På tomten fanns flera byggnader. I något
av dem bodde Mimmi med de två barnen Harald och Bengt, medan hennes
man Johan (Jobbe) efter konkursen sökte sin utkomst som handelsresande.
Under en av sina resor dog Jobbe i lunginflammation 1915. Då köpte Johan en familjegrav på Leksands kyrkogård. I den blev han själv begravd ett år senare, 1916. På stenen står endast "Fabrikör Johan Lundblads familjegrav". Graven ligger mycket vackert, nere vid Kyrkvikens strand (bakom betraktarens
rygg på stora bilden nedan.)
|
|
Johanna levde till 1938.
Även om gravrättigheten var köpt "till evärdeliga tider" gäller numera bara 25 år. Men i Leksand har man inte haft behov av att återanvända gravar som de efterlevande vårdar. Därför fanns den kvar när jag upptäckte den på 1980-talet. På senare år har den börjat användas igen. Mimmi lades ned där 1953, och hennes barn Bengt (1991) och Harald (1995) har också sina urnor nedlagda i den. När Mimmi blev nedlagd antecknades detta inte i journalerna, vilket senare ledde till vissa förvecklingar. (Se länk: Mysteriet med det försvunna liket.) |
Betty, flyttade hemifrån (Ö-vik) 1896 för att bli frälsningsofficer.
Hon fick tjänstgöra några ansträngande år i
Tyskland (läs här om detta) och
gifte sig sedan med David Wickberg (1903). Hon och hennes barn Erik och
Tott tycks ha kommit varje sommar till Leksand för att vara hos "morfar
och mormor" några veckor. År 1914 hade David och Betty varit
stationerade i Berlin ett par år. På sommaren hade Betty och
barnen som vanligt rest till mormor. I augusti förenade sig David
med dem, sedan han hals över huvud måst lämna Tyskland
vid första världskrigets oväntade utbrott. Den förvirring
i de normala förhållandena som kriget medförde, ledde till
att familjen måste stanna i Leksand ett helt år. (Klicka
här för att läsa mer om detta.)
Bettys äldste son Erik kom 1929 tillsammans med sin (första) fru Frieda (bilden). Även David och Betty hälsade på här under semestrarna. (Under 1930-talet tjänstgjorde de i Danmark och Schweiz.) Under resten av Johannas livstid var Eriks familj i tjänst utomlands, och jag fick aldrig personligen träffa henne. När jag såg denna bild första gången -- en odaterad kopia -- trodde jag att den var från 1930. I så fall skulle jag ha varit med på den, om än väl dold i mammas mage. Men så är det inte (bilden märkt 1929). |
Men Betty och Mimmi ärvde alltså huset. Betty befann sig i Schweiz och Mimmi hade fullt sjå med Leksandsbageriet, som hon drev på Nybrogatan i Stockholm. Ingen av dem kunde ägna sig åt huset i Leksand, och de bad en "granne", riksdagsmannen Eronne, att hjälpa dem att sälja huset. Detta var strax före andra världskriget. Eronne meddelade dem så småningom att han inte lyckats finna någon köpare, men att han var beredd att köpa det själv för 15 000 kr, vilket de accepterade. Det låter inte mycket, men enligt en grov uppskattning motsvarar det mellan 750 000 och en miljon kronor år 2000.
Huset låg på dåvarande Villagatan 5, strax intill Sveasalen, ett allaktivitetshus som renoverades i slutet av 1990-talet och nu på nytt används flitigt för utställningar och föreningsliv. När Bengt Sjöberg skulle gravläggas och hans dotter Marika kom till Leksand med urnan, passade hon på att gå till Villagatan för att se på huset. Hon fann att det just hade rivits för att ge plats åt ett flerfamiljsbygge inom ramen för det aktuella Byggnadsåret (1990?).
Johannas dotterson Erik Wickberg hann dock besöka det i samband med ett uppdrag på Frälsningsarmén i Leksand (omkring 1980, alltså några år efter sin pensionering 1974). Även jag hann fotografera det innan det försvann. Denna del av Villagatan har nu bytt namn till Sveagatan.