Frieda träffar Erik

 
 


Frieda och Hugo skildes åt när Frälsningsarmén (FA) sände Friedas föräldrar till Schweiz 1920. Ungefär samtidigt sändes Hugos föräldrar tillbaka till Sverige. Där tycks Hugo i förbifarten ha träffat Erik Wickberg, son till divisionschefen i Stockholm, som 1922 skickades till Schweiz som chef för Krigsskolan.

Källan till detta kapitel är huvudsakligen Friedas brev till Hugo. Den första tiden är Hugo i Sverige (för värnpliktstjänstgöring). Senare vistas han en kort tid i Tyskland, varifrån han åkter till Bern för att hälsa på Frieda, och därefter reser han tillbaka till USA och återfår sitt amerikanska medborgarskap.

 Frieda de Groot och Hugo Wiberg, barn till FA-officerare, träffades första gången i tonåren när deras resp föräldrar samtidigt hade förordnanden i Japan. De kom på förtrolig fot med varandra och blev goda vänner under de sex år som deras föräldrar var stationerade i Japan. Frieda var litet småbusig och gillade skämt (somliga kallade henne "vild"). Hon tycks ha gillat att retas med den blyge och mycket formelle Hugo. När deras föräldrar flyttats till andra förordnanden (Friedas till Schweiz och Hugos till Sverige) började Frieda och Hugo en korrespondens som varade från 1920 till 1926. (I varje fall de brev som blivit bevarade.) Dessa brev är den huvudsakliga källan till detta kapitel, men också Erik Wickbergs dagböcker och senare memoar-anteckningar.

I sitt första brev till Hugo berättar Frieda att hon skall börja som kadett i Officersskolan i Bern den 1 september 1921. Tre månader senare skickas hon "till bergen" för att vila upp sig i fem veckor. Hon skriver till Hugo att hon hoppas vara tillbaka på skolan igen efter nyår. "Herren har givit med en svag kropp", säger hon.

Hon nämner också att den schweiziska Officersskolan skall få en ny rektor, från Sverige (1922) vid namn överste David Wickberg. Denne var just då divisionschef i Stockholm. Frieda ber Hugo berätta om denna officer. I det enda brev vi har bevarat från Hugo till Frieda svarar han:

...vi känner dem väldigt litet. Vi har just kommit hem, och han tjänstgjorde i Tyskland när vi var här senast.  – – –  Överste och fru Wickberg anses vara mycket intelligenta människor, och översten är en av Sveriges mest lovande officerare.  – – –  Deras två pojkar är mycket stiliga och klyftiga. Den äldsta [Erik] får premier i skolan nästan varje år och ser mycket beläst ut i sina glasögon. – – –  Mer vet jag inte om dem, eftersom de är mycket blyga.
 Frieda skulle snart själv upptäcka hur "blyg" Erik var.


När Frieda avslutat sin kurs fick hon ett förordnande i en fransktalande kår i Jura-området. av hennes brev till Hugo den 15 augusti 1922 förstår vi att Hugo just varit i Schweiz för att hälsa på henne. Han har dränkt henne i små presenter (två klockarmband, tre chokladaskar, en kniv och en stor flaska Eau de Cologne) Hon tackar honom, men säger att det är litet för mycket.

Jag är enormt förtjust i att få presenter. Det är en av mina svagheter, särskilt när de ges på det sätt du ger dem. Men ändå...det passar sig inte riktigt, ser du.

Frieda with brother Leo 1924 Frieda älskade kårarbetet, men på nytt stretade hennes kropp emot och hon slet sig för hårt. Det ledde till att hon 1923 fick förflyttning till ungdomsavdelningen på högkvarteret i Bern för att syssla med mindre ansträngande kontorsgöromål. 

Hon var fortfarande en smula bräcklig, och hennes mor mådde inte heller så bra. Frieda bodde hos föräldrarna och hjälpte till med hushållsarbetet utöver sina plikter som sekreterare.
 
 

(Bilden visar Frieda tillsammans med brodern Leo 1924.)


Vid den här tiden hade båda Wickbergs "klyftiga pojkar" också fått arbetsuppgifter på FA:s högkvarter. De mycket stränga reglerna för utlänningar i Bern tillät dem inte att ha betalda arbeten. På samma gång fick de inte gå och slå dank. Tott var 17 och Erik 19, och man krävde att de båda skulle gå i skolan. 

Tott började i handelsskolan, men Erik visade betyget från realskolexamen vid Östermalms läroverk i Stockholm. Detta imponerade dock inte på myndigheterna i Bern, som krävde att han skulle avlägga ett kunskapsprov. Till Eriks stora förvåning (och glädje) klarade han det! 

Erik Wickberg omk 1924
Eftersom det var Frälsningsarmén som orsakat problemet från början skaffade man pojkarna arbetsuppgifter på Högkvarteret. Därigenom träffade Frieda dem varje dag, men hon beklagar sig inför Hugo att ingen av pojkarna vill prata med henne. Men sönerna i de två utländska familjerna de Groot och Wickberg kom ändå att söka sig till och hälsa på hos varandra. Snart fick Frieda den blyge Erik att prata genom att be honom att lära henne svenska. Senare skriver hon till Hugo att hon får lektioner av Erik. Hon måste ha varit en mycket läraktig elev. I december 1924 skriver hon till Hugo och tackar honom för två mycket långa svenska brev, där hon bara behövde slå upp två ord i sitt lexikon!

