Mysteriet med det försvunna liket

- Beklagar, herr Wickberg, men hon finns inte här!
Jag kallsvettades en aning och förbannade den dag jag fått ögonen på min första ABC80. Det måste finnas något lurt här – men vad? Vad kan en kyrkogårdsförvaltare i det genomreglerade Sverige ha för intresse av att låta ett lik försvinna? Och hur kunde jag ha blivit indragen i detta?
– Men en person kan ju bara inte försvinna, försökte jag.
-- Naturligtvis inte. Sverige har världens bästa – och äldsta – folkbokföring. Och nu har vi data!
Där hade vi det – "data".

"Du som kan det här med data", hade släktingarna sagt. "Det är säkert bara fel i datan, du kan väl prata med dem."

På morbror Bengts begravning hade det låtit enkelt. Jag hade låtit övertala mig. Till viss del var jag också själv intresserad. Vart hade moster Mimmi, Bengts mamma, egentligen tagit vägen?

– I Johan Lundblads familjegrav här på Leksands kyrkogård vilar – han läste från dataskärmen – Johan Lundblad, hans maka Johanna Lundblad, deras svärson Johan Sjöberg och dennes son Bengt. Inga andra.

Det var morbror Bengt det, gravsatt 1989. De två Johan hade gravsatts redan 1915 och 1916, medan änkan Lundblad – min fars mormor – hade levt ända till 1938. Sedan hade graven inte rörts förrän den öppnades för Bengt 1989. Om inte...

På begravningskaffet var släktingarna eniga. Bengts mamma Mimmi hade gravsatts i Johan Lundblads familjegrav i början av 1950-talet. Vem hade ombesörjt det? Jo, den nu döde Bengt själv. "Javisst, jag följde med Bengt till Leksand och deltog i gravsättningen", sa en äldre dam som jag inte kände. Men hon kände igen mig! Hon hade varit anställd i Mimmis bageri, där jag som liten pojke sprungit ibland och tiggt kakor.

"Men dom säger att hon inte finns där", sa Bengts dotter Marika. "De kan inte hitta henne. Men det är säkert nåt med datan. Kan inte du åka dit och kolla?"

Eftersom jag ofta kom förbi Leksand på semestern föreföll det som en rimlig begäran. 
Nu hade alltså sanningens minut kommit.
- En person med så ovanligt namn som Mimmi Davida måste man väl kunna hitta, envisades jag. Kan hon ha hamnat i fel grav?
- Alldeles uteslutet. Det finns ingen annan familjegrav med namnet Lundblad här.
- Men ni kan ha stavat namnet fel. Datorer är ju...
- Den här datorn kan hitta alla stavningar på namn som låter lika. Jag har slagit upp Sjöberg, och här finns de. Johan och Bengt, de finns ju i den Lundbladska graven. Sedan finns några stycken på annat håll: Anna, Maria och Gösta. Nej, ingen Mimmi.

Jag försökte från ett annat håll.
- När Mimmi begravdes hade man inga datorer. Kan det tänkas att man glömt att föra in henne? Jag sa med flit "man" och inte "ni". Att bli beskylld för tjänstefel kan göra folk känsliga.

Kyrkogårdsförvaltaren log ett trött leende. Han var förberedd på den frågan.
- Jag tog med mig den gamla gravliggaren. Här ser ni själv: ingen Mimmi.
- Kan det uteslutas att man helt enkelt har glömt att skriva in henne?
Leendet slocknade tvärt i hans ansikte och han fick något spänt över mungipan.
- Fel kan begås. Men i den här förvaltningen har vi mycket strikta rutiner.
Nu var jag tvungen att ta fram mitt trumfkort.
- Det fanns två vittnen.

Han spratt till och tittade osäkert på mig. På nytt fick jag den obestämda känslan av att det var något lurt här. Men vad?
- Såå, vittnen? Vilka då?
- Det var morbror Bengt och en person till som var med vid gravsättningen.
- Bengt är ju död. Vad heter den andra?
Jag slog ned ögonen.
- Jag vet inte namnet. Det var en f d anställd i affären...
Han såg lättad ut och fick ett ironiskt småleende i munvinkeln.
- Nå, kom igen då när ni har namnet, herr Wickberg, så skall vi undersöka saken.

Jag var tvungen att ta sista chansen.
- Men människor kan ju inte komma bort så där! Ni sa själv att Sverige har världens bästa folkbokföring. Kvitterar man inte ut lik som kommer från en annan församling?
- Det får ni tala med pastorsexpeditionen om. Vi sköter bara kyrkogården. Han svängde stolen för att ställa tillbaka liggaren på hyllan och jag förstod att audiensen var avslutad.

I djupa funderingar vandrade jag över gården bort till pastorsexpeditionen. Vem kunde ha intresse av ett försvunnet lik? Varför förnekade man så envist att någon helt enkelt skrivit fel – eller rättare sagt inte skrivit alls?

