på att han
inte
hade talat om mig. Det handlade om en överste Sven Wiberg...., och
s a k t a började mitt hjärta slå igen och färgen
återvända till mina kinder.
Jag måste alltså ha stött på denne Sven Wiberg en eller ett par gånger, som ledare för ett kvällsmöte på Stockholm 1, "Templet" som man säger numera. Om jag minns rätt hade han en genomträngande blick under stora, buskiga ögonbryn. (Mary har senare försett mig med bilden till höger.) När han besteg plattformen inspekterade han sina trupper med en örnblick. Jag var alldeles säker på att hans blick på mig sa: Den där lilla killen med kornetten måste få ge sitt vittnesbörd i kväll... |
![]() |
Jaha, det var Sven Wiberg.
Det
här hände 1945. Många år senare, kanske på
1970-talet, fick jag ett telefonsamtal från en amerikansk FA-officer
vid namn Hugo Wiberg. Han var på semesterresa och passerade
Stockholm. Jag visste inte att han var son till ovannämnde Sven, och
han berättade det inte heller. Han bara talade om att han hade känt
min mor, Frieda. Han erbjöd sig att skicka mig ett vackert kort av
henne. Jag tackade förstås ja, men jag var litet förvånad.
Hon hade ju levat för så längesen. Vi pratade en stund
till om väder och vind och så la vi på. Jag grunnade litet
på det här samtalet, för det blev inte riktigt klart för
mig vad han egentligen ville mig. (Det kom jag underfund med senare, och
det är en del av Historien om Frieda.)
I mars 1998 fick Hugos dotter Mary Long kontakt med mig. Hon sände
med ett tjugutal brev från Frieda till Hugo, och det var dessa som
inspirerade mig att skriva denna historia.