Erik skriver om deras bekantskap i sin bok Inkallad:

...jag träffade Frieda på högkvarteret och började förvånas över att en så trevlig flicka kunde vara frälsningsofficer... Hon talade holländska, franska, tyska och engelska och ville gärna lära sig svenska. - - - På det sättet blev vi goda vänner, men inte mer. Hon var officer, jag kunde inte tänka mig att någonsin gå den vägen..
I sitt opublicerade manuskript är han utförligare:
Då träffades vi dagligen på HK och ofta hemma hos hennes föräldrar, fast jag först undvek henne. Hon var emellertid käck, glad och intelligent och en god kamrat i pojkkresten -- fastän hon var officer.

Vid den här tiden hade varken Erik eller Tott något att göra med FA:s religiösa arbete. Den enda kontakten med det var deras föräldrar. En dag, troligen efter arbetsdagens slut, följde Erik Frieda till spårvagnen. Som vanligt drev han litet med henne och med Arméns troslära och en del reglementen. Det verkade som om han fått sista ordet. Frieda teg. Men just som hon steg på vagnen vände hon sig om och sade: "Men hurdan är din ställning till Jesus?"

I själva verket hade Erik under någon tid funderat över sitt förhållande till Gud. Han gick ibland till franska kyrkan på söndagarna för att öva sin franska, men han hade inte räknat med att få lyssna till en sann evangelist. Det verkade som om prästen talade direkt till honom. Djupt nere kände han en maning att gå in i den kristna gemenskapen och åta ett religiöst uppdrag av någon sort..

Han skriver i Inkallad:

Det blev flera besök i den där franska kyrkan, och en gång gick jag hem och sökte fram min svensak skolbibel, som  jag inte öppnat sedan jag slutade skolan. Jag öppnade den på måfå och läste orden: "Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar  med mig, han förskingrar." Orden står i Lukas evangelium 11:23.  – – –  Jag kände mig obehaglig till mods, slog igen Bibeln och gjorde ett nytt försök. Och så egendomligt det än kan synas, men det var samma ord jag fick upp.
Friedas raka fråga fick samma effekt som om blixten slagit ned. Plötsligt insåg han att han inte kunde komma undan längre. Neutralitet existerar inte i vårt förhållande till Gud. Nu måste ett avgörande måste ske.
Jag gick hem och stängde in mig i badrummet för att få vara i fred.  – – –  Jag böjde mina knän och bad. Jag vågade helt enkelt inte vända Gud ryggen och säga nej till honom.

Vad gjorde jag med mitt liv? Var jag beredd att bli räknad som en "förskingrare". därför att jag inte ville ställa mig på Kristi sida och församla med honom?

När han efter sin bönekamp steg upp visste han vad Gud ville med hans liv: han skulle bli frälsningsofficer. Det var det sista han önskade sig. Han kunde inte heller fatta varför Gud ville ha honom i FA. Vad skulle han kunna uträtta i den rörelsen? Erik – som utan tvivel jämförde sig med sin "lovande" far – tyckte att han inte hade några som helst kvalifikationer. Han kunde inte sjunga, inte spela något musikinstrument eller predika. Men han kunde inte komma ifrån övertygelsen om Guds kallelse.


Han blev soldat i kåren vid Bern 2 i Juni 1924 och lämnde in sin kandidatansökan. Eftersom hans far David var chef för officersskolan i Bern ville ingen av dem att han skulle gå där, så han sökte till Internationella Officersskolan i London, hoppandes att det skulle vara för sent att bli antagen till kommande ring. Dessutom kunde han ju hoppas att han inte skulle bli antagen alls. Han hade ju ingen erfarenhet av FA och dess kårarbete. .

Långt senare fick han veta att stabschefen, kommendör Edward Higgins, som personligen handlade alla ansökningar från officersbarn, hade bestämt att om Wickbergs son ville komma skulle man bereda plats åt honom. Beskedet kom i början av juli 1924, och i augusti for Erik, 20 år gammal, till London.

Från och med nu skulle han stå under order. Kanske han aldrig skulle återvända till Schweiz, och säkert skulle det dröja länge innan han återsåg sina föräldrar eller Frieda.

På denna bild av Erik och Frieda, märkt 1924, kan det verka som om de har sällskap. Men så var det inte. 

Vid det här tillfället var de i en större grupp: Frieda och hennes två bröder, Erik, hans bror och ett par till. Av bilderna att döma lekte de med Eriks kamera. De turades om att vara fotomodeller i diverse mer eller mindre roliga uppställningar. Det finns två bilder med bara Erik och Frieda i samlingen. 

Erik and Frieda 1924
Hur som helst, under dessa sissta månader tillsammans blommade deras bekantskap. Ordet "kärlek" uttalades aldrig, men så här i efterhand kan man nog tycka att Erik utan tvivel var förälskad i Frieda. Men han kunde inte finna ord för att beskriva sina känslor (förmodligen förstod han dem inte riktigt). Förhållandet hölls på ett strikt andligt plan. Frieda fick honom att börja skriva dagbok (som finns bevarad) och hon lärde honom mycket av vad det innebar att vara en kristen, en FA-soldat och en kandidat för Officersskolan. Hon uppmuntrar honom på alla sätt.

Sista dagen före Eriks avfärd möttes familjerna för en kopp kaffe. Frieda hade blivit nästan en dotter i familjen hos Wickbergs (de hade bara söner), och det är uppenbart att David och Betty tyckte mycket om henne. Men Frieda var fem år äldre än Erik, och det föll dem troligen inte in att hon en dag skulle bli Eriks brud. Inte heller Erik tillät sig sådana tankar.

Frieda kom inte till stationen för att säga adjö, men en av hennes bröder körde henne i bil så nära det gick att komma och där växlade de några ord och tog ett kort farväl.

Detta var slutet på deras gemenskap. Eller...?




Uspr skrivet 1999 02 15; senast korr  2000 02 05                               webmaster:  sw@abc.se