Hur Sven Wiberg nästan tog död på mig utan att ens försöka.

Det visade sig att jag faktiskt stött på Wibergarna
långt innan jag visste att de hade något med min familj att göra.
En lustig liten introduktion till Historien om Frieda.

Berättad av Sven Wickberg.

Jag var väl omkring 10 när jag började lära mig spela kornett på Frälsningsarmén (FA). Några år senare var jag juniorsoldat och gossmusikant på Stockholms första kår. Vi var rätt många från början, men nu var vi bara tre kvar. Vår ledare Kurt Larsson skulle lämna oss för att gå på Krigsskolan och utbildas till frälsningsofficer. Då sa musikmästare David Berg (ledaren för "stora" musikkåren) till våra föräldrar: Vi tar hand om pojkarna! Skicka ner dem till oss på söndag kväll! Så vi gick dit. 

Vi var alltså tre, två söner till överstelöjtnant Emanuel Sundin och så jag. Vi bodde alla i samma kvarter som kåren. När vi steg in i musikantrummet den kvällen hade vi ingen aning om vad som nu skulle ske.
 

Sven Wickberg 1946
När vi klev in hälsades vi hjärtligt välkomna. Var och en av oss fick ett skåp (med nyckel!) för våra instrument, en notväska och så en rödtröja. Det var en av den gamla sorten med "revben" som hade varit vita en gång i tiden. Man sa åt oss att ta på våra nygamla uniformtröjor, ta med våra instrument och noter och hänga med. "Hänga med" betydde att klättra uppför trapporna till baksidan av lokalen och stiga upp på den höga plattformen och göra i ordning för att spela till mötets första sång.

På detta något okonventionella sätt kom jag att bli deltagare i mitt livs första söndagkvällsmöte på Frälsningsarmén (FA)!


Allting var nytt för mig: hela "ritualen" med vittnesbörd, predikan, "eftermöte"... Vi smågrabbar följde allt som hände med stora, unga och vakna ögon.

Mina föräldrar hade sagt åt mig att vara hemma senast klockan halv tio. Eftersom mötet inte var slut då stövlade vi tre -- kanske litet väl bullersamt -- ned från plattformen mitt i predikan och gick hem.

Men från och med nu intog spelandet i "stora" musikkåren en framskjuten plats i våra liv. Jag hade blivit en aktiv frälsningsmusikant.


Det dröjde inte så länge förrän jag upptäckte att det där med att sitta på plattformen också förde med sig vissa skyldigheter. Man kunde t ex bli "uppropad" att ge sitt vittnesbörd. Jag var livrädd för att någon tokskalle skulle ropa upp mig.

Em söndagkväll annonserade vår kårledare: Nästa söndag har vi glädjen att få lyssna till Sven Wickberg....(MITT HJÄRTA STANNADE AV SKRÄCK)...men nej. jag kom på att han inte hade talat om mig. Det handlade om en överste Sven Wiberg...., och  s a k t a  började mitt hjärta slå igen och färgen återvända till mina kinder.

Jag måste alltså ha stött på denne Sven Wiberg en eller ett par gånger, som ledare för ett kvällsmöte på Stockholm 1, "Templet" som man säger numera. Om jag minns rätt hade han en genomträngande blick under stora, buskiga ögonbryn. (Mary har senare försett mig med bilden till höger.) När han besteg plattformen inspekterade han sina trupper med en örnblick. Jag var alldeles säker på att hans blick på mig sa: Den där lilla killen med kornetten måste få ge sitt vittnesbörd i kväll...

Colonel Sven Wiberg around 1945
Men det hände aldrig, och med tiden lugnade jag ner mig och var inte så lättskrämd. (Och så småningom lärde jag mig också att ge mitt vittnesbörd.)

Jaha, det var Sven Wiberg.


Frieda och hennes mamma Leonarda de GrootDet här hände 1945. Många år senare, kanske på 1970-talet, fick jag ett telefonsamtal från en amerikansk FA-officer vid namn  Hugo Wiberg. Han var på semesterresa och passerade Stockholm. Jag visste inte att han var son till ovannämnde Sven, och han berättade det inte heller. Han bara talade om att han hade känt min mor, Frieda. Han erbjöd sig att skicka mig ett vackert kort av henne. Jag tackade förstås ja, men jag var litet förvånad. Hon hade ju levat för så längesen. Vi pratade en stund till om väder och vind och så la vi på. Jag grunnade litet på det här samtalet, för det blev inte riktigt klart för mig vad han egentligen ville mig. (Det kom jag underfund med senare, och det är en del av Historien om Frieda.)

I mars 1998 fick Hugos dotter Mary Long kontakt med mig. Hon sände med ett tjugutal brev från Frieda till Hugo, och det var dessa som inspirerade mig att skriva denna historia.


1999 02 17; 99 03 12; 2000 06 17                   webmaster: sw@abc.se
.