I sin memoarbok Inkallad skriver min far, Erik Wickberg:
Ingenting kunde grumla vår lycka, och vi såg fram emot den dag, då vår förstfödde skulle ännu mer förljuva vår tillvaro – i ett rum och kök.Erik tog ledigt i två veckor för att fara till sina föräldrar David och Betty i Köpenhamn, där David hade blivit territoriell ledare för Frälsnsingsarmén. Därifrån skrev han brevet till "Uncle Chris and Tante Lien" som nämndes i första avsnittet av denna historia. Där fick jag berättelsen från ett ögonvittne, min far. Farbror Chris and tant Lien var Friedas morföräldrar och nästan de enda släktingar som pappa hade med sig adressen till. Därför bad han dem dela med sig av dessa sorgliga nyheter till resten av familjen.Men den dagen och den veckan skulle snabbt bytas i nattsvart sorg. Ett eller två år senare skulle något antibiotika ha räddat Friedas liv. Nu stod läkarna maktlösa. och en lördag middag i början av december 1930 slocknade livslågan, och jag stod där med en åtta dagar gammal gosse -- förtvivlad, nedbruten, oförstående.
Ni kan föreställa er vad jag gick igenom utanför sjukhusets operationssal! Då och då släpptes jag in för att hålla hennes hand. Men jag tror inte hon kände igen mig. Hon var alldeles för svag. Läkarna försökte bara stärka hennes hjärta och motverka det gift som hade trängt ut i hennes blod. Slutet kom lugnt och stilla utan smärta eller kamp. Hon somnade utan att återfå medvetandet.Där och då kysste jag henne farväl och tackade henne för allt vad hon varit för mig, och bad att Gud skulle ta till sig hennes själ. Jag vet att Han gjorde det. Hon har gått för att förena sig med sin helgonlika mor. Hon var en fin flicka. O vad jag älskade henne. Hon betydde så väldigt mycket för mig, och genom hennes inflytande utvecklades de bästa sidorna i mig.
Gud allena vet vilket slag och vilken enorm förlust detta är för mig. Men Han tröstar på det underbaraste sätt. Han har hittills hjälpt mig att bära bördan av denna svåra förlust i min älskade Friedas anda. Jag känner närvaron av hennes inflytande var jag går. Jag beder att all bitterhet skall stängas ute från min själ, och att min hängivenhet och förtröstan på Gud må öka.
Hur kan en sörjande make, fyra dagar efter sin älskade hustrus
död, finna styrkan att sätta en sådan text på gravstenen?
Gottes Wille hat kein Warum
Naturligtvis visste jag ingenting om allt detta när det hände. Jag var bara några få dagar gammal. När jag 1958 för första, och troligen enda gången, såg denna grav, gjorde inskriptionen ett djupt intryck på mig. Senare läste jag referat från begravningen och de tal som hölls av andra och av Erik själv, och intrycket står kvar. Frieda måtte ha haft en förmåga att hjälpa människor omkring henne att finna en djup förtröstan på Guds allltomfattande kärlek. |
Eriks chef i Berlin väntade honom tillbaka till kontoret på julafton. Men denna gång var det David som "höjde rösten" och ledigheten förlängdes med en vecka till den 2 januari 1931.
Vad skulle hända nu? Den lille pojken (kallad Sven David Johannes
– David efter farfar, Johannes efter morfar och Sven efter sig själv)
var kvar på BB. Eriks föräldrar erbjöd sig att ta
hand om honom, men Erik ville inte gärna ha honom långt borta,
i ett annat land. Eriks bror Tott och hans hustru (de gifte sig strax efter
Erik och Frieda) erbjöd sig också att ta honom. De bodde i Berlin,
så Erik övervägde detta erbjudande, om än motvilligt.
Så inträffade ett mirakel. Fru Maison –
Eriks
värdinna – erbjöd sig att sköta om lille Sven.
Det visade sig att Frieda – utan Eriks vetskap – hade blivit god vän med fru Maison, och att familjen Maison hade blivit djupt engagerad i vad som hänt. Det fanns en dörr mellan Eriks del av lägenheten och värdfolkets del. Den dörren skulle normalt vara stängd. Men Frieda och fru Maison hade ofta öppnat den och pratat med varandra. Nu stod den alltid olåst. Familjen Maison gav pappa och mig bästa tänkbara omvårdnad. Pappa kunde få middag hos dem till självkostnadspris och kunde ta hand om mig själv när han var hemma. De tog hand om mig som om jag hade varit deras eget barn.
De hade en 11-årig dotter, Gerdi. På fotografier kan man se henne dra mig i barnvagnen. (25 år senare möttes vi igen, se Epilog 1.) Så gick hela år 1931, och allt fungerade fint. Jag har inga som helst minnen från denna tid, men fotona visar mig kraftig och hälsosam och uppenbarligen mycket nöjd med tillvaron |
Men vad kunde Erik göra? Gifta om sig?
I sitt manuskript har han skrivit: Tanken på ett nytt giftermål var främmande och motbjudande. Jag kunde inte tänka mig någon i Friedas ställe. |
Så hände ett nytt mirakel. Brigadör
Ida Ambrasas, en gammal vän till pappas föräldrar David
och Betty och som också hade blivit mycket god vän till Frieda,
var nu divisionschef i Hannover, inte långt från Berlin. Hon
inbjöd Erik till julen 1931.
I pappas anteckningar står det inget om ifall detta bara var ett vanligt besök eller om han också skulle hålla möten över jul. Inte heller står det något om ifall han tog med sig sin lille son eller inte. I alla fall träffade han där divisionssekreteraren Margarete Dietrich. Hon ville lära sig spela concertina och bättra på sin skolengelska, och hon presenterades för pappa, som lovade att hjälpa henne med bägge delarna. Från England lyckades han skaffa ett begagnat instrument och en lärobok, och han lovade rätta hennes engelska skrivningar. Så började de träffas. Margarete var ung och söt och i maj 1932 svarade hon "ja" på Eriks frieri. Den här gången kom inte svaret så fort. Jag antar att Margarete måste tänka över saken. Hon skulle få två till priset av en – inte nödvändigtvis en god affär.
|
Ett år senare hade familjen utökats med en syster till mig,
Karin. Situationen hade "normaliserats". Pappa tycktes ha kommit över
den smärta och sorg som tycktes ha överhanden under de plågsamma
dagarna tre år tidigare.
Vad innebär Guds vilja för oss? Det kan vi inte veta. Vi får lära oss att förtrösta. När man ser i backspegeln är det lätt att säga att David verkade ha haft rätt på en punkt: Frieda hade en svag kropp. Vem vet hur hon skulle ha kunnat klara alla de ansträngningar som skulle möta vår familj i framtiden. Erik hade nu hittat en fru (denna gång fem år yngre!) som skulle förbli hans följeslagare för resten av deras tid i aktiv tjänst. De pensionerades 1974, när Erik hade uppnått sin sjuttionde födelsedag. Så denna historia fick ett lyckligt slut, trots allt, det andra i ordningen! Inte så illa för en historia i verkliga livet. Sven Wickberg
Senast uppdaterad: 1999 03 18; webmaster: sw@abc.se |