Davids vrede och det lyckliga slutet (1)

 
 

Eriks far David var gjord av annorlunda materia än sin son. Min far Erik beskriver honom som "en konstnärsnatur, impulsiv, lättrörd, intensiv", men utan lång skolbakgrund. Han och hans syster Ellen deltog som tonåringar i Frälsningsarméns första möte i Göteborg. Han attraherades särskilt av den glada sången och spelandet av instrument, t ex dragspel.
Några år senare blev han själv soldat i FA. Då blev han portförbjuden hemma ("Jag lämnade deras hus och har aldrig satt min fot där igen" lär han en gång ha berättat för pappa.)

Han blev snart officer och syntes och hördes spelande på flera ganska svåra instrument – harpa, bandonion, concertina. Hur han bar sig åt vet jag inte. Han kunde inte noter och fick vad jag vet ingen undervisning. Men han spelade inga invecklade solonummer, utan plockade fram ackord med vilka han mycket framgångsrikt ackompanjerade sig själv när han sjöng. 

Han kunde vara mycket vänlig och omtänksam och var känd som en god chef och ledare. Men han kunde också visa humör, och det åsamkade honom ibland svårigheter. 

Jag har hört sägas att hans förflyttning till Schweiz som krigsskolechef 1922 var att betrakta som en straffkommendering, men tyvärr fick jag aldrig riktigt reda på hur det hängde ihop...
 

David Wickberg med harpan
När David blev vred gick han in i tystnaden, ju argare ju tystare, en demonstrativ tystnad med mörka moln i pannan.

När Erik gick i skolan lärde han sig spela schack. Han blev en mycket duktig spelare. I tonåren vann han en schackturnering i en schackklubb på Drottninggatan i Stockholm. För att kunna göra det måste han tillbringa en eller annan kväll i veckan på klubben. När han kom hem, mycket sent, stank hans kläder av rök. Han rökte inte själv, men det röktes mycket på klubben. David avskydde detta, men han sa aldrig något. Han bara satt uppe och väntade tills Erik kom hem, gick sedan och la sig under demonstrativ tystnad.

Vid ett annat tillfälle hade Erik (med en av sina första tjänade avlöningar) köpt sig ett par skor. Detta ledde till en misshällighet mellan dem. Erik hade nämligen köpt bruna lågskor, medan David ansåg att man skulle ha kängor, och svarta!  David teg länge efter det.


Men allt detta var ingenting jämfört med vad som hände när Erik berättade för sina föräldrar att han skulle gifta sig med Frieda! Fader David blev enormt uppbragt och klandrade Erik starkt. Erik blev mycket förvånad. Både hans far och mor hade ju tyckt väldigt mycket om Frieda. Hon hade hälsat på ofta i Schweiz och blivit som en dotter till dem. Även sedan Erik rest till London kom Frieda ofta hem på söndagseftermiddagarna för att dricka en kopp kaffe och skvallra litet med Betty.

Enligt bestämmelserna i Frälsningsarmén får en kadett inte inleda en bekantskap med någon av det motsatta könet under krigsskoletiden. Eftersom Erik inte hade "anmält bekantskap" när han skrev sin kandidatansökan, ansåg han sig förhindrad att skriva till Frieda så länge han var kadett. Men han skrev till sin mor Betty, som i sin tur kunde ge Frieda utförliga rapporter om hur han hade det. Och det fanns inga regler för att förhindra Frieda att skriva till honom.

Vad var det nu plötsligt för fel på Frieda? David pekade på två saker: hennes ålder och hennes hälsa. Frieda var nästan fem år äldre än Erik. Enligt FA:s ordning på den tiden följde hustruns tjänstgöring mannens. De hade samma rang och de pensionerades när mannen uppnådde sin pensionsålder. "Tänk efter!" sa David till sin son. "När du blivit 65 har hon redan måst arbeta över tiden med fem år. Och skulle du bli utnämnd till kommendör (och pensioneras vid 70) måste hon hålla på tills hon är 75!" Dessutom hade Frieda haft långa perioder av sjukskrivning. Skulle hon verkligen klara den ansträngande uppgiften som gift kvinnlig FA-officer?

