Tal av Erik Wickberg (1983 i Örnsköldsvik?) Artikel i Stridsropet 1967?
För nittio år sedan, 1893, öppnade Frälsningsarmén eld i Örnsköldsvik. Ett år senare, år 1894, fick en ung flicka, då 17 år gammal, en bibel av sin mor, och året därpå blev hon soldat i den lokal som hennes far hade byggt år Armén.
Den flickan var min mor. Jag har här hennes första bibel.
Betty Lundblad hade fått en för den tiden god skola. Hon
hade lärt tyska, engelska och franska.
 |
Hon blev kadett vid officersskolan
i Stockholm 1896 och bara ett halvt år senare började för
Betty hennes livs stora äventyr.
Hon skickades till Berlin. Fabrikörsdottern från Ö-vik fick börja ett helt nytt liv. Armén var inte gammal i Tyskland och fast man inte satte de första frälsningssoldaterna i fängelse som man gjorde i Sverige och Schweiz, så fick de utstå mycket gyckel och hån. Arméflickorna kallades allmänt för "Josephine von der Heilsarmee". |
Lönen var så liten att de unga officerarna måste leva av svart bröd, flott och maltkaffe. Om inte flickan från Ö-vik hade fått en tia hemifrån då och då och ett matpaket, så hade hon väl knappast klarat den omställningen.
Det var möte varje kväll, söndag och vardag, och efter varje möte bar det i väg ut på krogarna med Stridsropet.
I hennes bibel står det vart hon blev sänd under fem års tid:
Berlin, Königsberg, Elberfeld, Berlin igen, Hamburg, Leipzig, Kassel,
Braunshweig...
 |
Efter fem slitsamma år återvände hon till Sverige. Ett helt år måste hon vila och sköta sin hälsa. Sedan gifte hon sig med min far. De hade varit förlovade i flera år.
En gång när Betty var kapten i Berlin hade det varit skralt med inkomsterna. Hon var ansvarig för hyran av den lilla lokalen på en bakgård. Om inte värden fick betalt på måndag morgon skulle han köra ut Frälsningsarmén. Någon lön var inte att tänka på förrän hyran betalts. Men nu räckte det inte till någon hyra. Hon visste att divisionschefen inte heller hade några pengar.
Då återstod bara att gå ut med sin klocka till pantbanken och försöka få låna på den. Hon hade aldrig varit på en pantbank, men nöden har ingen lag. Så gick hon.
Men på vägen kom hon att tänka på att hemma på kåren hade hon ju en mycket dyrbarare klocka, en guldklocka som hon fått av sin far. Den tyckte hon inte att hon kunde bära. Men nu skulle hon ju offra något för Jesus. Borde det inte vara guldklockan?
Hon vände om och hämtade den, och med den gick hon så till pantlånaren och fick låna vad hon behövde för att klara hyran.
Det var en flicka från Ö-vik för snart nittio år sedan.
Hon var förvissad om att Gud kallat henne. Med sitt stillsamma sätt och sin vackra sångröst fick hon vinna många, många för Gud. När jag som ung officer fick order till Berlin, var min chef en av dem som mor fått vinna i Leipzig.
Vi kan aldrig bedöma vad Gud kan uträtta genom oss om vi lyder hans kallelse utan att beräkna kostnaden.
Guds kallelse är lika verklig nu som då.