En blid prästman tog emot, och jag förklarade mitt ärende. Kvitterade man inte främmande urnor när de kom? 
- Jovisst, svarade prästen genast. Alla som kommer och skall begravas här skall vi föra in i dödboken. Vilket år var det?
Jag slog ned ögonen för andra gången i dag. 
- Jag vet inte säkert, mumlade jag. Inte tidigare än 1950, och säkert inte senare än 1955...(Hoppas jag, la jag tyst till för mig själv. Jag borde ha haft bättre om fötterna innan jag började den här expeditionen. Men det var så dags att tänka på det nu.)

- Ojojoj, släktforskning tar sån tid, sån tid, jämrade sig prästmannen. Men han kunde reglerna och visste att det ingick i hans tjänsteåligganden att hjälpa mig. Kom med här då, skall vi titta i dödboken från 1950-talet. Så gick han före ned i källaren och öppnade det stora kassavalvet. Den enorma inbundna boken togs ned från en hylla och dammades av.

År 1950 dog 123 personer i församlingen. Vi letade noggrant igenom varje namn, skrivet med bläck, ibland snyggt, ibland nästan oläsligt. Ingen Mimmi Davida. Under 1951 var det 110 namn att se igenom. Inget napp. Inte heller bland 1952 års 126 döda fanns någon Mimmi Davida.

- Släktforskning tar sån tid, muttrade prästen igen. liksom för sig själv, medan han vände blad för 1953. Och då fick jag se det: Längst ned på vänstersidan stod med tydlig och lättläst handstil: Mimmi Davida Elisabeth Sjöberg, f Lundblad, död i Kungsholms församling, jordfäst och kremerad i Skogskrematoriet, NEDSATT 13/9 1953!

Nedsatt betydde på kyrkogården i Leksand! Svart på vitt (eller brunt på gult om man så vill). Jag var inte tokig och släktingarna hade inte fel. Mimmi hade kommit hit och blivit nedsatt. Besked om saken hade skickats till hemförsamling den 17/9. Inget tvivel om den saken.

- Skulle jag kunna få ett utdrag med dessa uppgifter? frågade jag.
- Javisst, men det behövs inte. Säg bara till på förvaltningen att det är rad 13 i 1953 års liggare.

Efter en stund satt jag på nytt framför en nu mycket generad kyrkogårdsförvaltare.
- Jaså, verkligen, jaha, hmm... Han reste sig från sin plats framför datorn och började stega fram och tillbaka i rummet. Det verkade som om han glömt min närvaro och började prata för sig själv. "Det har ju faktiskt hänt en gång förut...men då fanns den dödes namn på gravstenen..." Han vaknade plötsligt upp och vände sig till mig:
- Finns inga namn på gravstenen?
- Nej, där står bara Johan Lundblads familjegrav, svarade jag.
- Ja, det här måste vi utreda. Hmm, det är en stor grav. Plats för sex kistor och 28 urnor. Varje urna skall ha sin exakta plats. En urna från 1953 är säkert gjord av oförgängligt material – förbjudet numera – så det borde vi lätt kunna konstatera genom att sondera marken till 80 cm djup... Han såg ut att tänka för sig själv igen. 

Mitt sinne var fortfarande fullt av obesvarade frågor. Om de verkligen hade placerat Mimmis urna på urnplats 1, varför hade de inte hittat den när de gjorde plats för Bengts? Eller hade de för säkerhets skull placerat Bengts stoft på plats 2? Kunde jag lita på sonderingen? Vem hade intresse av att dölja sanningen? Vad är sanning?

Men jag vågade inte spänna bågen hårdare just för ögonblicket. Jag reste mig och log.
– Hur man gör i sådana här fall vet inte jag, men ni kan höra av er när det är klart.

Så tänkte jag i mitt stilla sinne: Lita aldrig på det som kommer ur en dator. Lita heller aldrig på det som sätts in i en dator. Även stenåldersmänniskorna kunde göra fel.

Dock har historien en fortsättning. Den kommer här.

– Jaha, det kanske är damen som bodde här före oss. Vi köpte huset av hennes dotter, för hon har avlidit!

Det var som om jag hade träffats av åskan! Vad var det egentligen som hände? Alla som intresserade sig för familjegraven dog, den ena efter den andra i snabb följd. Var det min tur härnäst?
––
Här slutar historien. I själva verket fick jag senare veta att Marika hade lidit av långt framskriden cancer redan vid Bengts begravning, fast hon inte sa något till mig. Hon hade avlidit kort tid efteråt, vilket jag inte visste om. Det gick ju några månader innan jag kom till Leksand och var med om allt det ovanstående, och ytterligare några månader innan jag kom hem igen. Under tiden hade mycket hunnit hända. Men något attentat mot mitt liv för den sakens skull behövde jag inte befara.