| På sommaren 1958 besökte min fru och jag
mina föräldrar i Berlin. Naturligtvis ville Gerdi gärna
se mig igen, och så träffades vi.
Hon tittade mycket på mig och smålog.
|
 |
Historien om Frieda har nu nått sitt slut. Det mesta av vad som berättats tilldrog sig för länge sedan, före eller strax efter min födelse. Det har varit verkligt upplyftande att på gamla dagar få reda på allt detta.
Men historien skulle inte vara komplett utan några avslutande anmärkningar.
År 1957 sändes mina föräldrar ännu en gång till Berlin. Denna gång skulle min far Erik vara territoriell ledare. Kriget hade slutat tolv år tidigare, men Tyskland bar fortfarande många stora och synliga ärr. Stenhögarna hade inte röjts undan överallt, och många byggnader låg fortfarande i ruiner. Berlin var en delad stad. Muren mellan Öst- och Västberlin hade ännu inte uppförts (den kom 1961), men stadens delning var ändå mycket påtaglig.
Frälsningsarméns arbete i Sovjetzonen var svårt eller förbjudet. I Väst, och speciellt i Västtyskland, höll det på att repa sig, men nya fastigheter måste uppföras och finansieras. Det var en del av pappas jobb.
Min yngsta syster Birgitta, född 1945 och nu 12 år gammal, var den enda av oss barn som fortfarande bodde hemma. Hon gick till en början i en tysk skola, och pappa upptäckte att en av hennes klasskamrater var en dotter till Gerdi (som hjälpte till att ta hand om mig under mitt första levnadsår)!
| På sommaren 1958 besökte min fru och jag
mina föräldrar i Berlin. Naturligtvis ville Gerdi gärna
se mig igen, och så träffades vi.
Hon tittade mycket på mig och smålog.
|
|
På så sätt fick jag själv se graven och stenen. Jag visste ingenting om inskriptionen tidigare, och jag har redan sagt att den gjorde ett djupt intryck på mig. Från bilder som jag senare har hittat kan man se att det inte fanns någon häck när graven var ny 1930. Nu fanns den. Friedas grav låg närmast häcken.
Medan pappa och jag stod där och mediterade passerade en gammal man. Han stannade på andra sidan häcken och tittade på oss. Pappa hade FA:s uniform på sig.
| – Sind Sie Herr Wickberg? (Är det ni som är herr
Wickberg?), frågade han.
– Ja. – Det var jag som begravde er fru den där gången. Jaja, det är länge sen. Och så har vi haft det här kriget... Han hade åtskilligt att säga om kriget och om ockupations- trupperna, särskilt de ryska. – Jaha, slutade han och tittade på Friedas gravsten. Den där stenen är verkligen fin. När de tas bort försöker jag spara de bästa och ställer upp dem där borta vid muren – han viftade med armen. Jag har sparat ganska många av Frälsningsarméns stenar. Verkar vara de bästa. |
 |
När detta skrivs har ytterligare 40 år gått. Den förlängda
tiden har gått ut sedan länge, och stenen har med all säkerhet
tagits bort. Men vem vet? Kanske den fortfarande står "vid muren"
och berättar för dem som passerar om den trosvisshet som Frieda
hjälpte Erik att finna.
1998; senast uppdat: 99 04 22; 05 01; formella ändringar
i sidan 99 10 28, 04 02 09