Sådana argument har ju aldrig gjort något större intryck på ungdomen. Erik hade aldrig funderat över åldersskillnaden, och Frieda verkade vara frisk nog nu. Men David gjorde allt för att avstyra en förlovning. Territoriella ledaren (överste Mary Booth) måste godkänna ett internationellt giftermål (Frieda var biträdande chef vid någon social institution i England). David sa åt Mary Booth att  hon måste stoppa denna förbindelse, så Mary hade några allvarliga samtal med Erik.
Visste han verkligen vad han gjorde? När träffades han och Frieda senast? (Efter 1924, när han var hemma i Bern på julferierna, hade de båda bara setts några dagar 1926 under en stabskurs i Sunbury utanför London. Det var mer än ett år sedan.) 

Nå, dessa argument togs om hand av deras överordnade. Det visade sig att Friedas chef (kommendör Catherine Bramwell-Booth, Marys syster...) också ville bringa klarhet i saken. Ganska okonventionellt beordrades Erik till London (med betald resa) för att träffa Frieda. Kommendör  Catherine ordnade för de unga tu på en av sina institutioner i Hastings. Pappa skriver i sitt manuskript:

Där fick vi en efterlängtad möjlighet att i ro spatsera och samtala och åter spatsera... Sedan stod det klart  för oss båda att ingenting skulle få skilja oss åt.
Frieda 1927



Mary Booth skrev på ansökan: "Rekommenderar inte, men kan inte gärna neka." Och David gick in i tystnaden. David och Erik satt vid frukostbordet utan att säga ett ord och med stormmolnen hopande sig över dem. Betty var olycklig över detta, men visste inte vad hon skulle göra.

Frieda fick ett tillfälligt förordnande i Berlin (på FA:s BB "Wöchnerinnenheim"). Hon visste hur man skulle handskas med sturska gamla fäder (hon hade haft goda tillfällen att öva på den egen far!). Pappa skriver:

Frieda kom, såg och segrade! Hon vann pappas och mammas hjärtan helt – vann dem på nytt med sitt leende, sitt naturliga sätt och sin personliga charm.
Märkligt, är pappas egen kommentar. Denna bild togs visserligen först 1929, men den visar resultatet av Friedas charmoffensiv...

Erik and Frieda ficka vänta med bröllopet några månader. Jag har inte kunnat utreda om det berodde på de tyska lagarna eller på FA:s regler. Daterade fotografier visar att de under väntetiden hann med ett par gemensamma resor och besök. Bland dessa finns bilder från Clarens (nära Montreux i Schweiz) där de gästade M. och Mme Perret (som dyker upp igen senare i denna berättelse).  Den bild som inledde historien om Frieda togs på Château de Chillon nära Montreux år 1928.

Frieda anlände i Berlin hösten 1928. Då hade David och Betty just fått farvälorder för att resa till Danmark där David skulle bli territoriell ledare. Bröllopet ägde inte rum förrän den 7 mars 1929.
 

Frieda and Erik, wedding picture 1929

I sina opublicerade memoaranteckningar skriver pappa:

Vi fick hyra en del av en stor lägenhet vid Cöpenicker Strasse 49 hos familjen Maison som senare skulle bli så goda vänner till oss till stor del genom Friedas vinnande sätt. Lägenheten bestod av ett stort kök och ett stort, mörkt rum, ett s.k. Berliner Zimmer. Dessutom en kall loggia och en mörk liten kammare – allt mot en dyster gård. Ingen toilett inne – den var en och en halv trappa ner. Inget bad. Vi skaffade ett stort zinkkar, som vi badade i sedan vi värmt vatten i köket.

Men där var vi lyckliga, där trivdes vi.

I en god saga skulle detta vara det lyckliga slutet. Men i verkliga livet fortsätter historien, på gott eller ont.


Skriven: 199 02 23     senast uppdaterad: 1999 04 22; 05 03                webmaster:  sw@abc.se