I familjen fanns fyra pojkar och två flickor. Tre av pojkarna,
Werner (den äldste), Emil och Nils emigrerade till Amerika. David
dog vid relativt unga år. Men Betty (*1877) och Mimmi (*1889) levde
till mitten av 1900-talet, och jag hann träffa dem.
 |
På den vänstra bilden syns Betty längst till vänster
och Mimmi längst till höger. Bakom Mimmi står troligen
David. De andra två är Emil och Nils (vi vet inte i vilken ordning).
Werner, den äldste var inte med. ("Betty Nilsson" är förmodligen
fotografens namn.)
Bilden till höger föreställer Mimmi. Det kan tyckas att hon står vid ett ångande strykjärn, eller också att bilden är skadad. Men av allt att döma har fotografen fullt avsiktligt satt in toningar och bakgrund på det sätt man ser. |
 |
| Bilden till höger visar familjen Lundblad "troligen
i Örnsköldsvik omk. 1899" (påskrift gjord av min far Erik
långt senare).
David (till vänster, i FA.uniform), Johan, Mimmi (med kaffepannan) Johanna och en av sönerna.Utanför bildens vänstra kant skymtade på originalet ytterligare en minderårig son. Werner och Betty, de två äldsta, är ej med. Betty tjänstgjorde
troligen vid Frälsningsarmén i Tyskland när bilden togs.
På nästan alla bilder av Johanna har hon i handen en uppslagen bok. Kan det vara en Bibel? Kanske markerar hon en ovilja mot att bli fotograferad? Eller är hon generad för kameran och döljer det genom att sysselsätta sig med läsning? Det får vi nog aldrig veta. |
 |
De
hade två söner, Harald och Bengt. Harald har jag aldrig träffat,
till viss del beroende på att han valde att "gå under jorden"
på 1940-talet, när vår familj kom till Stockholm. Mimmi
träffade jag ganska många gånger. Hon hade ett sockerbageri
på Nybrogatan 69 i Stockholm, ett kvarter från Frälsningsarméns
högkvarter där vi bodde 1939--46. Ibland slank jag in där
och fick en kaka eller en bakelse... Hennes andre son Bengt var en skicklig
sockerbagare och tog så småningom över bageriet. Honom
träffade jag bara ett par, tre gånger. Han hade en dotter, Marika,
som jag såg bara två gånger: första gången
1940 när jag var 10 år gammal och vi nyss hade kommit till Stockholm,
andra gången 1991 på Bengts begravning.
Leksandsbageriet lades så småningom ned och lokalerna hyrdes ut för annan affärsverksamhet. Man kan dock ännu i januari 2000 se fönstret, gatunumret och den gamla portalen där ingången till bageriet fanns.